Berätta om er igångsättning

Jag har satts igång två gånger.

Första gången tog det tid innan det startade. Igångsättningen startade söndag eftermiddag, men förlossningen kom inte igång förrän sen måndag kväll. Den tiden var dock mest tråkig. Vi promenerade runt på sjukhuset, shoppade på Pressbyrån och tittade på tv. När förlossningen satte igång, tog den cirka 12 timmar från första känning och cirka fyra timmar efter av "aktiv" förlossning.

Andra igångsättningen gick mycket snabbare. Fick en ballongkateter vid lunch. Den ramlade ut en och en halv timme senare och jag var då öppen 4 cm utan att ha känt något. Efter några timmar sattes värkstimulerande dropp. En stund efter 20 satte värkarna igång och strax innan 22 var han ute.

Båda förlossningarna var fina upplevelser och gick snabbt och effektivt. Några få stygn båda gångerna för lite skrapsår bara.

Hej!

Jag blev igångsatt i v 42 efter att de sett på ul att det började bli för lite fostervatten kvar. Jag fick välja mellan cytotec (en medicin man dricker, används också vid aborter) och en hormontampong typ, och sen värkstimulernade medel. De sa att Cytotec blir mer likt en vanlig förlossning men jag hade hört vänner säga att de hade värkar utan värkpaus av det så jag valde hormoner vaginalt. Fick kraftiga värkar direkt men det tog ett och ett halvt dygn (morgon till nästföljande kväll) innan jag började öppna mig ordentligt, det var det jobbigaste tyckte jag. Jag hade hela tiden en infart på handen där jag fick värkstimulerande från en droppställning, det var lite bökigt men okej. När jag var tre centimeter öppen var jag så smärtpåverkad och trött att jag fick en ?sovdos? epidural, och sov några timmar, otroligt skönt. Efter det blev det för svaga värkar och för långsamt fortskridande sa dom, så då blev det stressigt och jag fick en massa coachat krystande (vilket jag personligen hatade)

Sen när jag till slut fick krystvärkar på natten var livmodern så trött så de hämtade sugklocka, men i precis sista sekund innan den kom in fick jag världens dundervärk och födde ut henne :)

Stod på knä i sängen då och tog emot henne själv med mina händer, det kändes superfint! Jag förlorade mycket blod och fick ganska många andra gradens bristningar, så det blev lite panik sen att de behövde undersöka blödningen och sy osv.

Tror det är väldigt olika för alla hur det blir, min blev ganska lång och utmattande men vissa har mycket kortare och bättre erfarenhet! tror också det är jättebra att försöka ha / få eget oxytocin inför och under, tex få massage och sköna bad och helst orgasmer (hemma då, haha!)

Lycka till, och tänk på att hur det än blir så kommer du få hålla din fina lilla bäbis i slutändan!

Tack för era svar. Fick barn för snart 3 veckor sen :)

Jag blev också igångsatt och därför vill jag höra andras erfarenhet av det :)

Blev igångsatt båda ggr, hade havandeskapsförgiftning med båda. Med första blev det en sån där hormontampong (kommer inte ihåg vad den heter) värkarna satte igång direkt och utan någon direkt paus emellan, då hjärtljuden på bebis sjönk extremt mycket så togs den dock bort väldigt snabbt och det blev akut snitt istället. Det hela gick väldigt fort, blev igångsatt vid 13 och vid 14.38 hade de fått ut honom.

Med andra började jag också med en hormontampong, fredag eftermiddag, värkar började så smått på en gång. Hände dock inte så jättemycket så på Lördag eftermiddag satte de in ballongkateter vilket gick rätt så fort, men efter det stannade det av så då tog de hål på hinnorna vilket fick lite fart på det en stund.

