Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo

Vilken intressant och viktig diskussion du startat tycker jag

Att ni är överens om att ni båda faktiskt vill ha barn är ju ett första steg ? jätteskönt ju! Jag och min sambo försöker aktivt att få barn nu sedan ett tag tillbaka, och det som fick honom att känna sig redo tror jag var att vi träffade många barn och småbarnsföräldrar som kunde ge positiva erfarenheter och visa alla de fina sidorna, inte bara oron och det jobbiga (även om man måste vara medveten om det också såklart, men det verkar ju din partner vara).

För min del ville jag inte luras eller på annat sätt bli med barn utan att min kille var med på det (vilket jag vet att du håller med om, men jag tycker att det var intressant att andra i tråden tog upp det) ? dels för att inte skada tilliten och respekten vi har för varandra och dels för att jag precis som du skriver ville känna ?nu gör vi det här tillsammans? och att veta att han faktiskt skulle bli glad över ett framtida plus på stickan för att kunna dela glädjen tillsammans. Och ni kommer att komma till den punkten, då vissa rädslor självklart finns kvar men att han ändå känner att "nu kör vi, vi klarar det tillsammans".

Jag ville inte heller tjata, men för min sambo var det nog en ?spark i baken? att få höra alla mina tankar samt statistik och fakta om kvinnlig fertilitet för att veta att man inte kan vänta hur länge som helst, samt att påminna honom om att bara för att vi börjar försöka nu så betyder det inte att en graviditet eller bebis kommer imorgon utan det kan ta tid och då hinner vi förbereda oss mentalt tillsammans. Alla är ju olika, men det funkade bra för oss att prata så. Som någon annan skrev varvade jag att ta ibland ett djupt samtal med mina känslor plus fakta, och ibland ta upp det mer avslappnat och inte så långrandigt om du förstår hur jag menar.

Vi började som en första kompromiss med att jag skulle sluta med p-piller så kunde vi använda kondom om/när vi ville ? och sedan blev det som ett naturligt steg att HAN medvetet valde att inte använda kondom alla gånger eftersom han visste att vi båda skulle välkomna om det "råkade" bli ett barn.

Så jag tycker att det är viktigt att prata om det och inte tiga av rädslan att man tjatar, för kommunikationen är så viktig oavsett om det gäller barn eller annat man går och tänker mycket på. Det är ju superbra att kunna diskutera hans rädslor, vilket ni redan verkar göra, för att han ska kunna vänja sig. Precis som du säger, som par måste man kunna dela allt och känna att inga tankar är för dumma ? du verkar så klok och jag är säker på att ni med hjälp av kommunikation kommer att kunna komma fram till en bra kompromiss.Stort lycka till!