Anonym (Du fixar det :) skrev 2020-11-26 00:42:29 följande:
Inte riktigt varit i samma situation, har inte ens fyllt 18 år än men har ändå erfarenhet om sånt här som om jag vore 80 år.
Det är antagligen något som hänt för extremt länge sen som påverkar detta. Dina föräldrar kanske inte var de bästa eller visade tillräckligt mycket kärlek för dig när du var liten och därför så "accepterar" du förolämpande beteende från en partner. Även om dina föräldrar kanske inte verkade så dåliga så kanske de ändå var det. Eller så var du bara omringad av dåliga personer och kränkande beteende under din uppväxt. Behöver såklart inte bero på detta men om det gör det så kan det kanske vara skönt att förstå varför du ändå "accepterar" detta fast att du förstår att det är fel.
Också jättebra att du förstår att det sättet som han behandlar dig på är fel. Han är manipulativ, kontrollerande och bara allmänt äcklig, förlåt men det är sant. Han får sig att framstå som din "räddare" när det är han som tryckt ner dig på bottnen, och han gör det bara för att kunna göra det igen och du har börjat värdera de små ögonblicken där han faktiskt är bra så himla högt. Han vill kunna kontrollera dig, han kontrollerar dig. Och det är verkligen så bra att du insett att hans beteende inte är okej.
Hur löser du detta då? Kommer ifrån det?
Du måste prata med en psykolog, oavsett om du känner dig redo eller inte, du kommer aldrig att känna dig redo. Ni har dessutom gjort slut och han ska ändå veta vad du gör. Världens största röda flagga någonsin och du behöver distansera dig från honom. Jättebra att du träffar honom ensam. Men han ska inte köra förbi där du bor och förhöra dig på vad du gör eller varför du inte svarat din telefon. Ni har gjort slut, han skulle inte ens gjort sånt under ert förhållande, men ännu mindre nu.
Han ser dig som en svag person och det är därför han kan bete sig såhär. Stå upp mot honom, det är SKITSVÅRT, jag vet! Men han kommer inte att förändra sitt beteende och du kan inte leva såhär, det är ohälsosamt, för er båda. Han behöver också träffa en psykolog. Du ska inte behöva vara rädd för någon i din närhet! Och du kan inte skjuta upp att göra något åt saken för det kommer aldrig att komma ett perfekt tillfälle, och du kommer aldrig att känna dig redo. Nästa gång han lämnar barnen, om det är då ni ses, gå ut utanför dörren och be honom att inte köra förbi där du bor och sluta ringa dig osv. Ni hörs vid när det är saker som gäller barnen, inte annars. Ni har ingen annan anledning att ha kontakt. Inte nu åtminstone.
Och jag förstår att detta låter skittufft, det är skittufft! Men det är sanningen. Jag började stå upp för mig själv och säga emot mannen som slog mig och visade mig "stark", han vågar knappt ha en diskussion med mig längre för att han har förstått att han inte har den påverkan på mitt liv längre. Brukade bryta ihop om han slog mig, sist det hände slog jag tillbaka. Kanske inte det smartaste men han har aldrig lagt en hand på mig sedan den gången. Var dock andra människor i huset, tänk på det! Personer som beter sig såhär är gränslösa och fruktansvärda, och ärligt talat så borde man vara rädd för de för de är farliga. Så gör ingeting om du är ensam!
Jag ber om ursäkt om det är flummigt, kan försöka sammanfatta det.
Helt okej att du känner såhär, det är helt normalt. Men det är dags att göra något åt saken. Boka tid hos en psykolog imorgon, du kan boka tiden om någon månad, men ring imorgon, huvudsaken är att du tar tag i det och får det gjort. Skjut inte upp det.
Prata med denna mannen, han är inte ens värd att kallas för man, han är en pojke, prata med honom. När han lämnar barnen, och ha någon kompis över på fika eller något. Gör det inte när du är ensam! Prata med honom ensam såklart men ha folk runt omkring, händer något så kan du bara öppna ytterdörren och ropa på hjälp. Han ska inte bete sig såhär, du ska inte bli kontrollerad på detta sättet. Egentligen så borde du skaffa besöksförbud men ni har barn tillsammans så det blir svårt.
Skriv ner det han gör, små anteckningar, varje gång han gör något dåligt och varje gång han gör något "bra", det är så lätt att glömma alla dåliga saker någon gjort på grund av den lilla bra saken de gjorde någon gång där för några månader sen. Du får en klarare bild av vad han faktiskt gör för nu har du det dessutom nedskrivet och kan kolla tillbaka på det och se hur det faktiskt varit när han börjar bete sig "bra" igen.
Hur vill du att ditt liv ska se ut?
Inte såhär kan jag tänka mig, allt är nog bättre än att ha en kontrollerande, psykiskt och fysiskt kränkande ex partner. Det kanske blir lite bättre av att tänka på en framtid utan honom, där du lever ett "normalt" okontrollerat liv.
Detta kanske är over board men övervakningskameror utanför ytterdörren och innanför, om han slår dig eller liknande så har du bevis material för att lämna till polisen, det kanske du inte vill, men det kan ändå vara skönt att veta. En dag så kommer han inte att komma undan med detta för en dag så är du stark nog att gå vidare utan honom. Men det första du behöver göra är att träffa en psykolog, du behöver professionell hjälp. Det kvittar hur många erfarna personer här på familjeliv som kan ge dig tips, i slutet av dagen så behöver du råd/hjälp från en specialist och du behöver prata om detta och öppna upp dig om det.
Vet inte om detta är till någon hjälp, men du förtjänar inte att gå igenom detta, starkt av dig att öppna upp dig och ta emot hjälp! Lycka till! Du kommer att klara detta :)
Wow tack för din text. Satte ord på mkt man inte får ut!
..och ger en lite framtidsförhoppning..
Men ja det är så jäkla svårt detta. För vad jag än säger och även visar med foto bevis för han så är det ändå jag som ljuger, jag får aldrig rätt och han ska bråka tills jag ger upp. Jag förstår inte när drt ändå finns fotobevis tex, hur kan man argumentera mot det.
Han till och med bråkar mot lagar och regler för dem gäller inte han..
Men rädd för att tala med en främling, och kurator under 2020 är via tele vad jag förstod det som och jag vill inte tala med någon via telefonen utan se ett ansikte.
Väl ett steg i rätt riktning om jag kollar upp lite allafall..
Men jag är så rädd för vad han tar sig till när jag sätter emot. Jag sätter emot ibland men ger ofta upp halvvägs och slutar då med att jag ber om ursäkt.. Men vill stå på mig hela vägen. Men han vet hur han ska göra plus då att rädslan finns så jag vet inte hur jag ska våga.
