Förskolestigma

Kanske i din omgivning. Jag minns inte att det kommenterades att våra barn var hemma till 30 resp 27 månader (och då gick 4-5 timmar om dagen hela sin dagistid). Kanske jag inte är så mottaglig för underförstådda åsikter men jag minns exakt en(1) person som försiktigt frågade om det inte vore bra om barnen började dagis (min egen mamma som tvangs sätta mig på heltid hos dagmamma vid ett halvårs ålder - innan dagens förmånliga föräldraledighet var det så länge hon fick vara ledig. Då tänkte hon förmodligen på ekonomin då hon visste att den inte var på topp med i princip en (låg) heltidslön för familjen.

Jag känner alltså inte igen det ifrågasättande från omgivningen som TS beskriver, vare sig från arbetardelen av släkten (där det snarare verkar vara ett ideal att ha ungarna hemma) eller från min närmaste omgivning där de flesta är utbildade. Över huvud taget har jag ingen erfarenhet av att omgivningen brukat ifrågasätta mina livsval.  Funderar över ifall TS omgivning har de värderingarna medan min inte har det, om de har starkare social kontroll elelr är mer verbal än min,eller om det är TS själv som har tentaklerna ute efter outsagda åsikter och tolkar "de flesta gör så" som en kritik mot de egna valen.

Jag märkte själv några nackdelar med att barnen var hemma. Uppåt den åldern var de intresserade av att interagera med andra barn och på gården fanns det inga eftersom "alla" andra var på förskolan. Samma med deras kortare förskoledagar. Särskilt när de börjat förskoleklass och skola märkte jag - lite för sent - att de kom en del utanför sociala sammanhang när de gick hem vid 13-14. De enstaka dagar de gick full dag (pappa som brukade hämta var bortrest) var de helt utpumpade på kvällen och slocknade vid sju. Det har annars genom åren varit lite av ett bekymmer att de varit trötta efter dagis och slocknat på eftermiddagen,(1)och sedan inte behövt sova förrän ganska sent på kvällen. Vilket gjort att alla hemma, på gott och ont, varit vakna på kvällarna.