• Wed 16 Sep 2020 21:58
    684 visningar
    36 svar
    36
    684

    Bonusbarns-dilemma

    Hej!

    Jag har träffat en kille och fått två härliga bonusbarn på köpet. Den ena är med oss halvtid (och hade gärna varit mer) och den andra vill bara vara med sin mamma. I bästa fall är barnet med oss fredag till söndag för att på söndag kväll bryta ihop och så kommer mamman och hämtar. Barnet är nu 11 och har alltid varit mammig. Mamman jobbar deltid, så barnen har alltid gått dit efter skolan och så har planen varit att gå till pappan (som har "vanliga" arbetstider) när han kommer hem vilket hen aldrig vill göra. Detta är dock en separat diskussion...

    För problemet vi nu står inför är att jag byter boende, vi kommer inte att flytta ihop nu men förhoppningsvis på sikt. Alla barnen (jag har egna också) har möjlighet att få egna rum i mitt nya boende - förutsatt att vi delar av vardagsrummet och så bor jag och killen där.

    Det är verkligen inte optimalt, jag hade mycket hellre haft det rum hans barn vill ha, vardagsrummet är rätt litet och på en annan våning utan toalett och dusch osv.

    Så jag vet inte vad vi ska göra... jag vill såklart erbjuda alla barnen samma men det känns sjukt trist att göra en väldigt stor bekvämlighetsuppoffring för någon som sover hos oss i bästa fall två nätter varannan vecka och förutsatt att vi gör roliga saker annars ringer hen sin mamma och kräver att bli hämtad :/

    Vad hade ni gjort? Tänkt? Resonerat?

    Svarar på frågor fortlöpande, förstår att det finns massa info om vårt läge som inte kommer med här.

    Tack ??????

  • Svar på tråden Bonusbarns-dilemma
  • Wed 16 Sep 2020 22:34
    #4
    Anonym (Nja) skrev 2020-09-16 22:17:14 följande:

    Barnet kommer ju definitivt inte känna sig välkommet och vilja vara där mer om h*n inte erbjuds samma som de andra barnen.


    Nej det är ju det jag förstår också :/ men nu vill ju inte hen vara med oss trots har ett eget stort rum i mitt nuvarande boende och ett eget mindre rum hos sin pappa... Vi la en hel helg på att fixa i rummet med nya gardiner, tavlor, lakan etc för att hen skulle känna sig mer hemma men det var bara kul när vi höll på.
  • Wed 16 Sep 2020 22:38
    #5
    Tow2Mater skrev 2020-09-16 22:27:41 följande:

    Det är idioti att ett rum står tomt i 25+ dagar av 30. Naturligtvis ska ni ta ena rummet till sovrum.

    Barn kan dessutom dela rum, speciellt om de inte bor heltid.


    Ja en del av mig känner så men den största delen av mig vill såklart inkludera hen lika mycket som som andra, och det går såklart inte säga "vill du inte vara med oss så får du inget eget rum"

    Ja barn kan absolut dela! Det finns dock bara 4 sovrum och 4 barn varav två är mina. Känner inte för att dom ska behöva dela av det här skälet, och vill inte att hen ska behöva dela med sitt syskon som vill vara med oss helst hela tiden :/ och dessutom är 14 med allt vad det innebär...
  • Wed 16 Sep 2020 23:40
    #7
    Anonym (Nja) skrev 2020-09-16 22:40:33 följande:

    Varför vill barnet inte vara hos er? Har ni pratat med barnet ordentligt?

    Sen att låta barnet gå hem till mamma efter skolan för att sen gå till pappa på kvällen kommer aldrig att funka. Är det pappa dagar då är det pappa (eller du) som lämnar och hämtar, åh fritids som gäller.

    Jag anser inte att man ska peta ut eller särbehandla barn i såna här situationer, men detta handlar ju om ditt boende. Så länge barnet har ett eget rum hos sin pappa så kan h*n väl dela rum med sitt syskon hos dig.


    Jag vet inte, ja föräldrarna (verkar) haft många samtal genom åren.

    Jag tror att det är en kombination av en mamma som gör allt och en pappa som inte gör riktigt tillräckligt.

