Anonym (Sorgsen) skrev 2020-09-02 19:29:44 följande:
Tack för ditt stöd! <3
Vi har första kuratorsamtalet tillsammans på fredag nästa vecka, hoppas att han kan öppna upp sig lite mera då.
Han har sagt att han känner sig hjälplös och att han kan bara se på allt som händer just nu då det är min kropp som går igenom missfallet, och det kan jag förstå. Känns tufft för mig med att gå igenom detta på egen hand rent kroppsligt.
Jag tror att i och med framtiden är så oviss vad det gäller nya graviditeter så blir jag ännu mera ledsen
Tror att något ska vara galet fel på mig och att vi aldrig kommer att få några barn tillsammans. Folk runt omkring blir ju gravida och får sina barn...
jag plågar mig själv med tankar på att min man är värld någon bättre som han KAN få barn med. (inget fel på honom, han har gjort en kvinna gravid innan vi träffades som slutade i abort).
Ovissheten är det värsta just nu för mig. Barnlängtan är så himla stark i mig :(
Hoppas du i nuläget kan ta det så lugnt som möjligt och inte oroa dig för mycket eller tänka på att du sviker din man.
Tror inte han tänker så alls, som han sa, han känner sig hjälplös. Ni går igenom något riktigt tufft tillsammans men som ni båda är rätt ensamma i och reagerar olika på. Ni har gjort allt ni kunnat hittills men din kropp har inte varit med på noterna, det är inte ditt fel och det vet din man också.
Nu låter det viktigast att du får lugn och din kropp tid att läka.
Hur skulle det vara, när du känner dig bättre, att kanske ha en period när ni inte tänker så mycket på att skaffa barn utan bara har lite roligt och hittar tillbaka till varandra som kärlekspar, kanske en liten resa eller nåt? Det här har varit, och är tufft för er båda, så att direkt fortsätta försöka så fort sorgen släpper kanske kan kännas jobbigt? Eller känner ni att ni vill ha barn så fort som möjligt och inte har tid att vänta?
Känner verkligen med dig & håller tummarna för er ifall ni försöker igen <3<3<3