Fram tills de tog hål på hinnorna hade jag fått röra på mig lite emellanåt, men iom historiken med förra barnet ville de ha mig kopplad till ctg så mycket som möjligt, och efter att de tog hål på hinnorna fick den helt enkelt sitta kvar hela tiden vilket var fruktansvärt frustrerande för jag ville röra på mig men satt ju fast, plus att ctgn tappade kontakten titt som tätt så man blev ju nervös av det snarare än lugnad. men inte mycket hände så till slut fick jag värkstimulerande dropp som fick fart på det, kommer inte ihåg riktigt tidsmässigt där hur det såg ut bad om eda någon gång tidigt på morgonen till söndagen var så trött då jag inte sovit alls sen natten till fredag och lustgasen fick jag inte till det med och höjde de dosen där började jag kräkas som en kalv. Dock tog edan snett så på ena sidan kände jag allt men på andra inte så mycket. Krystvärlarna kom till slut och på två st var hon ute strax efter kl 10 :)

Vilken skillnad det var på de två förlossningar a alltså och ännu mer känslan efteråt, med första kände jag mig bara sliten och trött och måde dåligt och hade ont. Efter andra fick jag värsta kicken och man kunde inte ha trott att jag inte sovit alls på mer än 48 timmar. Jag var uppe och gick så fort jag kunde det var så jäkla skönt och ta en dusch, var nog den skönaste duschen jag tagit i mitt liv haha.

En följdfråga till er. Skulle ni valt igångsättning en gång till?

Absolut inte, ville undvika det till varje pris förra gången också. Skulle verkligen vilja vänta in kroppen en annan gång

Blev igångsatt med tvillingar 2013. Vi fick åka in på BF, fick inte gå längre (året efter hade man ändrat till att man numera sällan får gå längre än v38 med tvillingar). 

Fick cytotec för att starta, man tog hål på fostersäckarna efter ett tag så att värkarbetet skulle komma igång. Livmodertappen var helt omogen när vi kom in, kroppen var inte alls redo att få ut barnen och det tog väldigt lång tid för mig att bli fullt utvidgad.

Fick värkstimulerande i mängder, testade lustgas med spydde som en gris av det. Fick epidural och mer värkstimulerande. Så där höll vi på i en sisådär 40+ timmar. Till slut beslutades det om snitt då min kropp inte orkade mer.

Så, vi satte igång det hela typ 17.30 den 5 november och den 7 november vid 11.20 plockades grabbarna till slut ut. 

När båda låg på mig och de sa att allt var klart, dvs jag var ihopsydd och klar att åka upp från operationsrummet, så hamnade min kropp i chock. Jag hade ju knappt sovit något sen jag vaknade den 5 november och inte heller ätit något. Jag började tokskaka och blev helt blå om läpparna. Tvillingarna och pappan fick åka upp till BB-avdelningen själva. Det sista pappan såg av mig var att jag låg och frossade på britsen och massor med sjukvårdspersonal runt mig. När de försökte ta mitt blodtryck tex fick en hålla i min axel, en hålla i armen och en tredje ta blodtrycket. Hade värmefiltar och en fläkt som blåste in varmluft under filtarna.

Låg på IVA i 24 timmar, man trodde först att jag hade fått en allergisk reaktion på alla läkemedel jag fått men det var som sagt "bara" chock (fick göra allergiutredning för eventuell läkemedelsallergi ett par månader efteråt). 

För pappan var det en orolig väntan. Efter en tid frågade en sjuksköterska om han fått någon info, när han sa att han inte visste något om vad som hänt och hur det stod till med mig så ordnade hon fram information och han fick komma ner till mig medan en sjuksköterska vaktade barnen. Min mamma och pappa (som var på besök och skulle åka hem dagen efter) kom också på besök. De hade varit väldigt oroliga eftersom det dröjde så länge innan vi hörde av oss.

Hade behövt mer samtal efteråt vet jag så här i efterhand. Även barnens pappa hade behövt samtalsstöd efteråt. 

Hade jag gjort om det? Hell no! Det var på gång att vi skulle ha haft ett planerat snitt då "ettan" låg i säte inför sista ultraljudet i v36 men då han hade vänt sig (vilket ingen trodde att han skulle ha gjort) så blev det vaginalt försök.

Det värsta var väl när specialistläkaren på SMVC efteråt sa "Ja, men du blev ju vidgad till 10cm till slut och det kommer kroppen att komma ihåg om det blir fler barn". Nej, det varken blev eller blir fler barn efter det där!