Krävande ex

Din kille måste säga ifrån till henne på allvar. Det är det enda som fungerar, Hon gör detta för att det funkar. 

Jag har erfarenheter av liknande. De var skilda när jag mötte min partner, men hans ex hade nog haft en bild av att det mesta skulle vara som innan skilsmässan, bara att de inte bodde ihop. Hon hördes också av flera ggr om dagen och svarade han inte i telefonen så kunde hon plötsligt stå utanför dörren och ringa på! (de bodde nära varann): "jag ringde men du svarade ju inte så då gick jag hit"
Jag höll en rätt låg profil så länge vi inte bodde ihop. Hon verkade inte bry sig om mig heller, så det var ju rätt skönt. 
Min man hade innan vi mötts, hela tiden fått hjälpa henne med saker i huset, bilen osv, trots att han inte ville men hon lyckades skruva det till att om han inte hjälpte henne så drabbade det barnen på olika sätt (= han var en dålig pappa) 

Han började väl inse detta efter att vi hade träffats och sakta men säkert slutade han hjälpa henne. Hon blev rätt sur ett antal gånger. Hon tjatade en hel del om pengar också, det var ett ständigt tjat om att han tjänade mer än hon (men ingen speciellt hög lön, men hon trodde väl i princip att hon skulle få honom till att ge henne underhåll, som det är i USA). När barnen var hos henne ringde hon flera ggr  varje vecka och behövde hjälp med olika saker, medan när de var hos honom ringde han aldrig henne. 
Hon ville att de skulle fortsätta att dela på julklappar och födelsedagspresenter och det tog ca 4 år innan det fasades ut. Han och jag ville ju bygga vår nya familj och tyckte det var rimligt att det var vi som gav gemensamma presenter men det var många diskussioner om det (från hennes sida). 

När vi flyttade ihop iaf (efter 2 år), så blev saker bättre! Vi köpte ett hus i ett annat område så hon kan inte bara traska förbi och ringa på. Det hjälpte oerhört mycket. Vid något tillfälle pratade de två om varför vi inte bara bodde kvar i hans gamla hus. Dels fick vi inte plats med alla barnen men en av de största orsakerna var faktiskt att komma lite längre ifrån henne. Hon blev så jäkla sur! Han nämnde exempel på hur hon bara dök upp och att vi inte ville ha det så. Det var så härligt att han sa det till henne. 

Det går att skriva så många andra saker men det är rätt likt det du skrivit. 

Det som för oss hjälpte var ju dels att vi flyttade ihop, men sen också att han tog ett snack med henne och förklarade att "du förstår väl att nu när jag ska bo med XX så vill vi ha vårt familjeliv.  Du kan inte ringa/messa flera ggr om dagen. Du får be andra om hjälp i hemmet" (osv). 
Det hjälpte faktisk rätt bra. 

Barnen blir ju äldre också, och nu är alla tonåringar och då behöver de inte ha så mkt kontakt som när barnen var mindre. 

Det viktiga är att din kille kapar gummisnodden som finns mellan dem. De behöver enbart ha kontakt runt det viktiga kring barnen, inte småsaker. Klarar han inte av att säga ifrån så vill han antingen inte, eller så är han medberoende. Ni två behöver prata noga om hur saker ska vara när ni flyttar ihop - och det måste ni prata väldigt tydligt om innan ni flyttar ihop! 

Han måste säga åt henne att det inte är hans ansvar att hjälpa henne med något som helst - de är skilda! Det enda han behöver göra är att vara en bra förälder. 

Min man bad exet att sluta ringa och enbart skicka sms, så kunde han själv avgöra om det var så viktigt att han behövde ringa upp. Det funderade periodvis men sen kunde det hända saker som gjorde att hon ringde igen, men jag tyckte nog ändå att det hjälpte när han sa till. Han har i princip alltid telefonen på ljudlöst också så hon lärde sig väl till slut att han sällan svarar direkt. (jag känner igen det där med att det plingar i telefonen - jag kan känna lite så fortfarande trots att det i princip aldrig sker längre) 

De hade en veckobok där de skrev viktiga saker och den boken skickades med när barnen bytte vecka. Det här har sedan förvandlats till ett veckomail. Det var ett sätt att få henne att inte höra av sig varje dag, och det har krävts att han sagt till henne många ggr  (de har även varit i rätten och då blev det här en punkt som togs upp - vad man kan förväntar sig eller kräva att den andra skriver eller inte - för hon ville veta varenda detalj och tyckte han var dum som inte skrev allt, medan han tyckte hon skrev en hel del ovidkommande saker). Nu ligger detta några år tillbaka i tiden, men det som gjorde att allt sakta blev bättre var ju att min man verkligen började söka ifrån och stod på sig (med mitt stöd). 

Kan du inte visa din kille den här tråden? Förklara att du skrev för att få råd och nu kom det en del råd som även han behöver fundera över. Sedan får ni prata tillsammans om hur ni skulle vilja att det fungerade. Men sen måste han ta snacket med henne - så är det bara.
Om det inte fungerar att prata med henne får han ta henne på ett samtal hos familjerätten där man kan prata om sådana här saker och få hjälp att bestämma.