Hur lär du ditt barn att respektera andra människor?

För oss har det varit både självklart och ganska enkelt att lära våra barn att visa hänsyn och tänka på andra och hjälpa till på grund av våra egna omständigheter. Båda mina föräldrar har/hade nedsatt syn, jag har bara mamma kvar hon hon ser marginellt och har vit käpp och ledarhund, och hans pappa sitter i rullstol efter en olycka när han var liten, så våra barn har det med modersmjölken så att säga.

När vår äldsta började i skolan kom han mer i kontakt med psykriatiska diagnoser och funktionshinder och då var vi tvugna att förklara den osynliga aspenkten av funktionshinder. Att allt inte syns utanpå och alla går inte med en vit käpp eller sitter i en rullstol utan ibland sitter det svåra inuti i stället och det kan vara lika svårt och då behövar man andra verktyg. Som att få springa runt skolan tre varv på mattelektionen för att benen inte vill vara stilla eller ha hörlurar/hörselskydd på sig för att hjärnan gör att pennljud gör ont, till exempel. Pojken kunde överföra sina kunskaper om andra slags hjälpmedel och sin fantasi och köpte att det kan vara så. Idag är han 10 och världens snällaste, tålmodigaste kompis.

Pratar så fort tillfälle ges. Om han klagar på nån konstig skolkamrat, eller undrar över nån missbrukare, eller över tiggare. Förklarar hur olika människors förutsättningar ser ut och hur man kan hjälpa till för att få en bättre värld och hur man bemöter de mest utsatta i vårt samhälle.

Det känns egentligen inte som att jag behövt lära dem det. Mina barn har vuxit upp på en liten ort med en liten skola. På en liten ort kan man inte välja bort folk hur som helst. De har tidigt vetat om att han som drev bensinmacken inte alltid var nykter på jobbet. Att kompisens mormor var manodepressiv och hade dansat naken utanför sitt hus en dag. Att den där klassen alltid måste ha samma klassrum, för att det klassrummet var särskilt anpassat till hennes extrema allergier. Att den där smarta killen som går på tårna har en diagnos som betyder något konstigt, men att han helt enkelt bara är lite speciell.

De har inte skrattat åt eller retat någon som stuckit ut, för det har antagligen varit en vän eller släkting till någon de känner. Men de har lärt sig att akta sig för psykopater.

Att få medmänskligheten genom "modersmjölken" gör nog en hel del, oavsett om det är syskon eller andra i närheten som har handikapp som man måste ta hänsyn till på olika vis. Min son har sin gammelmorfar - som han tycker mycket om - som sitter i rullstol. Detta har skapar en fascination hos min son kring rullstolar, elrullstolar och permobiler, vilket gör att han alltid helt ogenerat varje gång han har sett något sådant hjälpmedel, har gått fram till folk som har haft någon typ av rullstol och har frågat vilka finesser de har och hur de har fungerat och hur hjälpmedlen hjälper dem i vardagen. Detta har i sin tur gjort att min son har fått många olika samtal med olika typer av människor (alltifrån de som uppskattar frågorna, till dem som blir arga eller rädda, till de som inte riktigt kan formulera sig och svara, men där han ändå tålmodigt har stått kvar och försökt så gott han kan, för att sedan lufta det hela med oss föräldrar.)

Jag är inte helt övertygad om att min son hade haft den här förståelsen, om han inte hade mött det hela under sin uppväxt, så det är därför jag frågar. Jag tror generellt att dina barn och mina barn ser livet på ett annat vis. Däremot inte sagt att barn som aldrig möter personer med olika funktionsvariationer inte får den biten också, så det är därför jag undrar hur olika föräldrar gör, helt enkelt, för att förklara olikheter utan att det uppstår rädsla kring att människor är olika.

Fast, hur pratar man med barn kring VARFÖR vissa är som de är, och hittar lösningar till hur de ska inkluderas? Eller pratar man bara OM dem, som något annorlunda, som något som inte berör oss - typ: "det är bara så"? Hjälper barnet (eller föräldern) den berusade bensinmackkillen, eller den manodepressiva mormodern när det blir tokigt, eller involverar man killen som går på tå i det man gör, så att han inte känner sig ensam?

