Folk som blir kränkta när andra ogillar barn.

Jag vet inte. Jag är nog din raka motsats. Jag älskar barn och jobbar med (stora)barn. Barn är jobbiga och högljudda och allt möjligt och jag älskar givetvis inte alla deras beteenden. Däremot har jag nog ganska mycket fördomar mot människor som ogillar barn. Jag kan inte säga att det gör mig kränkt att man ogillar barn men jag tycker man känns lite ofärdig som människa när man blir så provocerad och störd av dem. De flesta som är såna är i mina ögon lite barn själva med stora behov av att vara i centrum. Å andra sidan är min bästa vän sån om ungar hon inte känner. Hon stör sig på att de låter, rör sig och tar plats. Hon gillar inte vuxna som gör det heller och jag upplever att hon har stort behov av lugn och ro överlag. Mer än de flesta. Hon pratar om sig själv som högkänslig så det är kanske bara så att beroende på hur man är så klarar man av det mer eller mindre.

Om man säger till andras barn så kan man ju som förälder känna sig kritiserad, att man inte kunde hantera situationen själv. Det kan jag förstå är känsligt. Samtidigt så vet man inte heller varför ett barn gör som det gör. Det kan ju finnas särskilda behov så det ska till rätt mycket om jag ska säga till någon annans barn (utanför jobbet då). Självklart behöver man prata med barn om att visa hänsyn.

Ja jag fattar att det är min fördom och jag tror kanske att det är vanligare att känna sådär om man är introvert/känslig för intryck. Alla barn är ju inte likadana heller. Men jag har också råkat några personer som jag uppfattar blir avundsjuka för att man ägnar sig åt barnen istället för dem.

Det är inget lifegoal men jag har betydligt större tolerans för barn eftersom de är inte är färdigutvecklade. En vuxen, färdigutvecklad människa borde fatta och klara av att agera efter det. Därmed inte sagt att man inte får säga till barn eller att allt barn gör är bra. Men barn tänker och gör ofta saker annorlunda och om man frågar dem varför de gör som de gör har i alla fall jag lättare att förstå dem. Ofärdigheten som jag avser är människor som bara stör sig och tycker att barn ska synas och inte höras istället för att försöka förstå. Kanske borde jag göra så med vuxna med. Jag kan förstå att du hade empati med hönan och värnade din lugna stund vid bordet, däremot svårare att förstå både mamman och dig som bjöd ungen och övriga restauranggäster på två vansinnesutbrott över ett fel barnet begått. Hur påverkade det barnet? Hur påverkade det övriga vid serveringen? Det är inte nödvändigtvis respekt att kritisera andra heller. Det beror ju väldigt mycket på hur det görs.