    Mamman har tyckt att "varför ska barnen vara på fritids bara för att du jobbar när jag är hemma" och pappan har varit rätt bekväm i det. Lov etc har mamman varit ledig och pappan har tyckt att varför ska dom vara med mig när jag jobbar istället för att vara med sin mamma. Osv osv i allt i många år. Föräldrarna bor jättenära så när hen har fått panik har hen tagit sin väska och gått hem till sin mamma. Som alltid är hemma och tar emot...

    Men jag håller med dig helt, jag tror en stooor del av problemet är att hen inte riktigt fixar ostruktureren. Mamman som "inte kommer ljuga om att hen inte får komma hit" och pappan som "jag vill inte tvinga"... Som sagt en annan diskussion på ett sätt, och egentligen inte mitt problem men som nu stökar till det :(
  • Thu 17 Sep 2020 09:56
    #8
    Anonym (Nja) skrev 2020-09-16 22:40:33 följande:
    Varför vill barnet inte vara hos er? Har ni pratat med barnet ordentligt?

    Sen att låta barnet gå hem till mamma efter skolan för att sen gå till pappa på kvällen kommer aldrig att funka. Är det pappa dagar då är det pappa (eller du) som lämnar och hämtar, åh fritids som gäller.

    Jag anser inte att man ska peta ut eller särbehandla barn i såna här situationer, men detta handlar ju om ditt boende. Så länge barnet har ett eget rum hos sin pappa så kan h*n väl dela rum med sitt syskon hos dig.

    Vill  bara utveckla det lite :)


    Det finns alltså inget svar på varför barnet inte vill vara hos pappan. Vad jag kan se finns det inget som är fel, pappan erbjuder en trygg miljö osv, barnet verkar helt enkelt föredra mamman. Men det finns exempel på hur barnet är hos mamman (helg när det är pappans vecka men hon har totalvägrat åka dit och mamman säger "men jag gör ändå inget så hon kan vara hos mig), hör att vi ska åka till badhus och bryter ihop och vill följa med. Vi hämtar direkt och åker och har superkul med bad och glass osv och på väg hem i bilen skickar barnet 50 sms om att mamman måste komma och hämta för hen måste sova hos sin mamma. Svarar inte mamman ringer barnet oavbrutet tills mamman svarar. Det har dragits så långt att mamman säger "nej, jag kan inte, jag har ingen bil" och då tar barnet sin väska och bara går "då tar jag bussen" och klockan kan då vara 21. Någon gång har då mamman ändå kommit (..) och ett par gånger har barnet tvingats stanna och sovit kvar vilket gått jättebra.


    Men det är såklart vidrig för alla att tvinga. För mamman att tvinga iväg barnet och för pappan att tvinga barnet att vara hos honom. Så alla har tagit den just då enkla vägen och låtit hennes känslor styra umgänget. 


    Pappan sover alltid med hen enligt hens önskemål i annan säng i samma rum. 


    Det känns taskigt att tvinga det barn som dels är 14 och dels vill vara med oss minst halvtid, att behöva dela rum med sitt syskon.


    Så en tanke är att vi "ljuger" lite för barnet och säger att innan allt är på plats i det nya får vi dela rum lite grann (tex kan jag då sova hos mitt ena barn och pappan sova med sitt barn i "mitt" rum). Men då känns det oschysst att ta just hens rum, samt att det rummet kommer då att fixas hur jag vill ha det (renoveras)... och jag vill verkligen verkligen inte att hen ska känna sig utanför :/

  • Thu 17 Sep 2020 11:42
    #13
    Anonym (Friggebod?) skrev 2020-09-17 10:20:58 följande:

    Har ni möjlighet att bygga en friggebod till14-åringen?(Nu utgår jag ifrån att dina två är yngre).

    En annan tanke är, varför flyttar ni inte ihop nu i något större. Du skriver att du flyttar men det ska ändå finnas sovrum till alla?


    Tyvärr är tomten för liten (men hen hade älskat det!), det barnet kommer att få ett litet krypin på vinden.


    Inte större av främst ekonomiska skäl men också utbudet i området - jag vill bo kvar där för att mina barn ska ha nära till skolan (ja mina är yngre) och sin andra vårdnadshavare.


    Det finns ett rum i källaren också men det är för litet för mig och mannen, vi erbjöd barnet det först men hen vill inte bo i källaren (inredd och fräsch källare ska tilläggas).

