Någon som mått ”bra” efter abort?

För mig kändes aborten som en lättnad men då var jag säker på att det var vad jag ville. Hade redan 3 barn och kände att jag helt ärligt inte skulle orka en till. Det som var mest jobbigt var att jag kände mig så dum som visste hur bebisar blir till och inte skyddat mig tillräckligt så nu har jag spiral.

Idag är jag fortfarande nöjd med beslutet. Hade inte varit rätt mot barnen eller det "nya" barnet att behålla, men självklart så har man tänkt tanken att hur kan jag ta bort ett liv när jag också vet hur underbara de är och hur mycket man älskar dem. För mig som var i liknade situation så var det enda rätta att ta bort för allas skull.

Är det redan svårt i förhållandet så kommer ett till barn göra det ohållbart, beror helt på vad du känner att du orkar. Jag tror att du gör rätt beslut fö? dig.

Jag blev oplanerat gravid 25 år, längtat efter barn sedan jag var 18 typ och min största fasa var att inte få barn. Sambon ville absolut inte ha barn, någonsin, just då. Så skulle göra abort, möte med kurator och en timme innan aborten fick jag missfall. Vet inte hur jag hade mått om jag inte visste att det var kört oavsett men mår bra efter det som fick bli. Gjorde slut med killen. Efter det så har jag inga direkta tankar på vad som hände, jag mår bra, känner mig stark och det enda är att ibland tänker jag att det kanske var min enda chans att få barn och jag stressade antagligen bort den möjligheten. Det gör mig orolig och sorgsen, men samtidigt vill jag inte av själviska skäl ha ett barn för att fylla ut mitt liv. Killen hade aldrig kunnat älska barnet, vilket han var ärlig med, och visst hade jag kunnat älska barnet för oss två men barn är inte en rättighet och det hade inte varit rätt att skaffa barn när jag kände att jag själv var i en känslostorm.

Ingen kan säga hur du bör tänka eller känna, vi alla är olika. Tror att oavsett vad du väljer så kommer det ordna sig. Barn är fantastiska och att du ens reflekterar och tänker efter visar på insikt och omtanke för hur det kan bli! Hoppas min roman hjälpte något

Han menade att ni inte ska separera alltså? Är han glad för graviditeten? Lite konstigt uttryckt, bita i hop och ro båten iland, lägger han ansvaret för er relation på dig?

Hur kommer det sig att du inser nu att det var värre än du trodde? Är det lite graviddepp kanske? Hade ni planerat barnet?

Jag tror du ska se till att prata mycket med kurator och psykolog just för att undvika att det blir något som förföljer dig. Bestäm att när du väl fattat beslutet då ska du inte grubbla över att du borde bestämt annat, du vet inte hur det hade varit helt enkelt. Ansträng dig för att tänka fostret och graviditeten, inget kön, ingen bebis, bara kliniskt. Den är så liten nu så den knappt existerar, många får missfall nu. Tänk på aborten som på ett dagen efter piller, att det hade kanske inte blivit något ändå. Och du gör din stora en tjänst när du undviker att familjen utsätts för stora prövningar. Ni kan absolut ha en chans med familjerådgivning, men då gör det ju inget om ditt barn är 7 eller 8 när hen blir storasyskon.

Jag blev gravid under tiden jag och min sambo funderade på om vi skulle separera, vi hade ett gemensamt barn sen innan som då var fem år. Vi bråkade inte men kände väl att vi ville olika i livet och kärleken tagit slut. Diffusa skäl som inte riktigt kändes som legitima anledningar till att bryta upp familjen, därför tog det oss ganska lång tid att bestämma oss för att separera och under tiden råkade jag alltså bli gravid vilket inte gjorde beslutet enklare... skulle vi hålla ihop trots allt och behålla barnet? Vi bestämde till sist att i alla fall göra abort, att få ett till barn var inte rätt anledning för oss att fortsätta vara tillsammans oavsett vad. Mycket riktigt separerade vi definitivt något halvår senare och det hade inget med aborten att göra.

