Gör jag rätt?
Hej,
Känner att jag behöver lite input inför en (antagligen) förestående separation. Borde nog skrivit detta för en vecka sedan, men bättre sent än aldrig. Varning för lång text!
Jag är en man på 39 år med en fru i ungefär samma ålder. Vi har två barn, en tjej på 4 år och en kille på 6 år. Vi träffades i starten på 2000-talet och gifte oss åtta år senare.
Så här i backspegeln har min fru nästan från början haft det väldigt svårt för min familj (föräldrar plus syster). Det var inget konkret (vad jag vet) som låg bakom utan hon gillar dem helt enkelt inte. Så länge vi inte hade barn så visade det sig "bara" genom att hon var sur, otrevlig och knappt svarade på tilltal. Vuxenmobbning skulle jag kalla det. Jag fick aldrig något svar från henne vad det var som låg bakom utan det var mer svävande saker som att hon inte tyckte de "klickade" eller mer konkreta, men orimliga, saker som att min syster föreslagit att vi skulle börja byta julklappar (något vi lagt ner några år innan). Jag behöver verkligen inte att min fru och min familj har en relation där de åker på spa tillsammans, men det är svårt leva med någon som är elak mot folk i min närhet utan några skäl till detta.
Det hela gick så långt att vi var på väg att separera, men det slutade inte så utan vi fick barn istället. Med facit i hand skulle jag satt ner foten ordentligt, men jag blundade för mycket. Tyvärr.
Efter att vår son kom så gick det hela från något som var jobbigt till mer eller mindre outhärdligt för mig. Visst träffades vi, men det var hela tiden extremt spänt. Min fru var extremt övervakande och tillät egentligen inte att någon på min sida fick någon chans att umgås på normalt vis. Om min mor lekte med sonen så kunde min fru helt oprovocerat ge honom sin telefon för att på så vis avsluta detta. När min syster frågade om sonen ville sitta i hennes knä tog min fru honom direkt och satte honom i sitt eget knä. Detta är bara ett par exempel av många. Och jag hade på något vis kunnat köpa beteendet om det varit liknande när vi träffade andra, men detta var inte fallet.
Det var så klart något som jag tog upp, men svaret på detta var hot om att hon skulle begära ensam vårdnad om vår son och flytta iväg. Hon skulle minsann berätta vilken idiot jag var och se till att barnen aldrig tyckte om någon på "min" sida. Första gången hon sa det så brydde jag mig inte nämnvärt. Jag tänkte bara att det var tomma hot och att det inte kunde vara tillåtet att den ena föräldern kunde göra så. Efter att samma hot upprepats flera gånger försökte jag kolla upp vad som egentligen gäller. Men att få en bra bild av hur det verkligen fungerar genom att läsa på nätet var inte lätt då det finns så många extrema historier.
Hur som helst så kontaktade jag en advokat redan när vår son var knappt ett år. Bilden jag fick var ganska dyster. Innan barnet börjat på dagis (vilket vår son inte gjorde förrän han var två) kunde mamman (om det ville sig illa) faktiskt flytta långt bort. Jag vet inte om det faktiskt hade blivit så, men jag blev helt enkelt rädd och började svälja en massa saker för att undvika att komma till ett läge där hon gjorde allvar av hoten. Det lyckades inte helt utan jag har fått höra liknande hot vid 5-10 tillfällen. Och aldrig någonsin togs någonting tillbaka när situationen lugnat sig. Att ha detta över mig påverkade mig mycket och var något som tog extremt mycket energi.
Relationen var inte dålig hela tiden utan det gick lite upp och ner och var "lugnt" under långa perioder. Vi får även en dotter när sonen är 2.
Hennes taskiga uppförande fortsätter och det blir alltid väldigt tryckt när vi ser någon från min sida och detta påverkar så klart både barn och familj. Jag börjar även lägga märke till att hon i smyg försöker se till att barnen inte ska associera något positivt till mina föräldrar + syster. Rätt oviktiga saker, men som säger mycket om hennes inställning. T.ex. märker jag att snuttefilten som mina föräldrar gav i present göms undan längst ner bland alla mjukisdjur varje gång min son får för sig att ta fram den. Och då menar jag inte att den bara hamnar där när saker plockas undan utan att den kan ligga ensam på golvet och sedan helt plötsligt vara längst ner i en låda. Samma sak med kläder som fås i present eller andra leksaker. Blir något populärt så göms det undan. Någon gång klarar jag bara inte av att bita mig i tungan utan undrar vad hon håller på med. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men hon blåljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag får höra att det är jag som är sjuk som kan anklaga henne för något sådant. Jag vet så klart att det är lögn, men blir så paff av att hon kan reagera så att jag inte vet vad jag ska svara.
