Bostadsköp med lånad insats - hur tänka?

Hur har B egna pengar om de har helt gemensam ekonomi?

Ja ursäkta, de har några egna grejer var som inte ingår i det gemensamma där B har 100000 på sparkonto och A har en Rolexklocka värd 100000 (som dock ej ska säljas).

Vi har skrivit skuldebrev sinsemellan då jag gick in med mer kontantinsats. Lär väl göra lika om framtida arv går in i huset.

Skuldebrev i detta fallet, skulle det innebära att B får tillbaka 100 000 när bostaden säljs? Det framtida arvet är ju inget arv än utan ett lån men det stör B litegrann att behöva betala av på As framtida arv med sin högre lön. Synpunkter?

Om B med betalar tillbaka lånet till A?s föräldrar så tycker jag absolut att B skall få tillbaka sina 100000kr.

Vad händer med framtida arvet? Kommer B att få del av det eller är det enskild egendom? I då fall tycker jag att B får spara en del av sin lön för sig själv.

De har en miljon tillsammans, men behöver ändå låna en halv miljon till + ta hundratusen från B för att få ihop till insatsen?
Känns väl onödigt att krångla till det så. Miljonen borde räcka till de 15% man måste betala själva.
Sen kan de gemensamt låna till resten från banken, utan att krångla till allt så mycket...

Båda betalar av lånet till As föräldrar med gemensamma lönerna.

Ska B få tillbaka 100 000 eller bara 50 000 kr? A tycker nämligen att B endast ska få tillbaka 50 000 kr för det är ju det enda A har lånat.

Det framtida arvet är enskild egendom.

Varför ska B få spara till sig själv?

Miljonen räcker ej till insatsen, därav denna fråga.

Som jag ser det:

B ska inte ?få tillbaka? sina pengar.

Har ni gemensam ekonomi så bidrar båda med så mycket de kan till familjens gemensamma intressen, vilket ett hus onekligen är.

Privata intressen, som antagligen de 100k var tänkta till, är genomförbara efter diskussion och bör i möjligaste mån beviljas om inget viktigare står på agendan. Pengar tas då från familjens nöjeskassa, som, igen, båda bidrar till så mycket de kan.

I ert scenario måste ni alltså plocka lite från nöjeskassan. Jag gissar att ni båda var överens om att nöjeskassan var tilltänkt B denna gång. A blir i och med köpet medveten om att B nu hamnade 100k från det där ?roliga? hen tänkte göra för pengarna, Så när 100k återigen finns i familjens nöjeskassa att spendera bör A, av sitt hjärtas godhet, föreslå att B genomför sin grej.

Nästa gång kanske det är A:s tur att ha lite skoj för spenderar-pengarna. Eller någon annan familjemedlem.

När arvet kommer om många år går detta förslagsvis åt att betala av en del av det enorma bolån ni nu tar (9msek?). I och med det jämnas det ut något mellan A och B eftersom B under många år betalat mer per månad till familjekassan. Men den diskussionen bör ni ha då, när A väl ärvt. Absolut inte nu när föräldrarna är i livet. Det är inte ett dugg klädsamt eller särskilt smart att diskutera ett framtida arv, när det händer och hur mycket det handlar om. Sluta genast med det. Den dagen den sorgen(!).

En insats på 1,6 miljoner innebär att ni vill köpa något för ca 10,7 miljoner kr. Hur fan ska ni få det med en gemensam lön på 110000..?

Ja, 50000 såklart.

Menar du att det är arvet ni lånat i förväg? Eller vad menas med att "betala av på arvet"?

Ta hjälp av jurist så det blir rätt.

Och kom igen - gift er! Varför tvekar ni?

Självklart ska B få tillbaka sina pengar plus värdeökning. Man sätter ju inte in pengar i ett hus utan att få del av avkastningen, då kan man ju placera pengarna någon annanstans istället, eller ha kvar dom på sitt konto..

Fast det är väl inget arv, det är ett lån. Så varför vill B inte betala av lånet? 

Ni ska alltså köpa ett hus för 10 miljoner? Har ni fått lånelöfte?

Jag har ett till förlag:

Rolexklockan säljs och A och B pytsar i 50k var av de 100 som saknas.

Det är inte läge att äga en rolexklocka när man har högsta belåningsgrad med 9 msek i lån.

Vi lånade till insatsen av föräldrar och då skrev vi två separata skuldebrev, ett för mig och ett för min man. Just för att ha ett personligt ansvar för 50% var om något skulle hända istället för att ha ett gemensamt ansvar där den ena parten teoretiskt kan sticka från ansvaret. 

Vad gäller arv som kommer i framtiden så känns det för mig absurt att personen med högre inkomst löpande ska betala mer varje månad och sedan när personen med lägre inkomst får tillgång till arv så tillfaller det helt och hållet bara denne. 

Visst att det kanske ges som enskild egendom vid arvstillfället, det är väl standard att föräldrar vill skydda sina barn på det sättet. Men när det väl faller ut så känns det extremt enögt om det inte används till det gemensamma. Om jag vore personen utan arv men med högre inkomst skulle jag aldrig gå med på en gemensam ekonomi under de förutsättningarna. 

(Kan tillägga att i mitt förhållande är det jag som kommer få ett större arv i framtiden och även om det kommer ges som enskild egendom i gåvotillfället så kommer det att spenderas på oss som familj.)

Och gällande de 100 000, om det är uttalat personens egna pengar och andra personen har motsvarande tillgångar som inte används så tycker jag det kan vara rimligt att göra någon skrivelse om att vid ev. separation så återgår de pengarna. Detta eftersom att den personen ju redan spenderar oerhört mycket mer pengar varje månad på familjen.

Men det känns som ett väldigt dyrt hus att köpa med de inkomsterna. Vi har högre inkomster än er (och med tanke på att vi har mer lika inkomster så ger det en fördelaktigare beskattning som gör att nettot skiljer ännu mer än bruttot). Vi har sagt att 5 miljoner i lån är absolut max för våra inkomster, ev. att vi skulle kunna sträcka oss till nästan 6 miljoner om vi skulle flytta och det var vad som krävdes för drömhuset. 

Svaret är den översta meningen. De har gemensam ekonomi, men A ska ändå få ha sitt arv som enskild egendom, då borde även B få spara ihop pengar. 

Sedan undrar jag, eftersom ni verkar vara inne på vad som händer om ni går isär, klarar någon av er att stanna kvar i huset om ni går isär? Har ni koll på vad som händer om en av er dör och ni inte är gifta?