Kompisar varje dag?
Hej
Har 2 barn på 5 och 8 år och bor i ett bostadsområde. Boda barnen har många kompisar viket jag såklart är glad för...men... det blir för mycket. Vi har även ett större handikappat barn som just nu tar all vår energi. Vi är ganska sönderstressade med andra ord, båda jobbar heltid en dag och en natt. Så de gånger vi är lediga är det ganska skönt att kunna vara bara familjen eller kunna sitta och bara läsa en bok eller vad man nu vill göra.
Men det går aldrig, hade kompisarna bara knackat en gång och fått en nej och kunnat ta det hade det varit en sak. Men så funkar det inte...
5 åringens ena kompis kan knacka på 5 gånger, få nej hela tiden men forsätter eller står utanför trädgården för att se när/om vi går ut.
Andra kommer varje dag, inte heller hon tar ett nej. Säger jag att de ska leka ute ser hon till att mitt barn kommer in och fixar nåt åt henne. Och när mitt barn försöker fixa så stor kompisen utanför och knackar igen och kan inte vänta de 30 sekunderna det tar.
8 åringens kompisar kan nuförtiden ta ett nej men sitter dessvärre och tjatar på henne på snapchat osv och blir ganska taskiga om/när de inte får komma hit. Vilket sätter press på vårt barn att tjata alt blir ledsen.
En vanlig dag efter skolans slut knackar det minst 8 gånger. Slutar de andra barnen tidigare så knackas det även när/om bara jag är hemma.
Barnens föräldrar tycker barnen får göra som de vill, mina barn är i stort sett aldrig och knackar på någon. De hinner liksom inte. Båda gillar att vara hemma också och göra saker. Men oavsett om vi spelar spel, bakar eller nåt annat så knackas det och hängs i fönstren.
Jag blir totalt slutkörd, visst får de ha kompisar hemma men kanske 2-3 dagar i veckan. Vore även kul om de kunde gå hem till någon någon gång också. Känner också att vi aldrig får tid med varandra bara vi i familjen.
Senast häromveckan hade jag besök av en kompis som är riskperson pga transplantatation. Vi satt därför ute och mina barn höll sig uppe och inne då kompisen inte får träffa barn samt hade hund med sig (jag har katt).
På de 3 timmarna vi satt där blev vi störda säkert 10 gånger av barnens kompisar.
För mig som redan är otroligt stressad blir detta ännu jobbigare. Kanske är jag en konstig förälder som vill ha lugn och ro ibland? Eller kanske bara umgås med mina barn i lugn och ro?
Uppenbarligen vill ju inte barnens kompisars föräldrar umgås med sina.
Hur gör ni hemma hos er? Tycker ni det är viktigt att det finns en någorlunda balans med barnens kompisar, tex att man är hos kompisen också?
Eller att era barn knackar på en gång och får man ett nej går man hem?
Eller har ni någon koll på var era barn är alls?
För som sagt jag ser noll både uppfostran och föräldraengagemang hos dessa barns föräldrar.
ofta ligger det något bakom tex en npf diagnos som gör det svårt för barnen att förstå varandra ett barn med tex autism kan ha svårt att tolka och förstå andra barns signaler eller hur hen själv ska svara /vara för att kunna intergera med andra barn utan att bli uppfattad som " udda/konstig" och därmed inte vara " kompismaterial" ( det är därför det är viktigt att hjälpa dessa barn lära sig och träna in hur man leker/umgås socialt med andra jämnåriga ) Detta att inte ha några kompisar, att inte bli bjuden på kalas att förstå att man är udda /anorlunda men inte veta hur man " ska" vara kan vara jättejobbit för många barn och en stor anledning till att många barn med npf -diagnoser mår psykiskt dåligt ( samma sak om barnet har ADHD och ofrivilligt " straffar ut " sig i kompisrelationer för att hen inte får den hjälp och stöd hen behöver både med ett " hjälp jag" och om så behövs med mediciner)