Barnen börjar även säga saker till mig som de har fått höra från min fru. Min son kan kalla mig till sig och viska "Din syster ljuger för dig". Min dotter kan säga "Mamma tycker inte om farmor och inte jag heller".
Nu har det gått så lång tid av detta beteendet att jag börjar bli lite osäker på om det kanske är jag som uppfattar saker fel. Min fru tycker inte att det är något konstigt med hennes beteende. Jag börjar fundera på om det kanske bara är jag som är känslig. Eller att hennes beteende är normalt och att det bara är jag som inte kan tänka mig att andra håller på samma sätt som min fru.
En sommar så får vi tomatplantor av min mamma då våra barn gillat de tomater som hon odlat och bjudit på. Vi har ett trädgårdsland där de placeras, men vi tar inte hand om landet speciellt väl. Så jag tänker inte mer på det när det aldrig kommer några tomater. Sommaren efter är det väldigt torrt så då är jag ute och vattnar växterna i trädgården mer eller mindre varje dag. Jag lägger då märke till att det kommer tomater, men på något vis slutar det med att jag aldrig ser någon färdig tomat. Jag frågar barnen vid något tillfälle om de smakat, men det har de inte. Och fattar direkt att min fru helt enkelt slänger tomaterna så att barnen inte ska få några av "farmors" tomater. Och mycket riktigt hittar jag tomater slängda i dungen utanför vår trädgård. Detta fortsätter hela sommaren så är ingen engångsgrej eller beror på att tomaterna är dåliga. Jag hade inte brytt mig alls om tomaterna blev uppätna av fåglar så på det viset är det en skitgrej. Men ett talande exempel på hennes inställning.
Dagen innan dottern fyller tre är vi iväg med några vänner. Vi kommer hem sent och lägger oss. Ser då att min mamma skrivit ett grattismail till dottern där hon också berättar att hon missat att lägga på gratulationskortet på brevlådan i tid utan kört förbi och lämnat det i vår brevlåda. När jag ska ta in posten dagen efter så ser jag att det inte finns något kort. Jag förstår direkt att det är min fru som gömt undan det för att vår dotter inte ska få det i tid till sin födelsedag. Och mycket riktigt så berättar hon måndagen efter födelsedagen att det kommit ett kort från farmor och farfar med posten just den dagen. Blir rätt bedrövad av att det är viktigare för henne att se till att gömma undan kortet än att dottern ska ha det på sin födelsedag.
Ingen av ovanstående händelser tar jag upp just då.
Någon månad senare börjar vi i familjerådgivning. Jag lägger då bl.a. fram problemen med det som jag ser som rena "sabotage". Hon hävdar att hon inte gjort något sådant. Dagen efter vill hon att jag ska komma med exempel på sabotage. Jag berättar om "tomaterna" och "födelsedagskortet". Jag är förvisso beredd på att hon ska ljuga men blir ändå lite överrumplad av att hon blir rasande. Hon hävdar att jag är "sjuk" och "paranoid". När vår son frågar vad som händer så säger hon till honom att "pappa ljuger och kommer med falska anklagelser".
Exemplena med "tomaterna" och "födelsedagskortet" kommer upp vid senare sessioner med familjeterapeuten. Han frågar då rakt ut om hon faktiskt gjort detta och hon "erkänner".
Familjerådgivningen ger inte så mycket, men jag kommer iallafall fram till att jag inte bara kan stryka ett streck över det som varit. Hade min fru visat någon som helst ånger eller vilja till att ta ansvar för vad hon gjort hade det varit annorlunda, men det finns inte något av detta. Hur som helst så bestämmer vi oss för att köra vidare och se vad som sker, men jag är tydlig med att jag kommer att behöva se att hon gör något aktivt för att reparera det som skadats. Vi är nu framme vid januari 2020.
Under våren kommer corona och allt är lite annorlunda. Vi träffar släkt och vänner mer sällan så det finns inte lika många chanser att få till något trevligt.
Så nu för en vecka sedan så ska jag ta ett kort på barnen. Min dotter säger då att det ska jag inte för "det gillar inte mamma". Min son som sitter vid sidan om försöker hyscha henne och säger "det får du inte säga, då blir mamma arg". Jag frågar varför och det visar sig att hon sagt till barnen att jag inte ska få ta några kort på dem som jag kan skicka till farmor. Jag har hört liknande saker tidigare, men nu får jag nog. Även om detta var ännu en skitsak så försvann den lilla gnutta hopp jag haft om att min fru faktiskt vill att situationen ska bli bra.
Jag tänker igenom situationen ett par dagar och berättar sen för min fru att jag vill skiljas. Reaktionen från min fru är att jag är en egoist eftersom en skilsmässa inte kommer att vara bra för barnen.
Hade verkligen uppskattat lite input!