Inlägg från: Anonym (sådär) |Visa alla inlägg
  • Anonym (sådär)

    Ni som har stulit någon annans man - säger inte samvetet någonting?

    Anonym (klimakterieförnekare) skrev 2020-11-13 15:36:52 följande:
    Jag hade kunnat ha en affär med en upptagen person men aldrig någon med små barn. Det är för lågt även för mig.

    Tonårsbarn kan i alla fall själva resonera kring det som hänt och välja om de vill vara med föräldern som svikit eller inte.

    Jag tror att de som är otrogna inte tänker, mest. De lever i en bubbla och delar upp sitt liv, fast övertygade om att de aldrig blir upptäckta. Eller att det är bäst som det är, då de är ett bra team med sin partner i vardagen men inte får sex i tillräcklig omfattning.
    Absolut, I grunden handlar det nog om att ingen vill se sig själv som en egoist, alla vill ju se sig själva som schyssta, men samtidigt vill man ju kunna göra saker som är väldigt egoistiska vilket skapar en moralisk konflikt och den löser man genom att ljuga för sig själv och skapa en lite bubbla av självlögner kring sig själv där det blir möjligt att bete sig egoistisk och ändå vara en schysst person.

    Problemet är att självlögner bara funkar på en själv. När skiten träffar fläkten och självlögnerna sätts på prov så faller de ganska platt och då uppstår problem. Jag tror tex många förhållanden där det förekommit otrohet spricker inte pga otroheten i sig utan pga den som varit otrogen saknar förmåga att göra upp med sig själv. Istället gör man det lätt för sig och försöker få den som blivit bedragen att acceptera både otroheten och att man inte kan stå för den fullt ut och det funkar sällan bra.

    Tjejen eller killen som ligger med sin kompis partner vill inte heller se sig själv som en egoist utan som en schysst person och använder exakt samma bubbla av självlögner för att hantera sitt samvete. 
  • Anonym (sådär)
    Anonym (WTF) skrev 2020-11-13 16:28:43 följande:
    Ja, det är verkligen intressant.

    Dock har jag vänner som drabbats av kopiös förnedring, men trots detta villigt ställer upp på att vara det perfekta skilda paret. De är så tillintetgjorda att de börjar be om nästa käftsmäll.
    Nja, jag tror inte det bara handlar om att vara tillintetgjord. Jag tror att man oftast gör det för barnens skull. Man sväljer sin stolthet för att inte barnen ska drabbas.
    Jag har själv sett (hos vänner och bekanta som skilt sig) hur illa det kan gå åt andra hållet istället, där skilda föräldrar inte kan samarbeta och använder ungarna som slagträn mot varandra. Då känns inte att svälja sin stolthet som någon större uppoffring.

    Barnen är ju ganska ofta ovetandes om varför man skildes. Och den som varit otrogen vill ju sällan att barnen ska få veta och propagerar ju gärna för att allt ska hållas hemligt "för barnens skull". Rätt ofta inser personen själv inte hur fel han/hon agerat för man har byggt upp en fin liten bubbla av självlögner för att hantera sitt samvete.

    Sett från den andra sidan hamnar man i en knepig sits där man dels tycker barnen förtjänar att veta sanningen, men samtidigt vill man inte förstöra deras relation till sin mamma. Jag valde att inte berätta något för barnen, dels för att de var små när vi skildes och var för små för att förstå saker som sex och otrohet, och dels för att jag inte velat förstöra deras relation till sin mamma.

    Samtidigt har det många ggr varit rent bisarrt att se hur en person kan vara så cynisk. Barnens mamma kunde i början för sitt liv inte förstå varför jag inte ville vara vänner eller ha gemensamma kalas och jul... "vadå, vi kommer ju båda vara hemma till jul.. varför inte fira det gemensamt, det skulle vara jättekul för barnen?"
    Det var en riktigt WTF!?!? upplevelseDrömmer 
  • Anonym (sådär)
    Anonym (klimakterieförnekare) skrev 2020-11-13 16:36:41 följande:
    Jag tror att kvinnor lättare än män sväljer sin stolthet för barnens skull- på gott och ont.

