så otroligt jobbigt men inte min ensak.

Jag vet att det inte är min ensak. Jag vet att han får göra vad han vill med sitt liv och jag vet att han inte har någon skyldighet till mig/min familj. 
De där är saker jag redan vet. Men endå! - så grämer detta mig. jag grubblar ihjäl mig och tycker att det är asjobbigt. 
man kan ju inte styra sina känslor så jag vet att jag inte har direkt rätt till dom men jag känner dom iaf. så det jag vill ha hjälp med är såklart att acceptera och sluta känna som jag gör.

Saken är den, jag har en son på fyra år som har en otroligt fin kontakt med sin farfar. vi bor nära varandra så dom ses i stort sett dagligen, och har gjort det sen han va bebis. 
Min son avgudar honom, ser upp till honom och tycker att han är det bästa som finns! - hur fint som helst. Men nu har farfar börja planera om att köpa ett ställa utomlands och bo på 6månader/år till och börja med. Vilket jag tycker är asjobbigt. jag missunnar inte honom det - men det blir ju att jag ser det ur min sons perspektiv - han kommer ju sakna ihjäl sig. han kommer inte längre ha det han haft - det blir som att allt dom byggt upp under hans levnadsår det bara rasar - det var inte värt nånting! 
han har inte så många andra än honom heller, det är en halvtaskig relation med farmor (farfar och farmor lever inte ihop) och morföräldrarna bor långt bort. 

så som sagt han gör inget fel, han har rätt att leva sitt liv. men eftersom min lilla familj står honom så otroligt nära så känns det så fruktansvärt jobbigt.