Är det på tiden att godhetsnarkomani börjar klassas som en psykisk sjukdom?

Om du rannsakar din umgängeskrets, hur många är det på riktigt som har gett bort sina barns sparpengar och som låter barnen bo tillsammans med kriminella och missbrukare? 
Är det så pass många att det går att anse det vara ett välkänt fenomen, en trend om du vill, eller är det något enstaka undantag?
För inte kan det väl vara så att hela trådstarten är en... hypotetisk halmdocka?