Basbehov (närhet etc) som blir seriöst?

Jag har aldrig haft behovet att leka av mig. Är man 37. Jag förstår dem som behöver det, men jag letar efter ett mer meningsfullt och långvarigt förhållande. Någon man kan prata med och mysa med och hitta på en massa roliga saker med och bara ha det roligt ihop.

Generellt,

Så finns det människor som behöver ha det behovet. Som vill leva så och det är inget fel med det.

Jag har behov dom andra men jag är arbetsnarkoman. Tex.leka av mig gör jag med min man. Gillar inte rutiner. Har vissa rutiner eftersom vi har barn.

I din situation så tänker jag mig vill inte ha den riktiga närheten för rädd och bli sårad? Eller som jag skrev första stycket.

Skulle aldrig längre i vuxen ålder dra hem någon från krogen för snabbsex. Men har gjort som yngre. Men för min del har det aldrig varit sexet, alltså den fysiska upplevelsen som varit anledningen. Har intresserat mig mer för den erotiska spänningen, bekräftelsen, samtalen och umgänget vilket då också gjort att jag oftast velat träffa personen igen och lära känna den mer.

Jag har dejtat en del på nätet och hittat långvarig kärlek där också. Vi har då samtalat en längre tid först på chat och telefon, minst 4-5 veckor oftast längre innan vi setts irl. Med vissa har det bara blivit en kortare romans av olika skäl men även där har jag varit mer intresserad av personen bakom än sexet, vilket inte varit ömsesidigt flertalet gånger. Mest fått känslan att männen varit ute efter en sexuell och helt kravlös relation, vilket är helt meningslöst för mig och lämnar mig tom, och i längden drabbar det självkänslan.

Om jag har sex med någon jag gillar kan känslan hålla i sig minst en vecka/månad. Ett härligt välbehag, men det skapar samtidigt en längtan efter mer och en frustration. Jag väljer hellre att leva helt sexlöst om jag inte tror att det kan bli något mer än sex med någon.

Jag kan bara tala för mig själv, och ja, den period som jag hade flera sexpartners och en kk, mådde jag toppen! Levde i en konstant känsla av spänning och lust. Jag har haft några perioder i mitt liv, när jag varit singel, som det passat fint med ett sådant upplägg. Eftersom jag gillar sex och tycker det är kul var det sköna studer. Nu är jag en av dessa kvinnor som utan problem kan ha sex med någon även om jag inte är förälskad, vilket inte alla kan.

Träffade flera genom dejtingappar, så även den man jag nu har ett förhållande med. Så visst kan det lyckas och utvecklas till något mer varaktigt. Nu mår jag bra på ett helt annat sätt, en helhet som man inte får med tillfällig sex eller kk. Men för mig har allt sin tid, och jag gläds åt att jag funnit någon som kanske blir kvar i mitt liv.

Ok många bra svar här :). Ja det tycks som att det går att få det att fungera, skönt att höra.

Jag själv är ingen så pass social person att jag klarar av att "släppa in" personer i mitt liv temporärt och så pass nära inpå, finns ett förflutet hos mig som gör det svårt.

För mig krävs det tid samt att pga social oro hos mig kan "skygglappar" dyka upp när något inte står sig rätt till, ex ingen svarar på det man skriver eller otydlighet i vart man står socialt med varandra.

Ändå när man ser hur enkelt människor kan få sina gemenskaper att flyta på och hur många vänner och bekanta som tjejer har i apparna känns det tufft att inte själv befinna sig där; Man känns överflödig och ingenting långsiktigt i deras ögon liksom någonting som ska avverkas snabbt och konsist så ingen i deras kretsar vet om ens existens. Det är såhär jag uppfattar det ial, vill inte "ta parti" för mig alls här faktiskt utan vill kunna acceptera deras liv och känna en glädje att dem mår bra där de delar sitt till mig, kanske finns ett synsätt / bra perspektiv att ta till här inombords?

Det här inlägget blev nog inte korrekt med tanke på tråden men nåja :/