  • Thu 17 Sep 2020 11:53
    #14
    Dexter dot com skrev 2020-09-17 10:34:38 följande:

    Det enklaste måste ju vara att pappan bor hemma hos sig dom dagarna barnet är hos honom. Låter ju galet att du ska behöva ha ett rum ståendes tomt ca 26 dagar i månaden. Har din särbo så stort boende att dina barn har egna rum hos honom?


    Ja det är ju så vi har det nu men problemet är ju att hen inte bor hos honom då heller utan är hos sin mamma dit hen går efter skolan och sen inte vill gå ifrån. Ibland lyckas mamman "tvinga" dit barnet för middag men så fort det ska sovas rusar barnet till mamman.


    Jag tror ju att närheten till mamman gör att hen aldrig riktigt landar hos sin pappa - hen är hos sin mamma varje dag och är van vid det.


    På ett sätt tycker jag att det är fel men samtidigt - om mamman är hemma är det ju inte schysst att tvinga barnen till att vara på fritids bara för att? Svår sak att ändra på efter flera år också. 


    En stor del av mig vill liksom bara slå något hårt i huvudet på pappan här och säga att han måste slåss mer! Men, det är inte mitt barn och jag vet inte vad som är rätt - i liknande situationer verkar andra (mammor) tycka att om barnet vill vara med mamman ska barnet få det :/ Vill även säga till mamman att det här med att barnen ska till henne efter skolan istället för fritids, kanske inte är optimalt för umgänget med pappan, så även om det känns rimlig på pappret stör det relationen med pappan.


    Ja, där har dom egna rum, men där får vi inte alla plats.

  • Thu 17 Sep 2020 12:38
    #16
    Anonym (Rum) skrev 2020-09-17 12:25:45 följande:

    De som är hos er på deltid får dela rum.

    Visar det sig att det mammiga barnet börjar vara hos er sin överenskomna tid så kan ni börja fundera på att dela av vardagsrummet.


    Vi har båda barnen på deltid, hans ena och mina är heltid på deltid (...) - så vilka ska dela rum :/  dvs vart ska det mammiga barnet vara? 


    Idén jag hade först var att hen får ta rummet i den nyrenoverade källaren, men där vill hen inte bo. 


    Och jag vill verkligen inkludera henne på samma sätt som dom andra att fixa i sina rum osv. Man kan ju inte säga "du får bo här tills du bevisar att du kommer bo här innan du får "ditt rum" :/

  • Thu 17 Sep 2020 13:16
    #17
    Anonym (Tex) skrev 2020-09-17 11:09:08 följande:

    Har de testat att byta oftare ? Typ 2-2-3 schema som man har med mindre barn? En del barn har svårare än andra att ställa om och klarar inte varannan vecka lika bra som andra. Barn kan mogna väldigt olika på olika områden.

    Det var iofs inte det du frågade om men det var en tanke bara. Svårt att veta hur det faller ut med rumsfördelningen när man inte alls känner barnet. Går det att resonera med barnet och känner hon sig älskad och accepterad ? Om hon redan nu tvivlar på hur älskad hon är så är det nog inte att rekommendera att särbehandla henne även om ni har ett rimligt motiv till det.


    Jag föreslog detta för mamman (som jag känner ytligt), som ett förslag men att dom då måste förklara för barnet att nu gör vi såhär och HÅLLER på det! Så barnet vet vad som gäller - och att det även innebär umgänge med pappan när det är "mammas" vecka - tror att hen hade gått med på 2-2-3 på pappas vecka och hela veckor med mamma. Ett stort problem är ju att barnen alltid går dit efter skolan. Samt att dag-umgänge går bra men när det blir kväll får barnet panik, tar sin väska och springer över till mamman... Dvs hen går till mamman efter skolan, går till pappan för att äta men springer till mamma när hen ska sova. 


