Hans ex förstår inte att hon ska hålla sig undan!

Jag tycker man borde respektera folks känslor mer när det kommer till deras egna privatliv åtminstone. Känslor kan vägleda en.. Viktigt att lyssna till sig själv ibland. Det kan handla om gränser, integritet osv. Det handlar ju inte om barnet eller pappans relation till barnet utan att exet tar så mycket uppmärksamhet från pappan och därmed familjen som ts stör sig på utan att exet visar någon hänsyn till Ts och deras privatliv tillbaka verkar det som.

Nej men dom har varit långa och med onödigt mycket detaljer, enligt ts. Jag tycker man borde prioritera Ts mående just nu, så kan man ta igen en del vid ett lite senare skede när Ts känner sig redo för det , hon är ju en del av barnets familj också och borde därför också vara närvarande i det större barnets liv.

Exet kan inte åsidosätta henne eller deras privatliv för exets gemensamma barn med mannen, och jag upplever att det är där det skaver, och som orsakar Ts irritation. Att exet osynliggör henne via "föräldrakommunikationen" , hon gör det säkert omedvetet men det är fortfarande inte ok. Otrevligt beteende från exets sida även om hon inte menar det. Tycker jag iaf.

Jag tycker du har en bra poäng och verkar ha ett klarsynt perspektiv på hur det kan vara att få sitt första barn under dessa omständigheter. Det går ju dock inte att uttrycka sig med så stor säkerhet att det är så här ts har haft det även om jag tycker att du har en väldigt bra teori. Ingen här vet vad som ligger bakom, varken du, jag eller någon annan. Jag för min del vill ju helst tro att det finns någon mänsklig orsak till varför man känner så här som ts beskriver och jag gissar att du tänker likadant. 
Precis det du beskriver känner jag igen för min egen del. När jag fick barn hade jag en person i min närhet som var så överväldigande glad över det här barnet och det var mycket ståhej kring det, men aldrig att den personen frågade hur jag mådde. Det var faktiskt inte en trevlig situation att befinna sig i. Det var väldigt mycket fokus på bebisen men det var som att det var lite besvärligt att jag, bebisens mamma, måste vara en del av det där. Så jag kan förstå vad det är som du försöker säga. Det är en väldigt obehaglig känsla när det handlar om ens eget barn. Man bär på ett barn/har precis fött ett barn och så finns det någon som beter sig som att du har gjort ditt nu och kan pysa iväg någon annanstans så att syskonet och pappan kan få ha sin familj med bebisen utan dig nu. 

Om det är så ts känner sig så tycker jag att hon får träna på att berätta att det. Jag har svårt att se om det är så här för henne eller om det handlar om något annat, men jag vet att det är oerhört svårt att uttrycka de här känslorna, det är som bäddat för att någon ska anklaga dig för att vara svartsjuk och så trycks du ned ännu mer i skorna, därför är det få som klarar av att berätta om det. Jag tror inte det är många som kan tänka sig in i hur det känns, men du verkar vara en av dom som kan det. Jag vet idag att jag inte heller är ensam om dessa upplevelser, jag har hört hårresande exempel på hur en nybliven mamma kan trängas undan inom den ombildade familjen.