Hur våga ta för sig mer

Känner så mycket igen mig! Hatar att de flesta jämt verkar se det som negativt och nästan som om det vore något fel på en bara för att man inte babblar jämt. Jag är istället sådan att jag lyssnar och tar in omgivningen och det skulle jag faktiskt vilja kalla för att ha social kompetens också istället för att vara den som bara dundrar in utan att ta hänsyn till sin omgivning.

Tyvärr har jag inga direkta tips till dig. Tycker att du till att börja med ska fråga dig själv om du verkligen vill förändra dig. Tror du måste vilja det själv för att hitta motivationen.

Ja jag tycker också att det känns som social kompetens att faktiskt LYSSNA på vad andra säger och inte bara babbla om sig själv. Vad skönt att det finns fler som känner såhär. Hur hanterar du när folk är negativa angående att du är lite tyst osv? 

 Jag vill förändras och bli lite mer utåt då jag själv tycker det är ett problem att jag är som jag är liksom, bryr mig alldeles för mycket om hur jag uppfattas och vad folk tycker om mig vilket gör att jag blir så tyst och obekväm. Och att ofta få kvitto på hur man bara är i grupp, och det är "tyst" så blir jag så ledsen att det är det enda som folk verkar se med en. Man är ju så mycket mer? Bara att man inte vågar visa det i grupp. Det skapar lite ilska i mig vilket gör att jag känner att jag måste bevisa mig själv, våga ta för mig mer, du vet. 

Tycker det är jättesvårt att hantera. Tycker inte heller det är speciellt schysst att andra påpekar att någon är tyst. Vi vet ju redan att vi är tysta liksom?! Skapar en ännu större press kring att man måste vara på ett visst sätt för att accepteras. Som svar brukar jag oftast le lite och säga att jag just nu inte har så mycket att prata om.

Jag är ju typ likadan. Gick 10 timmar kbt och kör nu på egen hand. Det blir väl sakta bättre och bättre.

Det viktigaste tycker jag nog är att försöka bryta de negativa tankarna. Jag tror man kan träna bort det genom att vara vaksam på dem. Själv tvingar jag mig att vända tanken till positiv när jag kommer på mig själv. Typ: shit va pinsam jag var ?- vänder jag till, det var jag inte alls, och var jag det så vem bryr sig?

Katastroftankar i samband med ångest hanterar jag på annat sätt. Då bryter jag tanken så fort jag inser att jag har den och försöker tänka på vad som helst som är förknippat med goda känslor. Är jag ensam slutet jag ögonen och fokuserar på ljuden jag hör runt omkring mig.

Så egentligen tycker jag kanske att du inte behöver kasta dig ut och bli social på en gång. Jag tror du vinner mer på att sluta kritisera dig själv som person, när du tar åt dig om nån tycker du är tyst så blir det en indirekt kritik mot dig själv. Säger nån nåt så svarar du bara: japp sån är jag! Sen släpper du det och ältar inte mer.

Om du har en fråga som du inte vågar ställa på ett möte så sitt inte ha ångest över det. Tänk istället, nästa gång ställer jag frågan om jag har en.

Det är så svårt att förklara hur jag tänker. Dels för att vi antagligen inte har exakt lika problem men jag läser såna otroliga mängder personlig utvecklingslitteratur och tar alla godbitar ur detta. Jag vet att många ser ner på sådan litteratur men jag vältrar mig i det! Ofta som ljudbok när jag motionerar.

Så fördjupa dig gärna i såna böcker. Mia Thörnblom, Pia Callesen, Henrik Fexeus. Välj det som tilltalar dig!

Jag upplever att det gör mig säkrare. Särskilt nu när jag verkar lyckats att ställa om min pessimism till en mer optimistisk läggning.

Kan jag hjälpa eller stötta på nåt sätt så säg till. Jag är ingen expert men tänker oavbrutet på min personliga utveckling. Och det känns som det är först nu när jag närmar mig medelåldern som bitarna börjar falla på plats. Jag började för sent!