Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är 32 år och har alltid vetat att jag vill ha barn, men längtat aktivt i kanske tio år. Nästan lika länge har jag haft en sambo som inte alls varit redo. Från början ville han inte ha barn överhuvudtaget, med tiden har det mer handlat om att han tycker att det känns oerhört läskigt med ansvaret, att behöva "växa upp" själv och även haft funderingar kring hur han skulle bli som pappa (han har inte en så bra relation med sin egen pappa) och vad de slitiga småbarnsåren skulle göra med vår relation. All hans tvekan har varit svår för mig att hantera och har varit påfrestande för förhållandet. Vi har båda velat satsa på en framtid tillsammans, men det har i perioder känts väldigt svårt när vi verkat ha så olika syn på hur den framtiden ska se ut. Anledningen till att vi hållit ihop är att vi hela tiden försökt att prata, prata, prata. Sätta ord på känslor, rädslor, längtan etc. så att vi försökt ge varandra de bästa förutsättningarna för att förstå varandra. Även om man varit tillsammans länge är man inga tankeläsare. Vi var även hos en parterapeut vid ett tillfälle. Just den kontakten var inte så bra, men jag kan tänka mig att det kan vara väldigt värdefullt om man hittar en person som passar en.
Nu har vi äntligen kommit till en punkt då min sambo har sagt ja till att börja försöka. Det finns fortfarande ett stort mått av rädsla från hans sida, men vi tror båda att han nog aldrig kommer känna sig 100% redo, och lite nervositet och oro inför all ovisshet tänker jag är väldigt vanligt och inget konstigt alls. Förhoppningsvis växer man in i rollen och uppgiften, både under en eventuell graviditet och sen som nybliven förälder. Kanske med hjälp av familj eller andra stöttande personer runt omkring sig.
Mitt råd är att försöka prata mycket med varandra även om det är ett svårt ämne. Du får fundera på om du kan tänka dig att vänta in honom, om det skulle vara det han behöver. Det kan ju hända att ni kommer fram till att ni, när det kommer till kritan, inte vill samma saker, och då måste ni kanske gå skilda vägar. Men det behöver förstås inte alls bli så, om ni båda är beredda att lyssna och jobba med relationen. Att ensamma eller tillsammans ta hjälp av en terapeut kan vara skönt för att reda i tankarna.
En mer konkret sak som hjälpt mig är att samla på små saker, kläder och så, som visualiserar vad jag längtar efter. Det låter kanske konstigt att göra detta utan att involvera sambon, men för mig har det känts bra att veta att jag har en liten skattkista som väntar på mig, oavsett om han är en del av det eller ej. Skulle det av någon anledning inte bli några barn för mig, kommer det vara en del av sorgeprocessen. Sedan vill jag också varmt tipsa om podden Jag vill ha barn. Den handlar om barnlängtan i olika form, inte så mycket om att vara ensam i en relation om att längta, men den har ändå hjälpt mig mycket. Inte minst har jag känt mig mindre ensam och mindre som nån slags crazy baby lady. Den har liksom gjort min längtan mer tillåten för mig själv.
Önskar dig lycka till, vet hur ont det gör att längta. På många sätt låter det som att ni har fina förutsättningar för familj, och jag hoppas att det blir så för er. Kram.