    Sen hindrar inte det att de rasar och förbannar när de är ensamma.
    Nejdå, jag är man och har svalt så mycket stolthet genom åren att jag borde väga 2 ton Flört
  • Anonym (sådär)
    Anonym (klimakterieförnekare) skrev 2020-11-13 17:02:24 följande:
    ....eller så har man inte den typen av samvete bara och är okej med att inte alltid vara en schysst person. Det är trots allt inte olagligt att ha en kärleksaffär.
    Nja, fast då skulle man ju inte ha ett sånt behov av att ta sitt agerande i försvar. Då säger man bara att , "ja det är inte så snyggt men jag bryr mig inte" och sen är det bra med det. Att man tar det i försvar och bedyrar att man inte gjort något fel tyder snarare på att man vet om att man agerat fel men inte riktigt vill se sig själv så.

    Japp det är lagligt, men man kommer fortfarande dömas av sin omgivning.
    Finns ju många saker som är lagliga men inte accepterade moraliskt.
  • Anonym (sådär)
    Anonym (klimakterieförnekare) skrev 2020-11-13 17:49:37 följande:
    Förlåt, jag vet att ni finns också och blir vanligare.

    Men i min lite äldre omgivning är det vanligen mannen som är boven. Både min egen far och min svärfar. Och min konfirmationspräst (!).

    För att bara nämna några.
    Ja, otrohet var nog vanligare bland män förr och män var inte lika delaktiga i barnen förr, numera är män precis lika delaktiga i barnen och det nog snarare kvinnor som är otrogna oftare än män. Vilket iof inte är så förvånande eftersom kvinnor oftare utsätts för inviter.
  • Anonym (sådär)
    Anonym (WTF) skrev 2020-11-13 19:00:07 följande:
    Men du måste väl ändå ha funderat ibland hur mycket det är värt att svälja?

    Står man inte upp för sig själv så förlorar man sin egen värdighet.
    Håller med om att det är viktigt att stå upp för sig själv men det finns bra och dåliga sätt att göra det på sett ur barnens perspektiv. Det är oxå viktigt att skilja på sina egna känslor och barnens känslor, hur man själv ser på personen och hur barnen ser på personen. För mig är hon en väldigt egoistisk och falsk person, för barnen är hon en mamma som de älskar precis lika mycket som de älskar mig.

    Har man inga gemensamma barn så är det lätt, man ber personen dra åt helvete och så pratar man aldrig mer. Har man barn blir det mer komplicerat för man behöver ju prata och samarbeta vare sig man vill det eller ej. Och oavsett hur arg och sårad man är så ska man ju försöka undvika att låta det gå ut över barnen. Så det blir en balansgång mellan att ha ett bra samarbete och dra skarpa gränser. Och det är i den balansgången man många ggr behöver bita sig i tungan och svälja sin stolthet. 

    I början var den balansgången svår och jag ville mest be henne dra åt helvete och slippa ha kontakt med henne alls. men då var ju allt färskt och jag var sårad och förbannad. Men i takt med att jag läkte så blev det lättare och lättare. Vänner kommer vi aldrig bli och jag drar en skarp gräns mellan det som rör barnen och det som är privat, men samarbetet kring ungarna fungerar bra.

    Poängen i det här är att det är en väldigt stor skillnad på att avsluta ett förhållande på ett värdigt sätt för då är det betydligt lättare att kunna ett fungerande samarbete kring barnen än om man skiljs åt som fiender. Lätt att barnen hamnar i kläm i ett smutsigt krig mellan föräldrarna.
  • Anonym (sådär)
    Anonym (WTF) skrev 2020-11-17 18:00:28 följande:
    Såna som du borde få medalj från staten. Det du har åstadkommit för dina barns bästa hade jag aldrig klarat. Jag hoppas verkligen dina barn får veta sanningen en dag så de förstår vilken hjälte du är.
    Tack, men jag tror inte jag är ensam om det, det är nog sånt ganska många  föräldrar som skiljer sig på det sättet går igenom. Jag känner både kvinnor och män som fått svälja betydligt mer skit än jag gjort. Mitt har ex trotts sina brister och sin otrohet alltid varit en bra mamma som satt barnen först och vårt samarbete har fungerat bra. Andra jag känner som skiljt sig har haft det betydligt tuffare. Att svälja sin stolthet då och då känns ett ganska litet pris att betala för att kidsen ska få en trygg tillvaro, skilsmässor tar hårt på barn och uppväxttiden är väldigt avgörande för vilka slags människor de kommer bli.

    Jag har hittills valt att inte berätta något för de var för små för att förstå när vi skildes, nu är de större och skulle förstå men jag har valt att inte berätta för att inte förstöra deras relation till sin mamma. Men om de skulle fråga så kommer jag inte ljuga för dem utan säga sanningen.
  • Anonym (sådär)
    Anonym (Sara) skrev 2020-11-13 17:15:44 följande:
    Jag förstår inte riktigt vad du vill åt med detta resonemamg.

