Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo

Som rubriken lyder så längtar jag efter att bli gravid så att det värker i kroppen och det påverkar mig enormt mycket psykiskt. Jag är 26 år, min sambo/m2b är ett år äldre och han känner sig inte redo att skaffa barn än.

I början av augusti slutade jag med hormonella preventivmedel och gick över till NC, eftersom jag inte alls funkar på hormoner och kopparspiral dödade min sexlust helt.. När vi tog det beslutet sa jag att om det skulle bli en bebis av misstag/slarv så finns inget annat val för mig än att behålla, vilket han helt höll med om.

Förra veckan hade jag "röda dagar" men det var bara några dagar efter mensen så vi var lite lyxiga och körde avbrutet samlag, vilket alla vet inte är säkert. Jag hade gjort negativa ägglossningstest hela veckan för att hjälpa appen på traven för att få fler gröna dagar, men när jag gjorde ÄL-test senare samma dag var det positivt. Och såklart väcktes ett litet hopp i mig, vilket jag skäms lite för...

Jag och mim sambo har pratat mycket om det här, och jag vet att hans största oro är att vi skulle förlora barnet, att det skulle vara sjukt, ha en funktionsvariation eller liknande. Han är även rädd att han skulle kunna bli irriterad på mig som gravid, främst eftersom hans enda kompis som fått barn skrämt upp honom rejält med skräckhistorier om hur hans flickvän skrek på honom för att han kom hem med fel glass (haha). Jag själv är såklart också orolig över missfall och såna saker, och att inte kunna bli gravid - men jag ser fram emot resan mer.

Vi bor i relativt stor lägenhet, tjänar bra och har stabil ekonomi som skulle klara av ett barn (eller tvillingar, som jag har i släkten). Vi letar hus för fullt och planerar att gifta oss inom ett par år. Bor i en småstad med familjerna nära.

Vill väl kanske bara ventilera lite med er, har inte direkt någon vän att prata om sånt här med..

Någon i samma situation? Killar som faktiskt kommit över dessa rädslor?

Jag längtar så mycket efter detta att jag nästan känner mig sviken av min sambo som imte vill än, vilket jag såklart inte visar men det påverkar mig..

Vad fan gör man med sina känslor när kroppen och själen skriker efter en bebis?