Mozart71 skrev 2020-09-30 10:58:25 följande:
Håller med. I mitt fall (eller med den kvinna jag är med nu), verkar hon haft liknande resonemang dvs. hon skyller på att hennes man brast i engagemang i familjen (laga, mat, städa etc.) och att hon inte blev sedd, trots att hon påpekat hennes behov, de två sista åren i hennes relation (hon var gift). Jag förstår inte resonemanget där hon skyller på sin partner, för att rättfärdiga sitt eget vidriga och avskyvärda beteende! Man avslutar det man har, innan man ger sig in i något annat, inte som hon gjorde, gick bakom ryggen på sin man, var intim men en annan man under månader (kan varit under längre tid, men vet inte eftersom hon inte vill prata om den tiden med mig), gick sedan hem och var intim med sin man som hon var gift med, utan dennes vetskap hon hennes älskare. Helt vidrigt och avskyvärt beteende enligt mig och jag skulle aldrig ens komma på tanken att vara otrogen mot min partner, oavsett min partners beteende och vad hon gjort.
Jodå, att man gärna skyller ifrån sig på alla sätt som går är ju uppenbart... men försök få dem att medge det....helt jävla omöjligt.
Det är ju självklar att ursäkterna inte håller för ALLA är ju inte otrogna när de blir missnöjda med sitt förhållande eller blir kåta på någon annan eller vafan det nu är man skyller på. Så att påstå att det var situationen som gjorde att man var otrogen är ju hål i huvudet. I så fall skulle alla reagera exakt likadant på en liknande situation och så är ju inte fallet och då kan man heller inte påstå att det är situationen som avgör. Ansvaret ligger till 100% på den som var otrogen.
Ur ett psykologiskt perspektiv kan jag till viss del förstå reaktionen.. gör man saker som klart strider mot den man vill se sig själv som så kommer det ju uppstå en stor differens mellan den man vill vara och den man verkligen är. Och det kommer i sin tur generera massor med skuldkänslor (speciellt om det man gjort fick stora konsekvenser). Då slår alla försvarsmekanismer till och man försöker rationalisera bort skuldkänslorna med diverse irrationella förklaringar.
Men man verkar inte riktigt fatta att dessa irrationella ursäkter bara fungerar för dem själva och deras eget samvete men kommer bara orsaka mer irritation och motstånd från omgivningen.
Det finns en sån vidrig egoism som genomsyrar sånt beteende.
Först skiter man fullkomligen i sin partner och sitt förhållande (och sina barn) och gör saker man är fullt medveten om kommer får stora konsekvenser om det kommer fram och ångrar inte ett skit förrän det tar stopp
Och när det kommer fram så vägrar man ta ansvar för det och skyller det helt eller delvist på den man sårat och förnedrat och kräver massor med förståelse och empati. Men själv behöver man tydligen inte alls ha någon förståelse eller empati för andra. Andra ska agera jättevuxet och ansvarsfullt, själv kan man göra lite som man vill och behöver inte alls agera lika vuxet och ansvarsfullt och allt ska bara förlåtas rakt av och glömmas bort.
Om otrogna människor kunde ägna häften av den tid och energi de lägger på att försöka bortförklara sig på att rannsaka sig själva och sina självlögner istället så skulle man kunna växa som människa och då skulle omgivningen kanske ha lättare för att tro på att man lärt sig något av sina "misstag".