Försöker svara på dina frågor

Om barnet pekar - Har mig veterligen aldrig hänt. Men kom det frågor om något (Vad som helst) svarade jag förstås på frågan.

Reser sig upp på kollektivtrafiken: Ja. Har väl förklarat från första början vad olika symboler betyder och var man får sitta och inte, och dörstås generellt rest på mig om någon annan sett ut att behöva min plats bättre oavsett vilken plats jag har. Men vi har sällan rest på hårdtrafikerad kollektivtrafik, vi har inte bott så.

Hjälper okända: Ja det gör man ju. Om nån berom hjälp såhjälper jagsjälvklart, samt vanlighövlighet som att öppna dörrar osv.

Berättar om att jag hjälpt: Nej det tror jag inte, låter lite märkligt att göra?

Frågor om andra barn: Jag svarar som sagt på frågor och generellt har vi alltid pratat mycket om det mesta. Hur man beter sig, varför folk beter sig som de gör osv. Vi är nog en väldigt pratig familj.

Sen tror jag nog mer på ett allmänt inkluderande förhållningssätt än att fokusera på vilken hjälp folk kan behöva. Vara medveten om sitt språkbruk osv.

Sista frågan är ju lite svår att svara på. Är ju väldigt svårt att veta hur saker hade varit om man gjort på ett annat sätt. Men mitt nu så gott som vuxna barn har väldigt stor förståelse för att folk är olika.

Sen det där om man inte möter "olikheter" i sin närhet under uppväxten. Gör inte de flesta det på ett eller annat sätt? Vi har i alla fall haft "olikheter" hos oss själva som man också fått förhålla sig till på olika sätt. Mitt barn är uppvuxen utan nära relation till sin andra förälder tex.

Det har som sagt var varit väldigt lätt för oss, eftersom vi bor där vi bor. Varför är vissa som de är? För att alla är olika. De inkluderas automatiskt eftersom de är en del av samhället, en del av släkt- eller vänkretsen. Ang att hjälpa folk, så måste de ju vilja ha hjälp. Det är klart att om killen på macken är stupfull, så bör han inte jobba, men han tycker inte själv att han behöver hjälp (nu har han ju inte kvar macken längre, men på den tiden han hade det). Ungarna visste att någon ringde hans fru, och så fick hon hämta honom. Att svara barn på varför man dricker sprit och framförallt varför man dricker mängder av sprit, det är kanske en fråga om vad man själv har för värderingar.

Hjälper alltid folk om jag kan, oavsett om barnet är med eller inte. Det ena barnet gillar inte det, för hon är rädd för främlingar, men jag ihärdar. Vi vuxna pratar aldrig nedlåtande om andra, förutom Donald Trump. Om barnen tittar på folk med funktionshinder ber vi dem att inte titta och förklarar varför och berättar varför personen ser ut som den gör. Det har hänt att vi tittar på bilder av kortväxta tex hemma, så att de kan ställa frågor utan att någon tar illa upp. Vi har funktionshindrade i släkten, så de tycker inte att det är så konstigt. Samma sak med tex transpersoner och homosexuella.

Vi pratar öppet om att människor är väldigt olika och att familjer kan se väldigt olika ut. På den fronten är de väldigt fördomsfria. Reagerar inte öht när skönlitterära figurer har två mammor tex.

Vi respekterar våra barn och säger att de har rätt att kräva att andra också gör det. Vi kräver att de respekterar varandra. Vi vuxna respekterar varandra och diskuterar oenigheter på ett sansat sätt. Empatiskt bemötande ger empatiskt beteende.

Vi har pratat med barnen om psykisk sjukdom. Att man kan bli sjuk i hur man tänker och känner. De vet också typ vad droger är och hur man skadas av det. Att det är en sjukdom att dricka mycket och att använda droger.

Just nu tittar vi på Bäst i test och vissa har ju väldigt svårt att förstå instruktionerna. Inser att jag just i detta nu pratade med barnen om ADHD och att just att komma ihåg långa instruktioner är väldigt svårt för en del hjärnor. De kan behöva få läsa igen eller bli påminda om vad det stod.