Distansförhållande - hur löste ni det? Vem flyttade?

Inte för att jag vill vara pessimist men du skriver att ni just inlett förhållandet, så det är klart man då är lite uppe i den där förälskelsebubblan och drömmer om framtiden tillsammans. Jag skulle ge det i af ett år, innan ni ens borde börja planera för ihopflytt. Men givetvis kan du tänka och fundera utan att ni planerar nåt riktigt än 

Jag har haft ett distansförhållande men vi hade närmare mellan än ni har. Jag hade barn, han inte. Först var allt bra, vi åkte till varann varannan helg. Sedan började han bli "lat" (jag hade bil, han fick åka tåg när han skulle till mig). Ibland ställde han in en helg för att han hade annat att göra och fine, man har ju sitt vanliga liv också. Men sedan blev det mer: "jag är så trött efter jobbet på fredagar, det är så jobbigt att åka tåg. Kan du inte ta bilen och åka hit?" (som om inte jag också var trött efter jobbet och det också är jobbigt att köra bil?) Men jag åkte, för man ville ju ses. Efter ett par sådana tillfällen sade jag ifrån, att han faktiskt får åka till mig också. Då hade vi varit ihop i ca 9 månader. Började fundera på vad han egentligen ville. Vi hade pratat massor i början. Det var resplaner, flyttplaner (han sa att han verkligen gillade min stad och kunde tänka sig bo där. Jag som hade barn var inte flyttbar, så det kändes ju positivt)

När jag då tog upp framtiden, sa att det är inget bråttom men vi kanske skulle börja rikta in oss mot "något", så var han alltid så svävande. Det blev ett tillfälle för honom där han hade möjlighet att ta ett jobb i närheten där jag bodde men oj, då blev det väldigt besvärligt att lämna sin hemstad. Allt han sagt om min stad (när jag påminde), det verkade han glömt bort osv. 
Slutade med att jag sa att jag börjar tycka det är dags att veta vart vi är på väg. Jag som hade barn också, man behöver ju veta för deras skull också. Till slut pep han fram att "vi har det väl bra som vi har det". Så, där fick jag tydligt inse att han inte ville mer än det som var. Jag gjorde slut en månad senare.

Däremot mötte jag senare mannen jag idag är gift med. Vi har båda barn, vi prioriterade vårt förhållande på samma nivå, flyttade in i ny gemensam bostad efter 2 år, mitt i mellan där vi bodde. Nu var det inga 63 mil så det blev ingen stor sak för barnen på det viset. Men just den här skillnaden på inställning mot den förra mannen: det märktes på en gång att min nya och jag ville samma saker. Jag är givetvis superglad över att det blev som det blev, annars hade jag ju inte mött min kärlek. 

Så, mitt råd till dig är väl att verkligen pejla av vad som händer mellan er och inte haka fast sig så mycket vid vad man säger eller gör nu första halvåret, det är underbart och fantastiskt men det är inte alltid det som sedan blir verkligheten. 

Tack för dina tankar. Det uppskattas!

Jag kan tillägga att vi är 60 och 43 år gamla. Jag har en sladdis på 13 år och han har vuxna barn och barnbarn. Vi känner varandra sedan förut så det är inga större överraskningar som kan dyka upp.

Vi hade ungefär samma avstånd. Båda mitt i livet med utflugna barn. Vi stod ut med pendlandet i 18 månader sen orkade jag inte mer. Antingen flyttade vi ihop eller gjorde slut. Det blev det förstnämnda.
För distansförhållande sliter. Det kan vara riktigt, riktigt plågsamt att veta att det dröjer kanske flera veckor innan man kan ses igen.

Det blev så att jag flyttade helt enkelt för att jag ville det. Rakt ut i ingenting på landsbygden och jag älskar det verkligen. Men jag fick byta karriär, min långa universitetsutbildning har jag inte nytta av, det finns inga jobb för mig här, utan jag är tillbaka till samma typ av jobb som jag hade som student. Men det gör mig ingenting för jag älskar mitt liv idag. Så jag ångrar mig verkligen inte. Jag älskar tillvaron här så mycket så även om vi bryter upp så kommer jag att stanna kvar här. För här är hemma. Äntligen.

Det jag däremot skulle fundera över om jag vore du är åldersskillnaden.  Man säger att åldern inte har någon betydelse men det är inte sant, det är bara en söndertjatat klyscha.
Det finns gott om pigga, raska åldringar men det är desto fler som inte är det utan tvärtom är beroende av diverse hjälp för att få vardagen att fungera. Den risken finns och är rätt stor.
Om 20 år är han 80 och du är inte ens pensionär. Vad drömmer du om att göra när du är pensionär och är du beredd att ge upp dem för att kanske tvingas vårda en svårt dement person?
DET bör du fundera mer över än för- och nackdelar med distansförhållanden.

Jag har hört alltför många med stora åldersskillnader som ångrat sig djupt när de blivit pensionärer därför att istället för att få tid att resa och odla intressen har de känt sig fängslade av en åldrig, ofta dement partner.

Kan bara säga: tänk dig för. Noga.

Nu blir åldersskillnaden ett sidospår men det är inget som är ett problem. Jag har varit gift i 17 år med en man med samma åldersskillnad som vi har nu. Hade jag velat vara utan dom åren bara för åldern? Nej givetvis inte. Vill jag vara utan dom kommande åren pga ålder? Självklart inte. Om jag får 20 år tillsammans med honom är jag överlycklig och är värt varenda sekund. Det finns inga garantier för att jag håller ihop länge med nån som är jämnårig. Mina jämnåriga kompisar har ju gift sig och skilt sig flera gånger under åren jag var gift med samma man. You never know liksom. Vill jag åldras tillsammans med den här mannen så är ju det mitt frivilliga val. Vi är ju inga duvungar och vi ska inte ha några fler barn. Jag hade kanske tänkt annorlunda om barnfrågan fortfarande hade varit aktuellt.

Den utan barn flyttar.

Vi hade distansförhållande men betydligt närmare. 2 olika kommuner drygt en timmes körväg enkel väg. Det blev att det alltid var jag som pendlade. Dels för att han har hus och djur och så som han inte kunde lämna längre stunder. Jag blev otroligt less på körandet. Kände att varken mitt eget hem eller hans var "hemma".

Längtade efter att få ett liv ihop. Kom till punkten att göra slut eller flytta ihop, då jag vill ha "allt". Familjeliv, gemensam vardag osv. Det var inget alternativ för mig att va särbo under flera år. Sedan vill jag ha fler barn och då funkar inte särboförhållande. Men båda har sin historia och båda har barn så det var inte lätt att få ihop det. Flyttade till hans stad för ett tag sen.

Så får man se hur det går. Kände att jag inte ville avsluta relationen innan man provade en lösning på att få våra liv ihop. Bara på den korta tiden vi har bott ihop har man ju sett vissa negativa sidor hos varandra som man inte såg hos varandra när vi var särbo. Och det är ju bra tycker jag för man vill ju inte "slösa" massa år på nåt som ändå inte kommer hålla sen... Gäller ju att man funkar i vardagen också och att de negativa sidorna "funkar" med varandra. Tycker det är svårt att lära känna någon fullt ut innan man faktiskt bor ihop.

Nu flummare jag iväg kände jag, men så blev det för oss iaf :)

Vi hade 40 mil ca, och inga barn. Bägge var beredda att flytta så det var jobbsituationen som fick styra. Han fick erbjudande om jobb först så han flyttade hit. Vi bodde kvar i mitt boende i ca 1 år innan vi skaffa nytt gemensamt.