    Och jag vill tro att hon vet att hen är älskad! Vi räknar alltid med hen, gör saker hen föreslår, säger att vi vill ha med hen i allt men jag som är känslig för sinnesstämningar "ser" ju på barnet hur hen bara "sitter av tiden". Det kan vara pappas vecka, helg, barnet har vägrat vara hos pappa och fått panik och får då vara hos mamma för hon "är ändå bara hemma och x får gärna vara här".
    Vi planerar badhus, barnet bryter ihop och vill följa med. Vi blir jätteglada, hämtar. Badar, har jätteroligt men i bilen hem skickar barnet 50 sms till sin mamma, börjar hysteriskt ringa och kräva att mamman ska hämta. Ibland gör mamman det, ibland säger mamman att det verkligen inte går. Då får barnet panik och tar sin väska rusar ut och ska ta bussen. Oftast kommer då mamman för hon tycker det är för jobbigt (och "är ändå ledig och kan inte hitta på att hon är upptagen"), alternativ tvingas barnet att stanna - och då går allt jättebra. Barnet sover hela natten och är glad på morgonen. Barnet har oftast tänkt att stanna men det är som att när det väl kommer till kritan måste hen sova hos mamma. 


    När detta händer gör pappan allt han kan, pratar med barnet och mamman och finns verkligen DÄR, men det kan komma så plötsligt. Kan ena sekunden vara glad och planera frukt till skolan dagen efter för att andra sekunden panikhysteriskt kräva att mamman hämtar.

    Jag ser ju utifrån hur barnets känslor helt styr umgänget och hur BÅDA föräldrarnas agerande visar för barnet att hen har "rätt".


    Jag tror att ett stort problem är den 100% tillgängligheten till mamman - samtidigt förstår jag ju mamman och hur hjärtskärande det måste vara att tvinga behöva  iväg sitt barn och svårt då för pappan att tvinga barnet till sig för då blir ju han den dåliga.

    Barnet själv har inga förklaringar.

  • Thu 17 Sep 2020 13:32
    #18

    Stort tack för alla svar och input!


    Jag kan såklart inte lägga mig i deras umgänge.


    Men just i denna specifika frågor ställer deras umgänge till det lite, och jag är otroligt mån om att barnet pga alla omständigheter verkligen känner sig inkluderad.
    Som vuxen kan man ju se konsekvenserna av det umgänge dom har nu - dvs tex att mer tid med mamman får konsekvenser i umgänget med pappan men såklart kan inte ett 11årigt barn se detta, precis som en inte kan förvänta sig att en 11åring ska förstå varför ett stort fint rum ska stå tomt 25 dagar i månaden och bara användas när hen vill...

    {#emotions_dlg.flower}

  • Thu 17 Sep 2020 15:27
    #21
    Anonym (Friggebod?) skrev 2020-09-17 13:57:24 följande:

    Det känns som att det egentligen finns ett större problem här än rumsfördelningen. Mer om den längre ner.

    Har din pojkväns barn samma mamma? Det verkar också som att ni har (ska ha) alla barn samma vecka?

    Hur funkar barnen med varandra? Kan det finnas anledning till att av andra skäl än rumsbrist fundera över lite omlott-gång?

    Och utifrån att du skrev att de gånger den yngre dottern sover hos sin pappa så sover de i samma säng så är kanske en idé att det är pappans rum. När dottern vill sova i ditt hus gör hon och pappan det i hans säng, alla de andra dagarna sover du och pappan där.


    Ja, det gör det absolut och fram till det här dilemmat hade det ju inte med mig att göra över huvud taget.

    Stämmer, vi har i stort sett samma veckor (olika bytesdagar samma veckor), barnen funkar jättebra tillsammans även om det såklart är stökigt ibland. Att jag har minst ett av mina barn, är en "förutsättning" för att hans barn vill komma till oss.

    Jag har också tänkt så, att det blir för rörigt för hans barn och det är därför hen måste sova (för när man kokar ner allt är det sovningen som hen bara vill göra hos mamma) hos mamman. Men just nu ses vi tillsammans på helger och i veckorna är dom inte hos mig och mina barn men barnet vill ändå inte sova hos pappan. Fast det bara är pappan, barnet också barnet storasyskon. Dom har bott där dom bor i 5år så det är inte det.

    Det sista du skriver är väl det det lutar åt att vi får göra, ser ingen annan lösning och för min (och mitt barn det berör) del funkar den bra.

    Men jag behöver tips om hur man tar upp det med 11åringen? Och då vill jag såklart göra det rummet till "mitt" och inte ha dom ljusrosa väggarna barnet i fråga vill ha :/

    Så på något sätt måste vi säga att "du kommer få ett rum lite senare och tills vidare får vi sova såhär och det här är inte bara ditt rum vilket dom andra har" -- och se vad som händer.

