Jag känner igen mig i det du skriver. Jag var 5 år när jag en dag stod i hallen och hörde mina föräldrar gulla med min nyfödda lillebror i andra rummet. Jag minns så tydligt hur jag tänkte i den stunden - Nu är jag ensam.
Sedan dess har jag levt med depression och extremt dålig självkänsla och självförtroende tills ganska nyligen. ( Det beror dock inte på just den händelsen utan en uppväxt med känslomässig utpressning, att inte bli förstådd, lyssnad på och mycket mer.)
Jag kan börja med att säga att det är en process som tar lång tid och det smyger sig på en så man knappt märker av det förens en dag när man plötsligt hanterar sig själv annorlunda i en situation man alltid kanske tryckt ner sig själv.
Det kan vara intressant att veta att jag blev medicinerad tidigt när jag var 12-13 år ungefär och det fortsatte tills jag blev 19. Idag är jag 23.
Medicinering hjälpte aldrig i mer än första veckan eller två för mig, för det var inte något som medicin kunde lösa i mitt fall, det blev snarare värre.
Jag gick också på samtal hos psykologer, kuratorer, massa behandlingar som KBT och annat jag inte ens kommer ihåg. Vissa hjälpte lite, andra inte. Men det var redskapen de gav mig som hjälpte, inte att bara prata med dem.
Jag började med att skriva av mig mycket, jag skrev allt jag tänkte på mellan himmel och jord en gång per dag och ibland bara de dagar jag orkade.
Jag målade mycket på fri hand, med vatten/oljefärger och kol. Alltså vad som helst.
Jag hade också en period där jag kontrade allt negativt jag sa till mig själv eller tänkte med något positivt. Exempelvis om jag tänkte att jag är så jävla ful så sa jag genast högt för mig själv Jag är jättefin precis som jag är.
Jag bemötte nästan alltid mina elaka kommentarer med lika starka eller starkare positiva kommentarer. Efter ett tag började jag kontra mig själv innan jag ens fått ihop en hel negativ mening.
Sedan fann jag tröst i mig själv. Jag började lyssna allt mer på min intuition och lyssnade på min kropp. Jag började smått motivera mig själv och skratta för mig själv. Jag blev helt enkelt min egna vän.
Det hjälpte att tänka att den negativa delen av mig egentligen är jag fast när jag var 5 år och stod där i hallen. Att lilla jag är rädd och ledsen och agerar utefter det.
Ibland när jag grät och fick panikattacker så föreställde jag mig samtidigt att lilla jag sitter och gråter och är livrädd inombords och då kände jag empati, till slut ville jag bara trösta henne. På det sättet lärde jag mig trösta och tycka om mig själv mer och mer. Men detta har tagit tid, hela processen började när jag var runt 17 år och det var inte förens jag var 21 som jag märkte stor skillnad och då började det gå ännu snabbare. Men det är olika för alla!
Jag fick även en revolutionerande tillväxt hos mig själv när jag började med yoga och bemötte alla mina krav jag har på mig själv på mattan. Då började jag finpolera och sluta döma mig själv så fort jag gjorde fel i någon position eller liknande. Min lärare sa till mig att man är i livet mot sig själv som man är på mattan. Jag hade mycket höga krav. Nu idag så kan jag ramla och glömma någon rörelse och jag kan skratta åt det, istället för i början när jag började storgråta och blev arg på mig själv för att jag minsann aldrig kan göra någonting rätt. Det är en otroligt skön känsla att kunna skratta med sig själv när man gör något fel istället.
Och när du mår riktigt dåligt, ställ frågan till dig själv.. Om jag var 5 år och mådde så här, vad skulle jag säga till henne?
Tänk dig att det är du som 5 åring som tycker samma negativa saker om sig själv osv. Det ger ett bra perspektiv där man verkligen kan komma på hur man kan hjälpa sig själv.
Det kanske blir superrörigt här i mitt svar nu men jag hoppas det hjälper litegrann i alla fall. I mitt fall så var det att behandla mig själv som om jag vore min bästa vän som hjälpte men som sagt tog det lång tid att bygga upp den relation jag har till mig själv idag. Och man blir aldrig färdig, det är en relation man har med sig hela livet och den är viktigast i världen att vårda!
För du är underbart fin, du är värdefull, du duger mycket mycket MYCKET mer än du tror! Och du är åtråvärd av så många som du säkert aldrig lagt en tanke åt.
Du finns här på jorden och din själ berikar denna värld. Var snäll mot dig själv och bli vän med ditt inre, var inte rädd för att leka även som vuxen och tack till dig för att du öppnar upp dig och ber om vägledning <3 <3 <3
