Så jävla rädd för aborten

Har gjort en medicinsk abort och för mig var det som en värre mensvärk (om vi pratar om den fysiska smärtan) och var mer mentalt utmattade men på det hela så gick det smidigare än vad jag föreställt mig - var också livrädd. Mitt råd är att prata med de på gyn , jag fick jättefint stöd av personalen där. Lycka till ts!

Sedan så menar jag inte något illa men ni som diskuterar fostrets utseende och någon lägger ut bilder - ni kanske inte bör göra det i en tråd i känsliga rummet där en kvinna står inför att göra abort. Även om det inte är avsikten så upplever jag det iallafall som okänsligt och onödigt ...vill ts veta dessa detaljer så kan hon nog ta reda på dem själv och förbereda sig för det hon ska se - inte få det slängt i ansiktet i sin tråd där hon bett om stöd inför en svår situation.

Det var verkligen märkligt, i alla fall i regionen där jag jobbar med erbjuder vi alltid (även) kirurgisk mellan v. 8-12, innan är embryot för litet att fånga och efter är fostret ?för stort? för denna mycket pilliga men rätt simpla manöver. Jag är ärligt ganska bombsäker på att de flesta regioner erbjuder kirurgisk abort under just de aktuella veckorna, det är ju nationella riktlinjer, läs på 1177 eller var du vill. Däremot görs det inte längre under vecka 13, vilket vi gjorde förr (och ännu senare längre tillbaka, speciellt på västkusten vad jag minns) helt enkelt för att det då ibland i sällsynta fall kunde bli skador på livmodern (denna mycket lilla operation blir ju ?större? ju större fostret är) Enligt nuvarande rutiner är det extremt ovanligt med skador, det förekommer knappt överhuvudtaget. En seglivad myt till för att skanna/skrämma kvinnor kanske? Det finns ingen som helst ökad risk för framtida infertilitet kopplad till aborter, den som är nyfiken på det kan göra en enkel googling.

Lycka till TS, det kommer att gå fint !!

Vilken vecka är du i?

Jag har gjort två medicinska aborter i vecka 7 och 9.

Det gjorde mindre ont än mensvärk, och efter att ha tagit smärtstillande kändes det inget alls.

Har också gjort en sen abort i vecka 15. Fostret hade dött i vecka 14, men kom inte ut.

Det kändes mer, men det var inget emot den psykiska smärtan. Det var en medicinsk tvåstegsabort.

Kände ju tydligt när fostret kom ut, och valde att inte titta. Det känns jobbigt än idag att tänka på det.

Du kommer inte få välja det handlar om i vilken vecka du är i. Det är ytterst sällsynt att en abort ger några bestående men.

Du vet inte ett dugg om vad jag varit med om, jag har haft både missfall och aborter, i olika skeenden. Jag har aldrig sett något foster, och det beror inte på att jag inte hade haft möjlighet med tanke på storleken. Jag har behövt torka upp blodklumpar i storlek med en mans knytnäve från golvet för att det ramlat ut vid bindbyte, och då var jag inte ens förbi första trimestern. Sluta uttala dig så tvärsäkert om andras upplevelser! Du som påstår att du arbetar med aborter borde veta bättre.

Det handlar inte om dina upplevelser utan var som är fysiskt möjligt, ett 3 cm foster är inte stort som en knytnäve. Blodklumpar är inte samma sak som foster, troligtvis är det livmoderbädden och koagulerat blod.

Jag är faktiskt inte dum i huvudet. Jag fattar att man så klart kan se ett foster som är fem cm stort. Mitt svar var dessutom inte riktat varken till dig eller ts.

Precis som mitt scenario, för ett par år sedan. Gravid!

3 barn innan och klar med det och liksom snart 40 år. Plus en kronisk sjukdom som största hinder egentligen.

Abort var enda, alternativet direkt.

Panik, livrädd över precis det som du beskriver. Trodde aldrig att jag skulle behöva göra detta.

Önskade kirurgisk, gick ej, för lång väntetid och inte prioriterat vilken jag väl kan förstå iofs.

Var i vecka 6 ca.

Medicinsk blev det, så fort det gick att ordna. Så vecka 8 blev det.

Det var smidigt, 1 tablett första dagen, vänta hemma sedan in och slutföra. Önskade vara på sjukhus under aborten och det fick jag. Kändes tryggt. Sedan fick man stoppa upp 2 (?) tabletter långt upp i underlivet. Vänta.

Här var jag livrädd att snart skulle helvetet braka loss. Hade tagit 2 naproxen själv då vet att det brukar hjälpa bra mot vanlig mensvärk.

Ca 40 Minuter senare fick jag som sammandragningar, som typ mensvärk fast som värkar ändå.

Hände inget annat. Inte så ont. Sedan tänkte jag gå upp och gå, då släppte allt.

Hade en sån där megabinda och gick till toan och lät den blodiga samlingen ramla i. Ett sting av sorg där och då drabbade mig kortvarigt. Det var som en större fastare mensklump helt klart, det var något mer än bara mens liksom, sedan lite vanlig mens i stötar under några dagar. Det var en sådan befrielse att ogravid igen. Låter hemskt men det var så, och jag känner så fortfarande. Hade aldrig försökt börja titta efter ett litet foster, fingrar el vad velat hålla fostret vid en tidig abort. Hade bara blivit plågsamt pga det inte fanns något alternativ än abort.

Beroende på orsak till aborten kan man säkert vilja göra olika saker i det läget.

Eftervärkar under dagen. Men ingen större smärta. Tror man är ganska hjälpt av att fött barn tidigare.

Du kommer fixa detta ts.

I efterhand var jag glad att det blev medicinsk abort för det gick så smidigt trots allt. En operation är ju ändå lite mer risker och allt sådant.

Har gjort två kirurgiska aborter. Fungerat utmärkt, ingen smärta, bra bemött av vårdpersonal, inga problem. Möjligtvis lite pinsamt och känslomässigt svajigt.

Personligen skulle jag aldrig göra medicinsk abort, hellre att kompetent vårdpersonal får göra en enkel rutinoperation.

Låt barnet leva då...