Ge igen?

Hämnd kan vara helt underbart och ett bra sätt att återskapa sin egen självkänsla.
Men fundera först på vilket mål du har för framtiden.

Älskar du henne och vill du att ni ska fortsätta vara tillsammans?
Älskar hon dig på riktigt, ångrar sig djupt och ärligt, och vill fortsätta vara tillsammans med dig?

Är hon (det är hon som varit otrogen) beredd att seriöst göra precis allt för dig, lägga sig platt, göra allt för att återskapa förtroende, tar hon på sig hela ansvaret för det val hon gjorde eller skyller hon ifrån sig, skyller på dig eller på något annat? För mig hade det varit en grundförutsättning att hon verkligen tar 100% ansvar för det beslut hon fattade när hon valde att vara otrogen, att hon ångrar sig på riktigt och att hon är beredd göra allt för att reparera.
Om du vill och du är beredd göra allt spelar i praktiken ingen som helst roll. Det är hon som har bollen, hela bollen.
Annars finns det inga förutsättningar enligt mig.

Gå i terapi är nog det bästa rådet, om man har en bra terapeut.
Efter terapi och efter att du känner att du fått svar på alla frågor här ovan och alla andra frågor, så kan du fatta ett eget beslut om du ska hämnas eller om du ska välja lägga din lust och energi på något annat.

Med tanke på vissa inlägg i den här tråden, och i alla otrohetstrådar, så finns det anledning påpeka en sak.
Det är generellt stor skillnad mellan manlig och kvinnlig otrohet och rent generellt är det en fundamental skillnad på hur de flesta kvinnor och män ser på otrohet.
Ur ett kvinnligt perspektiv är all otrohet alltid mannens fel.
Om mannen är otrogen så är han givetvis en idiot och fähund.
Om kvinnan är otrogen så beror det på att hennes man är en idiot och fähund.

Det gäller kanske inte alltid, åtminstone inte bokstavligt, men rent generellt så ligger det väldigt mycket i detta påstående.
Kvinnor stöttar gärna varandra, sina systrar, i alla otrohetsfrågor, oavsett om det är kvinnan eller mannen som varit otrogen. De stöttar, är förstående och hjälper ofta varandra aktivt för att hitta bortförklaringar, och att hitta fel på mannen. Väninnor, systrar, mammor, eller kvinnor på olika forum lägger gärna engagemang och intresse i att stötta sin medsyster.

Men motsvarande finns knappt överhuvudtaget mellan män. Om det går att finna något litet spår av detta så är det bland män av en extremt mycket mindre dignitet än bland kvinnor.

Jag läste en gång en studie som handlade om hur vanligt det är med otrohet och varför resultatet av undersökningar visar på så stora skillnader mellan män och kvinnor. Resultaten brukar ju visa att män är dubbelt så mycket otrogna som kvinnor.
Men i den här undersökningen kunde man med uppföljande intervjuer konstatera att väldigt många kvinnor inte ansåg att just deras otrohet var att betrakta som otrohet. Så de svarade helt enkelt nej.
Flera kvinnor hade så självklara bortförklaringar, och det var ju ändå mannens fel, vilket säkerligen också intygades av deras medsystrar,
så de ansåg inte ens att de hade varit otrogna. 
På frågan "Har du någon gång varit otrogen?" så valde alltså många otrogna kvinnor att svara nej, för de ansåg inte att just deras otrohet räknades.