Särbo - vi lever helt olika liv

Ärligt talat, ja. Han bor en timme bort, ni är inte ens sambos. Om han kommer till dig är det ju för att umgås, inte vara barnvakt. Dessutom är de väl gamla nog att nästan sköta sig själva?

Det du behöver göra är att förändra ditt eget liv istället för att försöka få andra som avlastar dig. Det vore väl bättre om ni vore sambos på riktigt då och att du går ner i arbetstid. Eller trivs ni som särbos? För annars måste ni ändå fundera på vem som flyttar till vem när den dagen kommer.

Du kan aldrig begära att någon ska hjälpa till med dina barn, även om de kommer bra överens.
Om han erbjuder sig själv så absolut, men inte annars. Inte ens när man bor ihop så kan man begära att bonusföräldern ska ställa upp som en bioförälder. Många gör det dock. Jag gör det tex för mina bonusbarn, men det gör min nya man för mina barn också - då fungera det. 

Ni lever så olika, som du själv säger och han vill nog ha det så.
Att ni är särbo efter hela 6 år säger ju en hel del. Hade han velat bo ihop med dig/er hade han väl föreslagit det för länge sen? 

Om du har en partner mest för att denne ska hjälpa dig i vardagen så kanske du behöver tänka om. 

Vad exakt i vardagen är det du vill ha hjälp med?

Vardag för mig är t ex städ, tvätt, matlagning etc, och han ska ju inte behöva städa och tvätta åt dug och dina barn när ni inte bor tillsammans.

Matlagning och diska kan ni ju göra tillsammans om ni är båda som ska äta.

Det är nog bättre att du involverar dina tonåringar i vardagen, de kan ju hjälpa till med lite av varje av det som behöver göras.

Om du behöver en andningspaus är det kanske bättre att du lämnar tonåringarna hemma en lördag-söndag och åker och sover över hos din särbo.

Jag är inte så säker på att din särbo sett hur mycket du sliter, eller tänker att han kan hjälpa till. Eller att det förväntas.

Jag tänker dock att det är rimligt att man i ett kärleksförhållande stöttar varandra och faktiskt hjälper varandra. Det är inte rimligt att man "måste" vara sambosar för att faktiskt stötta varandra LITE i vardagen!

Däremot är det svårt att stötta någon med dess barn.... Det är ju som att gå på ett minfält med tonåringar i vanliga fall! Då jag tror det är smartare att be om hjälp med annat som gör vardagen lättare!

Visst är det inte hans "ansvar" att hjälpa sin partner... Men om ens partner är slutkörd är det ju rimligt att hjälpa till. I alla fall om partnern annars faktiskt inte orkar!

Jag tycker alltså att det faktiskt är rimligt att kommunicera att man behöver hjälp och så kan han faktiskt ta ställning till om han vill hjälpa dig. Och du kan ta ställning till om du orkar med ett förhållande med en man, samtidigt som du lever ditt hektiska liv!

Jo vi har valt att vara särbos pga barnen. Jag vill inte flytta på dem från skola mm i nuläget (en går dessutom Spec skola) och han lämnar inte huset i första taget. Skulle gärna bo i hans hus senare i livet.

Nej jag vill inte eller förväntar mig att han ska ta ansvar för barnen. Tänker främst på annat som kan underlätta vardagen, som tex skjutsa på träningar. Göra middag etc.

Jag har aldrig förväntat mig hjälp med barnen men till slut blir konsekvensen att vi inte ses för att jag har så mycket att stå i med dem.

Tack för ditt svar jag tänker Lite så som du skriver. Om han underlättar lite för mig så får han ju njuta mer av mig ????. Tyvärr får han ofta höra att jag är sluten så det vet han.

Är du en curlingmamma. Tonårsbarn behöver inte skjutsas nånstans. Dom har väl cyklar eller?

Har du bett honom om hjälp?

Får du ut tillräckligt av relationen ändå?

Och hur länge tror du att ni kommer leva helt olika liv?

Efter 6 år är det ju inte orimligt att man faktiskt funderar på hur man vill ha det framöver.