Börja dejta efter dödsfall

Jag tänker att det är väldigt individuellt, alla människor är olika och har olika relationer.

För mig dröjde det ganska precis ett år innan jag träffade någon jag var intresserad av att dejta, innan hade jag inte ens funderat på det. Jag visste inte ens då att jag skulle vara intresserad när det hände men så var det. Det kändes väldigt märkligt till en början för jag hade ju inte avslutat min gamla relation utan han lämnade mig med att plötsligt dö.

Vet andra som börjat dejta efter ett par månader och jag tänker så länge man mår bra av det man gör så kan det inte vara fel.

Det är oerhört svårt att göra något alls efter dödsfall. Man blir ju begravd ...?

Många gånger, om dödsfallet varit väntat under en längre tid, har de närstående hunnit komma så långt i sin sorg redan under sjukdomstiden att själva dödsfallet inte blir början på någon sorgeperiod utan faktiskt mer som ett avslut. Att då känna sig mogen för att gå vidare i livet är inget konstigt. Däremot kan man behöva hålla dejtande och en ev ny partner hemlig under en tid av hänsyn till andra anhöriga som inte kommit lika långt i sin sorgeprocess.

Att drabbas av att partnern plötsligt och oväntat dör, däremot, kan utlösa alla möjliga konstiga reaktioner. Själv har jag inte sett någon som gått ut och dejtat eller raggat snart efter att partnern oväntat dött, men jag kan tänka mig att det förekommer. Sörjande människor kan bli fullständigt irrationella under chockfasen, och kan ta sig för en massa underliga saker. Men det är givetvis ingen bra grund att inleda ett nytt förhållande på.

Sen, framförallt om man är i fertil ålder, är döden ett kraftfullt afrodisiakum. När döden kommer nära triggas vår impuls att helt enkelt göra nya människor; artens fortbestånd måste säkras. Det är liksom ingen tillfällighet att det föddes så vansinnigt många barn under och åren efter andra världskriget, till exempel.

När en partner dött lever den andra vidare. När en vän till mig dog ung extremt kort efter cancerdiagnos, så var hennes man utom sig av sorg. Han började dejta efter något år, men är fortfarande bara ledsen och längtar efter sin fru. Tror att både vi vänner och hans vuxna barn önskar honom att hitta någon och få lite glädje igen.

En kollega dog efter längre tids cancersjukdom, hennes man har nu ett år efteråt börjat dejta en kvinna. De vuxna barnen stöttar honom fullt, men givetvis känns det nu inledningsvis konstigt för dem att se sin pappa med någon annan än mamman. Men det innebär inte att de inte vill träffa den nya, eller bryter kontakten, enbart att det känns ovant. Men de är glada att han inte är så ensam längre, när hans fru var sjuk var han på många sätt också väldigt ensam.

Tror att ju äldre man blir, desto ensammare är man pga att kretsen börjar bli sjukliga och dör.. Dejtandet på äldre dagar innebär inte alltid att hitta en fysisk/sexuell partner, utan någon att tillbringa tid ihop med och prata med. Att man som barnbarn okänsligt bryter kontakten, låter extremt hårt och dömande.

Alla har vi ETT liv att leva, och vi måste ta ansvar för att bli så lyckliga som möjligt i det livet.

När en partner dött lever den andra vidare. När en vän till mig dog ung extremt kort efter cancerdiagnos, så var hennes man utom sig av sorg. Han började dejta efter något år, men är fortfarande bara ledsen och längtar efter sin fru. Tror att både vi vänner och hans vuxna barn önskar honom att hitta någon och få lite glädje igen.

En kollega dog efter längre tids cancersjukdom, hennes man har nu ett år efteråt börjat dejta en kvinna. De vuxna barnen stöttar honom fullt, men givetvis känns det nu inledningsvis konstigt för dem att se sin pappa med någon annan än mamman. Men det innebär inte att de inte vill träffa den nya, eller bryter kontakten, enbart att det känns ovant. Men de är glada att han inte är så ensam längre, när hans fru var sjuk var han på många sätt också väldigt ensam.

Tror att ju äldre man blir, desto ensammare är man pga att kretsen börjar bli sjukliga och dör.. Dejtandet på äldre dagar innebär inte alltid att hitta en fysisk/sexuell partner, utan någon att tillbringa tid ihop med och prata med. Att man som barnbarn okänsligt bryter kontakten, låter extremt hårt och dömande.

Alla har vi ETT liv att leva, och vi måste ta ansvar för att bli så lyckliga som möjligt i det livet.

Enligt 1734 års lag var det ett år som gällde för en änka och ett halvt år för en änkeman.

Vad gällde prästänkor var det ett helt år som gällde plus tiden fram till slutet av nästföljande maj månad som gällde sedan kunde de "konserveras" av makens efterträdare.

En del äldre personer anser nog fortfarande att man ska fullborda ett sorgeår innan man börjar dejta. För yngre spelar det nog mindre roll.

Psykologiskt sett kan det nog vara lämpligt att vänta ett tag, kanske ett år, om ens man eller hustru dött.

Tycker att det varierar från fall till fall. Om ens make har varit sjuk länge har man säkert både hunnit sörja och diskutera saken med sin man. Själv skulle jag önska min man att gå vidare och hitta lyckan med någon annan så fort han orkade och ville. Livet är till för de levande! 

Det är ju inte självklart att man hade ett lyckligt äktenskap innan partnern dog utan man kanske var långt gången i tankarna på att separera. Ändå borde det finnas någon typ av sorg att bearbeta för egen del och hänsyn att ta till övriga sörjande innan man öppet dejtar andra.

Jag tror inte att man ska försöka följa en mall men absolut visa stor hänsyn till eventuella barn och släktingar som behöver tid att bearbeta det som hänt.

För övrigt går det inte att säga en tid. Det beror helt på läget. Jag lägger mig inte i hur snabbt andra träffas.