    Självklart gäller lagstiftningen alla oavsett vad man har för privata åsikter.

    Och självklart kan det få konsekvenser om man gör något som flertalet anser etiskt inkorrekt.

    Är det någon som har ifrågasatt det?
    Du gör ju det när du gör skillnad på att delta i att bedra en okänd person och delta i att bedra en vän. Hade otrohet varit olagligt så hade du åkt dit på det i båda fallen vilket betyder att ansvaret för din medverkan finns där oavsett vad för slags relation du har till den drabbade.

    Det har ju flera här försökt förklara för dig med diverse exempel men det verkar ju inte gå in.
  • Anonym (sådär)
    Anonym (Sara) skrev 2020-11-18 17:19:37 följande:
    Det beror ju på hur man ser på det. Jag gör ingen skillnad på "delta i nån annans otrohet" i något av fallen. Jag tycker inte man har någit ansvar för otroheten i något av fallen. Så där gör jag i gen skillnad alls.

    Däremot har man nu ett ansvar för sin egen relation med sin vän. (Inte för partnens relation utan bara för sin egen relation med vännen). Det är det ju skillnad på vilket ansvar man har gentemot en vän och en främling rent generellt. En vänskap innebär ju vissa (oskrivna överenskommelser) som att man hör av sig till varandra, frågar varandra om råd, är ärliga och inte går bakom ryggen på varandra osv.

    En sån relation har du ju inte med en främling. Du kan ju inte gå bakom ryggen på någon som du inte har nån som helst relation till eller kontakt med. Du förvänyar dig inte att en främling som du inte vet vem det är ska bjuda dig sin födelsedagsfest, men du blir ledsen om din vän inte bjuder dig osv. Det är om man beter sig illa i sin egen vänskapsrelation som jag anser att man har ett ansvar för sin egen relation med sin vön och sitt eget beteende. Man har ett ansvar att bjuda sin vän på kalaset, inte luras och ljuga osv.

    Så jag anser alltså inte att vännen har ett större ansvar för otroheten än vad hen haft om hen vore en främling. Där gör jag ingen skillnad alls. Där verkar du ha missförstått vad jag skriver.

    Hur lagstiftningen skulle se ut beror ju på vad för lag det gäller. Handlar det om kontraktsbrott skulle knappast den nya partnern anses ansvarig. Men jag ser inte relevansenn i att diskuera brott. Det är ju uppenbart att ingen av oss är expert på hur man skriver lagar.

    Jag gör ingen skillnad i att delta i att bedra en okänd person och en vän. Jag anser att den okända personen i fallet med otrohet inte bedrar någon, medan vännen ju bedrar sin vän om hen går bakom vännens rygg. På samma sättsom en singelperson inte bedrar någon när denne skaffar en relation eftersom den inte har nån att bedra har den okända älskarinnan heller ingen att bedra, medan vännen ju har det (sin vän). Otroheten är ingen av älskarinnorna ansvariga eller delansvariga för.
    Absolut när men deltar i att vara otrogen mot en vän så är det själva deltagande som är sveket mot vännen. Hade inte deltagandet existerat så hade man inte kunnat kalla det för ett svek mot sin vän.

    Ja, jag håller med dig om att för den som blir bedragen så känns det förmodligen värre att bli sviken av både sin partner och sin vän till skillnad från sin partner och en främling. Men betyder inte att göra så mot er främling är ok. En handling blir ju inte bättre för att det finns värre saker i världen.
  • Anonym (sådär)
    Akidoki skrev 2020-11-19 12:45:32 följande:
    Det är det här som är så vansinnigt.

    Andra kvinnor kommer aldrig att vara ansvariga för ditt förhållande.

    Han var inte otrogen gör att hon ?möjliggjorde? det, han var otrogen för att han är en skit.
    Nejdå det är inte knasigt för ingen har påstått att den som deltar i en otrohet har något ansvar för förhållandet, det som sägs är att personen har ett ansvar för sitt DELTAGANDE.

    Det som däremot verkligen är heltokigt är hur vissa fortsätter att tolka det som att man påstår att man har ett ansvar för andras förhållanden när det redan förklarats 150 ggr med 150 olika exempel att det INTE är vad man menar.
Svar på tråden Ni som har stulit någon annans man - säger inte samvetet någonting?