Börja gymnasiet i en annan stad?

Min skola hade internat så det var uppstyrt med fritidsledare, veckohandling vilket känns tryggare än en valfri lägenhet. Jag bodde dock inte där men skolan har samma upplägg än idag. Hellre en ungdom som får gå drömprogrammet än en som skoltrött hankar sig fram på ett tråkigare. Men det krävs att man har råd för även om man får bidrag så är blir det extrakostnader :/

Där jag bor finns ett gymnasium med riksintag. De elever vars hem inte finns i närheten bor inackorderade på ett elevhem där det finns tillsyn, alltså husmor eller liknande. Jag har inte hört annat än att det funkar bra.
Jag har vänner som vuxit upp i glesbygd i Norrland och de har varit inackorderade hos familj när de gick på gymnasiet. Nu hände detta för tjugo år sedan eller så , men förekommer säkert fortfarande. 
Att låta en sextonåring bo själv i egen lägenhet, nja det vet jag inte om jag skulle vara så intresserad av för något av mina egna barn. Det finns väl knappt sådana lägenheter att få tag på. Men inackordering hos pensionärstant med för stor villa vore kanske något?

Min 15-åring tänker mycket på gymnasievalet nu och vill gå på ett idrottsgymnasium som ligger många timmar hemifrån. Han skulle då bo på ett elevhem som har tillsynspersonal och ha träningar både morgon och kväll. Han skulle väl säkerligen hitta på lite bus oxå, men om han skulle bli antagen så skulle han definitivt få flytta dit. Det skulle vara en stor chans för hans framtida idrottskarriär.

Generellt positiv.

Det finns ju en del faktorer som påverkar hur bra alternativ det är i praktiken. Vilken skola? Vilken typ av boende blir det? Hur långt från föräldrahemmet ligger skolan? Hur stor tilltro har man till den där 16-åringen? Osv.

I värsta fall har man en tonåring som bor ensam i en vanlig lägenhet i tre år, långt hemifrån, utan vänner i liknande situation, på en skola som inte är van vid den typen av elever. Det skulle väl kännas sisådär får jag erkänna, men är tonåringen verkligen intresserad får man ju ta hänsyn till det. Det är trots allt deras utbildning/framtid - och man växer med ansvar. En 16-åring är faktiskt nästan vuxen och borde kunna ta nästan vuxet ansvar med visst stöd. Att ett specialintresse finns ser jag som ett bra tecken i sig.

Sena tonåren är en tid då många börjar längta bort från familjen. Hemmets trygga vrå kan lätt bli hämmande för den personliga utvecklingen. Jag skulle tro att en normalbegåvad, trygg 16-åring har mer att vinna på att få större frihet + ansvar än tvärtom.

Beror lite på hur långt det är hem.

Om barnet skulle flytta tvärs över hela landet skulle jag gärna se att det fanns elevhem.

Om barnet bara skulle flytta till en stad 5-10 mil bort så är det ju inte värre än vad mina kusiner och någon klasskamrat hade det på gymnasiet. De bodde så till att de fick flytta hemifrån när de började gymnasiet. Kusinerna hade egen liten lägenhet. Min klasskompis bodde i en fristående del av en familjs hus men hade ingen koppling till den familjen. Men det var 5-8 mil till föräldrarna och det är ju görbart på en timme om det verkligen skulle knipa.

Tack för alla svar! Skolan ifråga ligger 2 timmars bilresa från hemmet. Det är ett riskidrottsgymnasium så det blir mycket träning. Om hen ska bo själv i egen lägenhet så känns det inte bra. Jag ser helst att hen bor på elevhem, om det nu finns ett sånt. Alternativt delar lägenhet med några andra, så kan de hålla koll på varandra också.

Jag arbetar på ett idrottsgymnasium (inte RIG) och vi får en del elever som flyttar hemifrån så som du beskriver. Kan säga att det är väldigt olika hur de klarar av det. Vi har inte eget internat utan de får skaffa eget boende via privata kontakter men deras idrottsklubbar hjälper till. Inom vissa idrotter har klubben några lägenheter just för detta. 

Det vi märker är att det ofta kan bli lit est och så med maten i början, sömn och att orka upp till skolan, men vi hjäper dem så mycket vi kan, har matlagningskvällar tex. Jag skulle säga att det handlar mycket om hur man är som person, om man kan ta allt detta ansvar och, kanske allra viktigast: om de är motiverade för skolan, och inte enbart kommer hit för att de vill lira tex hockey. De elever som vi märker enbart är här för att de fick en NIU-plats men egentligen inte alls är sugna på skola, dem går det inte så bra för. 

Nu kan det vara skillnad på RIG och Idrottsgymnasium och jag vet ju inte exakt hur det är dit ert barn tänker sig.

I min klass i gymnasiet fanns en sådan person. Var inga problem för honom

Hej,
Är du ute efter åsikt eller erfarenhet?

Min son går 3:e året på idrottsgymnasium ca 3 timmars bilresa hemifrån. Det går hur bra som helst. Förvånansvärt få som slutat/hoppat av. 
Han bor i en av skolans lägenheter tillsammans med en annan elev, ca 2 km från skolan. Det var en utmaning i början att "klara sig själv", hitta tid för att laga "bra mat" och sköta sömnen. Men med ett stort idrottsintresse och därmed en grundvana av att sköta kost, träning och tider har faktiskt allt gått över förväntan. Till skillnad från högstadiet tillåter gymnasiet hemarbete och inlämningsuppgifter som kan skötas när man är borta på läger och tävlingar. Sonen har i princip höjt sig i alla skolämnen och får samtidigt mycket tid att göra det han älskar mest.

Jag har en nära vän med tonårsbarn som bor 2,5 h bilväg från närmaste gymnasieskola. Alla som vill gå på gymnasiet "måste" flytta hemifrån. Hon tycker inte det är nåt konstigt med detta alls. Hon var en hel del stöd till mig det första halvåret efter sonen flyttat.

Grattis till RIG-platsen och lycka till med idrottssatsningen!

Mitt barn har nyligen flyttat hemifrån och bor på ett elevboende men det finns ingen personal där.

Jag tycker det är bra, flyttade själv hemifrån när jag började gymnasiet.

Så nu flyttar vi till mindre och billigare boende själva då vi inte behöver lika många rum.