    För tyvärr är jag rätt säker på att barnet både tror och vill bo hos oss och ha sitt rum men ändå alltid kräva att åka till mamman.

    Självklart är det i det här en sorg att allt inte bara funkar, en barnslig känsla att bli "utnyttjad" (att vi bara duger när vi gör roliga saker) och att min killes ena barn inte känner samma trygghet hos båda sina föräldrar.
  • Thu 17 Sep 2020 15:29
    #22
    Miss Skywalker skrev 2020-09-17 14:13:44 följande:

    Klart ett rum inte ska stå tomt nästan hela månaden. Hur kan det ens vara ett problem? Idioti.


    Haha! Du kan inte omformulera det för att passa en 11årings världsbild? ;)
  • Thu 17 Sep 2020 19:12
    #27
    Anonym (Friggebod?) skrev 2020-09-17 16:59:21 följande:

    Flickan är 11 år och har skilda föräldrar. Hennes pappa har i hennes ögon en ny familj som hon kanske Inte känner sig riktigt delaktig i. Har hennes mamma också en ny relation? Teori 1) I alla fall känner hon sig inte riktigt hemma nånstans, hon är otrygg och uppmärksamhetstörstande. Hon försöker vara en del av pappans nya familj men får ångest och flyr till mamma/tryggheten. Kanske en kontakt med BUP kan vara en hjälp för henne.

    Teori 2) Hon har trots sin relativt ringa ålder lärt sig att spela ut människor mot varandra och plockar russinen ur kakan. Det blir en svårare nöt att knäcka om mamman är medberoende.

    Vad säger hennes storasyster?


    Bra tankar. Föräldrarna separerade för 9 år sedan, mamman har en ny och barnet har bonussyskon även på den sidan men äldre. Dom bor dock inte ihop.


    Jag har ju också tänkt precis så, att det är för mycket liv och stök och att hen behöver lugn och ro - men det är ju inte bättre i veckorna när dom ska bo hos pappan och det bara är dom tre. Det äldre syskonet är med sin pappa enligt plan utan undantag. Samt då att det är bara om jag har minst ett barn som hen går med på att vara med oss så någonstans verkar hen ända gilla alla.


    Men ja, definitivt otrygg vid sömn och har aldrig sovit hos ens sin bästa kompis sen barnsben utan ringer i panik när det ska sovas och vill bli hämtad. Kan sova hos mormor om mamman är där annars inte.


    Storasyskonet tycker att det är JÄTTEjobbigt och begränsande. Dom kan vara hemma hos sig istället för hos mig för att vänta in och hoppas att småsyskonet ska sova men det är alltid förgäves och så upplever den äldre att dom helt i onödan väntat hemma.
    Jag har lite diskret frågat om storasyskon vet varför lilla inte vill sova hos oss men svaret är rakt upp och ner "ingen aning, hen vill bara sova hos mamma och jag fattar inte alls varför"

    Hela mitt dilemma åt sidan har jag också känt att de borde ta hjälp för det måste vara jobbigt att vara så otrygg, att aldrig våga sova över, ofta känna sig osäker, missa tid med sin pappa samt att genom att föräldrarna alltid låter barnets akutas känslor styra, lär sig aldrig barnet att hantera jobbiga känslor på ett vettigt sätt utan flyr - vilket i det här fallet ffa mamman bekräftar är ok genom att ALLTID ha dörren och famnen öppen...

  • Thu 17 Sep 2020 19:13
    #28
    Miss Skywalker skrev 2020-09-17 17:35:38 följande:
    Eftersom hon inte vill sova själv kan hon dela rum med sitt syskon 3-4 dagar i månaden. 
    Känns så taskigt mot det äldre att tvingas dela sitt rum :/
  • Thu 17 Sep 2020 19:18
    #29
    Törstiga tuppen skrev 2020-09-17 17:48:05 följande:

    Det kanske är bättre att vänta lite. 6 månader kanske?
    Börja med att du och sambon bor i vardagsrummet och låt barnets rum stå. Om hon fortfarande inte sover kvar efter 6 månader så kan ni ta upp ett byte. Barnet i vardagsrummet och ni i sovrummet. Börjar ni måla om redan nu känner hon säkert att hon inte fick en chans. 


    Väldigt sant med att barnet aldrig skulle fått en chans ens. 


