Anonym (Märkligt) skrev 2020-09-30 02:13:55 följande:
Tjej, 30 år, dejtar en kille på 37 sedan cirka två månader tillbaka.
Han är så fin, snäll, mjuk, givmild, trevlig och kärleksfull. Han är helt enkelt helt fantastisk och jätterolig att umgås med. Vi har samma humor, gillar samma slags filmer och serier och läser samma slags böcker. Helt enkelt vi klickar så bra!
Men, så till det lilla problemet. Jag vill inte ligga med honom. Eller, jag kan inte. Det tar emot varje gång och jag kommer alltid med ursäkter.
Senast när vi hade legat i min soffa och sett på film så började han ta på mig och det var jättemysigt och inga konstigheter. Men så tar det bara stopp från min sida och jag vill inte eller jag kan inte.
Det har hänt några gånger och nu senast tog han upp det ordentlig och sa att han inte klarar av att umgås med mig som ett par men inte gå hela vägen.
Jag kan förstå honom på ett sätt, men samtidigt vill jag ju inte tvinga mig själv till något.
Men samtidig och viktigast av allt tänker jag varför går det inte?
Jag har legat med män förut, både i relationer och engångsligg. Jag har inga problem med det i vanliga fall men här tar det bara stopp och jag kan inte förstå varför?
Jag tycker om honom jättemycket och jag är kär. Fjärilar i magen och allt sånt så varför går det inte?
Mina frågor är dels varför det inte går men också er åsikt om han gör rätt i att säga att han inte vill umgås om vi inte har sex typ nu?
Jag känner mig så stressad och får sån ångest av det hela. Som att allt annat fint och roligt mellan oss inte är något värt om han inte får stoppa sin snopp i mig (förlåt för uttrycket men det är så det känns).
Åsikter? Råd?
Skitsvårt att svara på, så vi förenklar det.
1. Problemet ligger hos dig.
2. Problemet ligger hos honom.
1. Du är inte sugen på sex med honom och det beror på dig.
Eftersom du haft sexuella erfarenheter tidigare så förutsätter jag att du inte är asexuell. Det är möjligt att du har en väldigt låg sexdrift, men i så fall borde du veta det med dig sen innan och då hade du nog inte ställt frågan till att börja med.
Så har du upplevt några förändringar i sexdrift/humör/aptit/energi på senare tid?
(Jag är man, av det yngre slaget. Så kan ju såklart inte riktigt sätta mig in i hur kvinnlig sexualitet tar sitt uttryck i det rent vardagliga. Antar att ni inte får slumpartade stånd eller besök av en morgonbånge varje udda dag. Men förutsätter att ni ändå upplever stunder ibland där ni faktiskt är/blir kåta utan att medvetet försöka bli det).
Om du känner att dessa naturliga omedvetna upphetsningar blivit färre det senaste så kan det bero på hormonstörningar, det kan bero på stress, dålig kost, dålig självbild/osäkerhet, depression etc. Alltså en biologisk/fysiologisk/psykologisk förklaring.
Så det viktigaste du behöver fråga dig själv för att ta reda på om det rör sig om (1) är: Har du svårt att bli upphetsad punkt, eller är det verkligen just enbart med honom du har svårt att bli upphetsad.
2. Du är inte sugen på sex med honom och det beror på honom.
Tyvärr känns det som den lite mer troliga förklaringen i det här fallet.
De saker du beskriver om honom, "trevlig, givmild, kärleksfull, snäll" osv.
Det är alla saker som är viktiga och positiva i en relation. Men något de inte är, är grundvalen för sexuell attraktion.
Ge mig en kvinna som någonsin sagt: "gud vad trevlig den killen är, fan vad det gör mig kåt", så ska jag bevisa för dig att det minsann är en man i förklädnad som sprider desinformation.
Det är helt enkelt inte så sexuell attraktion fungerar. Sexuell attraktion är mer djuriskt. Det är mer, svårt att beskriva, mer aggressivt, farligt, spännande, oförutsägbart. Det är inte praktiskt.
"fin, snäll, mjuk, givmild, trevlig och kärleksfull. Han är helt enkelt helt fantastisk och jätterolig att umgås med. Vi har samma humor, gillar samma slags filmer och serier och läser samma slags böcker. Helt enkelt vi klickar så bra!"
Hade tyvärr lika gärna kunnat vara din beskrivning av din bästaste väninna.
Så för att ta reda på om det rör sig om (2) måste du lyckas fråga dig själv ifall du lurar dig själv, och det är tyvärr ganska svårt.
Kvinnor i 28-34 års åldern ställs ofta inför ett ganska svårt vägskäl, det är tyvärr så att ni i de åldrarna ofta måste börja tänka/planera på om ni vill starta en familj eller inte, och det är en enorm press.
Så hoppas det hjälpte lite. Pluggar för tillfället något lite halvt relaterat (eller snarare borde göra det istället för att sitta uppe och leka relationsdoktor på familjeliv heh), så därav intresset. Håller tummarna för er så lycka till!