Det är klart jag var lite ledsen just när jag gjorde aborten, men också lättad att jag inte tvingades kvar i något jag inte var säker på att jag ville. Nu är det 13 år sedan och jag har aldrig tänkt på det efteråt, ärligt sagt hade jag t.o.m glömt bort att jag gjorde aborten - påmindes nu när jag läste din trådstart! Om jag ser till hur mitt liv är idag är jag bara tacksam att jag varken stannade kvar med exet eller behöll barnet. Om jag hade behållit det hade jag självklart älskat det mer än något annat men jag har inte heller saknat det eftersom det inte blev något barn.

Absolut. Bara lättnad att ha fått det gjort. Aldrig haft minsta kval eller fundering. Aldrig kul med kropppsliga ingrepp som gör ont såklart. Men det är inte kul att gå till tandläkaren heller. För mig är det likvärdigt.

För mig var det en lättnad att vara ogravid igen, helt underbart.

Gjorde kirurgisk abort, rekomenderas!

Två aborter och ett missfall, mådde bra efter samtliga. Efter första var jag lite känslosam vid enstaka tillfälle när det hade gått några månader men jag var då också bara 16 år så det var väl många känslor i kroppen förstås. I övrigt ingen som helst sorg efter andra aborten eller ens missfallet, trots att det barnet var planerat.

Första aborten var sen pga utomstående omständigheter så jag var tvungen att föda fram fostret i v. 16. Andra tidig abort v. 6 med piller.

Jag tror måendet hänger väldigt mycket ihop med orsaken varför man gör det. Tyvärr tror jag du kommer må rätt så dåligt efteråt, men i vilket fall så ser jag ingen framtid för er relation. Vill du verkligen ha det där barnet ska du behålla det, det praktiska löser sig.

Tack för alla svar! Det känns bra att höra om lite ?lyckliga? berättelser, det känns vanligare att folk berättar om (och har behov att berätta om) dåliga erfarenheter, med ånger osv. Jag vet ju inte hur det skulle bli för mig, men hur som helst uppskattar jag verkligen era svar !!

Några omständigheter som också väger in starkt för mig är att jag ju hemskt gärna vill ha ett syskon till vår femåring, och jag är redan 37 så jag har inte direkt massor av tid att i annat fall separera och träffa nån ny osv. Så det här kanske är sista chansen tänker jag. Å andra sidan som sagt, tanken på att behöva separera med en liten tvååring el liknande känns olidligt, jag vet ju hur jag kände och resonerade förra gången...

Och vi har ju en fungerande relation på nåt sätt, bara att jag är ganska olycklig i den. Kanske låter konstigt, men jag menar bara att vi kring en del saker kan samarbeta osv, det är när jag tar upp nåt som kan uppfattas som kritik mot sambon så blir det väldigt stora bråk, vilket jag hatar. Och det är det vi inte verkar kunna lösa. Har varit i parterapi massa vändor osv. Känner mig ofri, som att jag går på äggskal. Och först nu känns det som att sambon och dottern har en så pass bra och självständig egen relation att det skulle funka att dela boendet (även om det också känns fruktansvärt smärtsamt att inte ha mitt barn varje dag)

Graviditeten var planerad får man väl säga, och det är jag som drivit på för det, sambon har absolut inte velat ha fler barn (ville inte ha vårt första heller, det var oplanerat och jag klarade inte göra abort) men han gav väl med sig nu (ordlöst) i och med att vi hade oskyddat sex vid ett tillfälle, och då blev det graviditet direkt. Så han är upprörd över att det här var ?min idé? och att jag nu tvivlar på om vi klarar det. Han tycker jag borde ha tänkt på det innan och det har han ju verkligen rätt i, men jag trodde att jag kunde klara vad som helst bara dottern får slippa vara ensambarn, men nu känner jag att jag nog inte kan det ändå. Så det kan ju absolut vara gravid-depp som spelar in också...

Ja tusen tack igen ni som svarat och som kanske läst, jag känner mig verkligen vilse i detta, uppskattar kontakten!

Well, jag mådde bra i det faktum att jag aldrig tvekat i mitt beslut. Jag hade inte klarat ett barn till eller genomfört en graviditet vid det tillfället. Men att genomföra aborten var jobbigt, det gjorde ont och jag kände mig psykiskt utmattad.

Eftersom du tvekar så råder jag dig att tala med psykologen på abortkliniken för att få stöd att reda ut tankarna.

I det stora hela så låter ditt förhållande väldigt påfrestande för ditt mående. Jag hoppas att du kan få stöd i det också. Mina varmaste tankar till dig i en svår stund.