    Som vi levt det senaste dryga halvåret ses vi med barnen hela helgerna och i veckorna kommer ibland pappan och stora barnet. Dvs vi har på ett sätt redan testat det och som sagt, här har barnet ett stort tidigare oanvänt nyrenoverat rum med dubbelsäng, skrivbord, garderob och "allt".


    Jag kan ju inte se hur flytten kommer förändra något men vill desperat utgå från att den kommer det vilket gör detta så svårt.


    Men precis som du skriver - skulle jag göra rummet till mitt från början kommer hen ju aldrig känna sig välkommen...

  • Thu 17 Sep 2020 19:56
    #31
    Anonym (X) skrev 2020-09-17 19:47:43 följande:
    Det finns ju ett eget rum, det sa du ju själv.
    Ja det finns ett extrarum i källaren (håller på att renoveras) som var tänkt som gästrum, men barnet vill absolut inte sova i källaren för det är för långt från alla andra. Nu sover iochförsig pappan med barnet alla nätter vi är tillsammans, men det känns lite överkört att ge barnet ett rum hen så uttryckligen sagt sig inte vilja bo i.
  • Fri 18 Sep 2020 14:14
    #34
    Anonym (Friggebod?) skrev 2020-09-17 23:19:20 följande:

    Nu kanske jag blir tjatig eller så var jag inte tillräckligt tydlig i mitt tidigare inlägg.

    Du skriver att det finns ett nyrenoverat rum som du tycker blir lite tokigt att 11-åringen får ha som sitt när hon väldigt sällan sover i, vad jag förstår, ditt nya hus. Samtidigt finns det tre andra sovrum som de andra barnen får och ett ytterligare rum i källaren. Du försökte ge 11-åringen källarrummet men det funkade inte. Ytterligare en faktor är att 11-åringen vill sova i samma säng som sin pappa.

    En för dig trist, men logistisk vettig lösning, är att det nyrenoverade rummet heter -pappans namn- rum. När 11-åringen verkligen vill sova hos dig sover hon där med sin pappa.Alla andra nätter är du hans sängkamrat. Du skrev också något om ljusrosa väggar, javisst - det kan kännas larvigt för er, men det är ju bara för några år.

    Källarrummet, som jag förstod, är för litet för att sova två i får väl bli ert vuxenrum. Det får vara privat, funkar säkert jättebra de få timmar ni kan stjäla till er när hela huset är fullt av barn.

    (Egentligen förstår jag inte alls problemet. Eftersom tanken tydligen inte är att ni ska flytta ihopförstår jag inte varför det måste finnas sovrum till alla i ditt hus. Din pojkvän med barn kan väl sova hemma hos honom när han har sina barn?


    Bra sammanfattat!

    Vi har alltså bott ihop på gemensamma helger det senaste halvåret, samt i veckorna när barnet vägrat vara hos pappan då pappan och äldsta barnet är hos mig. Jag och pappan bor ihop på barnfria veckor. Vi kommer inte flytta ihop nu, men pratar om att göra det. I sommar har vi varit tillsammans och  bott  ihop på alla gemensamma veckor så för barnen är det rätt självklart ATT flytta ihop.

    Så, i dagsläget har alla barnen varsitt rum och det finns ju på pappret rum även i  mitt nya boende och alla barnen "valde" rum (nej självklart inget vi sa att dom fick göra utan dom härjade med själva). Allas val funkar, förutom då för hans yngsta barn som valt det rum jag vill ha och (fullt förståeligt) inte vill bo långt från dom andra samt då inte förstår att hen nog aldrig kommer sova där ändå. Hans äldsta vill bo i ett litet rum på vinden (yngsta vill  inte bo där) som ändå inte används och mina barn har valt varsitt rum. Så väldigt typiskt att det är just det barnets önskemål som inte funkar. 

    Men allt lutar nog åt att vi får förklara för barnet att det rum hen vill ha som sitt av olika skäl måste vara ett där vi vuxna sover när barnet inte är där iallafall tills vidare. Skulle barnet mot all förmodan vilja sova där själv och vara med oss, får vi som du säger sova i källaren och på sikt göra om vardagsrummet.
    Innan jag gör en massa "investeringar" och uppoffringar skulle jag vilja veta att barnet faktiskt kommer vara hos oss. 


    Tack för din input {#emotions_dlg.flower}

Svar på tråden Bonusbarns-dilemma