Ledsen när hon kommer till oss

Du kommer aldrig kunna ersätta deras mamma och det är fullt normalt.

De har en mamma redan, sin biologiska. Du är en extra vuxen som kan vara där som stöd men du kommer aldrig bli Mamma till dem och det måste du acceptera.

Du behöver separera dessa två saker: Att du är ledsen för att biomamman har fått barn, något du själv önskar men inte kan få. Och att ena dottern är mer mammig just nu.

Det har bara gått några veckor, det är ingen fara och jag tror säkert att barnet kommer vilja vara hos er snart. Men hon behöver stabila vuxna, om du inte kan vara det så kanske du ska ta ett steg tillbaka och pappan några steg fram medan du aktivt tar hand om dina känslor.

Sörj barnet du aldrig kan få, men låt det inte gå ut över de barn ni har.

Kram

Med nytt syskon kanske hon bara är mån om att vara med bebisen och rädd för att "missa" något? Utan att nåt är fel hos er.

Jag var äldre när jag fick halvsyskon men tänker att det är helt normalt att ena hemmet lockar mer i perioder.

Hon kan också känna att hon måste vara hemma hos mamma för att ?bevaka sina intressen? nu när mamman fått en ny bebis och skiftat en del fokus på den. Då är det ju extra bra att ni gullar extra mycket med henne när ni väl träffas! Påminn henne om att hon är er bebis för hon är minst : )

Jag låter inte mina känslor gå ut över barnen och pappan tar redan mycket ansvar. Han är en superbra pappa och lider inte alls av det här. Han är tvärtom, det är heeelt normaaaaalt.

De dagar jag mår som sämst över min egen barnlängtan brukar jag åka iväg med en kompis och unna mig att göra roliga saker. Jag fick barn när jag var 17 och fick en infektion som gjorde att livmodern fick opereras bort. Det har varit extra tungt när jämnåriga fått första och sen andra barnet att stå där. Men är ju såklart tacksam för den dotter jag har.

Det kanske hade varit lättare om vi kommit bättre överens med mamman. Hon hatar oss och pratat jämt illa om oss till barnen. Skriker att vi ska dra åt helvete och att vi är så jävla hemska - oftast så barnen hör. Vi FÅR inte skaffa barn har hon sagt. Vi bor fel. Vi får inte gifta oss och om vi gifter oss kommer vi ändå att göra slut. Vi är elaka som inte lånar ut vår bil till henne. Vi är elaka som jobbar heltid så barnen inte får vara lediga. Allt vi gör är fel och när vi försökt prata med henne så öser hon ur sig skit om hur kassa föräldrar vi är. Jag känner en rädsla för att dottern inte ska vilja komma till oss alls till slut.

Mamman svarat inte alltid när dottern vill ringa. Hon får inte komma dit ifall hon behöver mer tid för mamma orkar inte och vill vara ifred med sin bebis. Det finns inget samarbete för att stötta upp barnen. Hon ringer när hon är självmordsbenägen och ber oss ta barnen och sen hör hon av sig när hon vill ha tillbaka dem. Ifrågasätter vi henne så hotar hon med att sambon aldrig ska få träffa barnen igen. Att dottern säger att hon inte vill vara hos oss svider. Vi finns alltid där. Vi fångar alltid upp när hon faller. Men det förstår såklart inte en 6-åring. Vi pratar aldrig illa om mamman heller utan försöker säga snälla och bra saker. Tag emot ibland för min del, sambon är bäst på det däremot.

Det låter som att ni gör helt rätt, men att det är en svår situation kring mamman. Låter som att föräldrarna skulle behöva hjälp kring samarbetet, har de fått någon sån hjälp?

Nja, hon ställer in samarbetssamtal. De var i tingsrätten ett tag för att hon tänkte ta barnen och flytta till andra sidan landet då hon var manisk. Under processen blev hon deprimerad, lade ner allt och lämnade barnen hos oss istället. De har gemensam vårdnad och periodvis funkar det bra. Hon är lättare att vara med när hon är deprimerad, men det känns ju också tråkigt.

Som sagt, med hjälp av sin sambo funkar vardagen väldigt bra även där. Periodvis är hon frånvarande men han finns där och stöttar upp henne och fixar allting kring barnen. Innan hon träffade honom grät de av ångest varje gång de skulle tillbaka dit men sen han kom in i bilden verkar barnen må bra och trivas i tillvaron även hos mamman. Ingen oro för barnen finns alltså, vill bara poängtera det igen.

Han borde väl ha enskild vårdnad när hon har en sån sjukdom. Har han försökt få det? Även om det funkar hyfsat pga hennes sambo så är det ändå hon som har ansvar för sina barn. Kan pappan ha enskild vårdnad så slipper ni ändå en de av trassel (believe, me jag vet)

Min man har ett ex med en annan psykisk sjukdom som också kan gå i vågor. Hon blev av med vårdnaden pga den. 

Personligen tycker jag absolut att han ska söka om ensam vårdnad. Men han vågar inte. Hon är manipulativ, har noll förmåga till empati och vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att såra och trycka ner honom. Hon gör ALDRIG fel och vänder på precis allting till sin egen fördel.

Jag tycker han har gott om bevis för hur situationen är, men han tycker inte det. Dessutom är han rädd att barnen kommer fara illa om de går in i vårdnadstvist igen och tänker att det är bäst såhär. Mamman hör ju i alla fall av sig när hon mår som sämst och ber honom ta barnen.

Som någon skrivit ovan: du måste skilja på din egen barnlängtan och din bonusdotters helt naturliga längtan efter sin mamma. Att du gråter dig till sömns för att en sexåring saknar sin mamma är en överreaktion. Hon väljer inte BORT någon. Hon bara älskar sin mamma. Har dessutom relationen till mamman varit svår så blir såklart hennes längtan efter henne ännu större.

Du ska vara en klok, pålitlig och lugn vuxen. Som inte bryter ihop, ställer orimliga krav eller villkorar kärlek. Var där helt enkelt och lär dig att gilla din roll i barnets liv. Det är ju helt fantastiskt att ha en bonusmamma som älskar en och bryr sig som du gör! Visa att du stöttar henne och behåller lugnet SÄRSKILT när hon saknar mamma. Både du och hon har allt att vinna på det.

 

 

När du skriver "det svider så fruktansvärt" så visar du ju klart och tydligt att du försöker nästla dig in på ett ohälsosamt vis i deras liv. Deras mamma är deras mamma, du är ingenting mer än pappas "nya tjej". Fokusera på din familj och låt bli deras. Om det är svårt så försök ha i åtanke att om det spricker mellan dig och pappan så kommer du vara luft för barnen inom en väldigt kort tid. 

 

"Vi kramas och myser mycket".... du är inte deras mamma!!