Är det på tiden att godhetsnarkomani börjar klassas som en psykisk sjukdom?

Visst kan såna där beteenden gå till överdrift, och säkert ibland drivas på av psykologisk problematik. Men: det är alltid väldigt intressant med såna som TS, som lägger SÅ mycket energi på att förfasa sig över människor som "hjälper och ger". Som t ex det hemska med att "Barnen ger av sin veckopeng!". Människor som han ser sådant som något av det värsta vår art kan ägna sig åt. Att ge bort saker. Däremot är det inget konstigt alls med att tillåta barnen att lägga pengarna på onödiga saker som inte ger dem något annat än ( i bästa fall) kortsiktiga belöningar. Alltså: att ge bort pengar till välgörenhet - vansinne, psykisk sjukdom! Att lägga pengar på egen njutning eller onödiga prylar - sunt och normalt.

Fast det handlar inte om det. Jag kan lova att det finns massor av potentiellt destruktiva saker människor ägnar sig åt, som TS inte ägnar en enda sekunds tanke åt huruvida det borde "klassas som en psykisk sjukdom eller ej". Exempelvis folk (män) som vanemässigt kör för fort i trafiken (utsätter sina barn för ökad risk). Människor som ger sina barn rött kött och charkvaror i stort sett dagligen (utsätter dem för ökad risk för hälsoproblem i framtiden). Eller varför inte människor som ständigt inför sina barn pratar illa om människor från andra länder? Det måste ju skapa onödig oro och ångest inför framtiden.

 Apropå argumentet om det felaktiga av att "ta av barnens sparpengar och ge till andra". Ja, har man på allvar slagit sönder spargrisen, så visst. Det kan ju vara väldigt oschysst. Men om TS med det menar att "Godhetsknarkarna lägger pengar på andra människor, som skulle kunna gå till deras barn" är det ett väldigt tveksamt argument. För att dra det ännu längre - varför ska du, om du har barn, överhuvudtaget lägga några ickelivsnödvändiga pengar på dig själv och dina intressen? Är det inte bättre att lägga alla pengar på barnen, deras sparande?

Själv tycker jag absolut inte att man som förälder har ett ansvar att ge barnen ett maximalt sparande. Målet är ju att de ska bli harmoniska och fungerande människor, som själva klarar av sin försörjning. Vill du ge en del av dina pengar till fattiga och utsatta är det alltså ett helt rimligt val att göra. Och inget du "tar från barnen" lika lite som du tar från dina barn när du äter en pizza eller köper en ny flådig cykel.