Bryr mig så extremt vad andra tycker om mig

Jag tänker att jag inte kan förvänta mig att vara omtyckt av alla människor jag möter, JAG gillar ju inte ens alla människor jag möter.

I övrigt så är nog grejen just den att detta inte är en grej jag brukar reflektera över. Vad folk tycker och tänker om mig alltså. Är i de flesta fall väldigt obrydd eftersom jag generellt är rätt ointresserad av andra människor.

Min nya livsfilosofi. Kanske nåt för dig också 
highexistence.com/images/view/the-less-you-give-a-fuck-the-happier-youll-be/

För det första är det inget fel att vara snäll. Det är ett grymt underskattat karaktärsdrag.
Glöm bara inte bort att vara snäll mot dig själv med.

Sedan gäller det att bygga på din egen självkänsla och din egen självbild. Jobba på att acceptera och älska dig själv och lev med integritet. Då kommer andras åsikter att betyda så mycket mindre. Eller de kommer att påverka ditt mående så mycket mindre - det är faktiskt inget fel i att bry sig om vard andra tycker och vara lyhörd, om du bara kan hantera det.

Är det verkligen självklart att skvallra om kollegor? Jag tycker det är så jävla illa att prata skit om andra och skulle i princip aldrig göra det. Har väl hänt typ tre gånger i mitt liv att det har känts befogat att gnälla av sig, och då har jag i största möjliga mån försökt ta det med en neutral källa som inte känner personen i fråga. Och att snacka skit om andra svärtar ALLTID ner en själv istället.

Men ja, mina tips skulle nog vara att bara bry dig om de som du VET bryr sig om dig. Som någon annan sa, man gillar ju i regel inte alla människor man möter själv. Sen behöver man ju inte ogilla folk för det, bara vara neutral inför dem. Att känna ett behov av att vara omtyckt går hand i hand med inställsamhet/desperation i min värld, vilket är så sjukt avtändande även i vänskapsrelationer.