Är Norrland rätt för mig?

Norra Norrland är vildmark, underbar rå vildmark. Det drar till sig och formar en viss typ av människor... Livet där uppe är extremt ur många perspektiv, det kräver en hel del av dig som individ, men ger mångdubbelt tillbaks om du lever upp till de krav som denna typ av omgivning ställer på dig.

Börja med att hitta på en ursäkt att iaf besöka området du tänk bosätta dig i, om du har möjlighet så satsa på att besöka både sommar och vinter...

Kanske börja fundera på att "mjukstarta" med ett jobb på nån mindre ort med nån större industri som ligger mindre extremt till?

Du vet att Norrland är över halva Sverige, va? Det finns städer där, på samma sätt som det finns småbyar och vildmark. Det låter som att du mest bara har en massa fördomar just nu.

Nu talade ju TS om norra Norrland, det är inte halva landet...

Visst finns det byar, orter, o även vissa rätt stora städer... Men det är endå vildmarks-mentalitet.

Det verkar snarare som att du skulle passa "precis var som helst utom Stockholm", för de flesta klarar av att respektera personer som är mer tillbakadragna. Du måste inte bo i Norrland för det.

Städer i övre Norrland skiljer sig inte mycket från städer av motsvarande storlek i resten av Sverige. Luleå, Umeå, Piteå är rätt lika städer som Trollhättan, Linköping och Sala,

Att däremot på i någon småby i inlandet är lite annorlunda. Långa avstånd till service, begränsad arbetsmarknad, dåliga allmänna kommunikationer mm.

Är du seriös i din plan att flytta så ta en funderar på vad du vill jobba med först och hur arbetsmarknaden ser ut. Utbildar du dig till läkare, sjukskäterska, lärare kan du nog få jobb lite överallt. Sen kan du alltid bo enskilt och pendla till jobb i någon stad.

Ett förslag är att du letar efter en utbildning i Norrland så att du kan plugga och se lite med egna ögon.

.

Jag tänker även att det kan vara bra att bo i en större stad i Norrland till att börja med. Då kan få försmak på din eventuella plan. 

Jag själv kan absolut inte bo i Stockholm. Det är för stressigt, materiellt och opersonligt. Jag gillar det lilla där alla vet vem man är. Nu bor jag i en större stad i Norrland men har arbetat i inlandet i ett flertal år. Skillnaden är att det är mer personligt i mindre byar. Får man problem är det inte lika lätt att hantera som i större städer. Det finns in princip ingen stress och allt löser sig. 

Det håller jag fortfarande inte med om. Det är ju milsvid skillnad att flytta till t.ex. Luleå eller till typ Nikkaluokta.

Sen svämmar ju TS start över med fördomar i alla fall. Hett tips är ju, när TS flyttat, att introducera sig till grannarna och förklara att hen flyttade dit för att hen "är enkel och passar därför bra i Norrland" och se hur människorna där uppskattar det...

Fördomar eller romantiska fantasier, så kan man säga att Norrland inte alls bara är vidsträckta vidder och fantastisk natur med närmsta granne på tre mils avstånd, där folket är enkelt och lever av vad jorden ger, och så vidare. Det finns gott om stadskultur, särskilt längs kusten där många av de större städerna ligger. Och visst finns allt det andra också, men man behöver förstå att Norrland precis som resten av Sverige har sina variationer.

Förutom den förbannade kylan då. Den är svår att matcha.

Jag är uppväxt i Norrland i en mindre by och älskar att komma tillbaka dit även om jag inte vill bo där. Det krångliga med sådana byar är att acceptansen för folk söderifrån, särskilt Stockholmare, är ofta begränsad även om det säkert är bättre nu än det var för 20 år sedan.

Bosätter du dig i en liten by kommer det att skvallras om dig, de kommer att anta att du inte kan något och dina försök att lära dig hur man lever där kommer kanske att hånas också.

När jag kommer hem med min brittiska man så är det typ ingen som hälsar på mig men om jag är där själv så är helt plötsligt allas kompis av någon anledning.

Det kan bli tufft men om du är bekväm med ditt egna sällskap till en början så ska det nog gå bra. Kanske tona ner dialekten lite så hittar du nog nya vänner snart som vill umgås lite lagom mycket. 

Själv har jag också växt upp i (mellersta) Norrland och senare flyttat till Storbritannien. Aldrig varit med om det du beskriver. 

Jag funderar också på att flyta upp till Norrland, från Stockholm. Trakterna runt Piteå och Luleå för att vara mer noga. Min mamma kom från Luleå och hela hennes familj/släkt bor i och runt de två städerna. Här har jag ingenting som förankrar mig egentligen. Jag är född och uppvuxen här men jag har ingen och inget. Inte ens ett jobb. Där uppe har jag i alla fall släkt, även om jag inte känner dem. 

Jag har flytta ifrån södra Sverige och till en liten by i Norrland. Har absolut inte samma erfarenhet som dig. Tvärtom faktiskt, folk vart otroligt nyfikna och vänligt inställda och upplever att dom fortsatt varit det. Har inte varit krångligt att få hjälp med saker och ting om man behövt. Men så ansträngde vi oss lite också för att låta byborna ha chans att se oss som trevliga typer. Sen att det pratas om andra är nog svårt att komma ifrån i ett litet samhälle. Det mesta verkar överlag stanna på normal och harmlös skvaller nivå vad jag märkt av i alla fall. Såvida det inte rör gamla familjefejder och tidigare oförrätter då. Fascinerande hur sånt som hände för typ 50 år sedan, där huvudrollsmännen redan är döda, trotts allt har en förmåga till att plötsligt bli relevant igen när lite alkohol kommer med i bilden. Sen är det väl som överallt annars, man kommer störa sig på någon. Eller bli irriterad om någon gör något som negativt påverkar en själv. Själv har jag valt att inte låta sånt ta så stor plats, utan man försöker lösa det så odramatiskt som det är möjligt helt enkelt.

Kan ju vara så att det är lättare som total utböling att fånga nyfikenheten hos bybor vars släkter levt i byn sen urminnes tider, än som i erat fall, där du är uppvuxen där. Sen bor ni inte där heller, utan hälsar bara på. Sånt kan ytterligare påverka kan jag tänka mig.