Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Existentiella frågor

    Ons 16 dec 2020 12:07 Läst 0 gånger Totalt 6 svar
    Anonym (Menin­gen med livet)
    Visa endast
    Ons 16 dec 2020 12:07

    Varför lever vi? Varför finns vi ens? Att tänka på döden får mig bara att längta ännu mer, samtidigt ger det mig separationsångest från mina nära och kära. Känns som jag har tappat min mening varför jag existerar. Jag har själv sagt hela tiden att jag lever för att lära. Men när lärandet blir till ett lidande då omgivningen utnyttjar det på ett sätt som blir negativt för min egen del, då blir det ju bara fel. Men vart ska man sätta gränsen. En familjemedlem håller på att stressa ihjäl sig för att det finns massor att göra med huset. Men inga absolut akuta saker. Nu har denne gått in i väggen och blivit långtidssjukskriven men tar ut det på oss andra som bor där. Vi försöker säga till denne att du behöver inte göra 1 miljon saker på en dag och bli klar imorgon. Att äga ett hus är en livstids investering. Du har hela livet på dig att göra klart det. Men nej, denne lyssnar inte utan fortsätter maler på, är rädd att denne kommer dö i förtid om denne fortsätter som denne gör.

    Kanske jag ifrågasätter min egen existens för att denne andra stressar sig själv in i döden?

  • Ons 16 dec 2020 12:25 #1

    Dom där frågorna känner jag helt igen mig i.

  • Litenm­enhård
    Visa endast
    Ons 16 dec 2020 12:26 #2

    Jag tror att meningen med livet är individuellt och att man får göra det bästa av det, även om det är svårt. Jag själv försöker att inte stressa mig eller oroa mig i onödan, men jag är en "worrier".

    Vissa saker får man bara acceptera att det är så. Det är en del av livet och livet ska inte alltid vara lätt, då är det inte värt att leva, anser jag.


    Kärlek är inget man kräver. Det är något man förtjänar.
  • Anonym (h)
    Visa endast
    Ons 16 dec 2020 12:50 #3

    Jag säger också att jag lever för att lära, det är det enda som känns vettigt. Tror det är ett bra sätt att tänka egentligen, låt inte idioterna som utnyttjar ta det ifrån dig. Försök lära dig hur man sätter rimliga gränser istället (jäkligt svårt, men det går).

    Får den utbrända människan någon hjälp av vården? Det är inte erat ansvar att avlasta denne som sätter på tok för höga krav på sig själv, då kommer ni själva hamna där och det hjälper ingen.

  • Anonym (filos­ofen)
    Visa endast
    Ons 16 dec 2020 12:57 #4

    Inte vet jag vad som är meningen. Finns nog ingen. Tror inte livet är till för människor som grubblar så mycket. Lämpar sig bättre för betande djur som tuggar på utan att bry sig. Enda man kan göra är att rulla sin sten uppför berget och engagera sig i processen.

  • Ons 16 dec 2020 13:23 #5

    Om den stora fokuseringen är just huset, hjälp den anhörige göra en plan för hur allt ska fixas och när, och också hjälp till att göra sakerna så den anhörige ser att det faktist händer. Börja med en sak nu redan i jul.

  • Anonym (Menin­gen med livet) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 18 dec 2020 03:15 #6

    Både jag o frugan har redan hjälpt denne med 10 000 olika saker på dom 2 månader vi bott i huset. De kan inte va meningen att vi bara ska passa upp på denne hela tiden utan att vi får ha ett eget privatliv. Sedan vi flyttade in så har min o frugans kvalitetstid övergått o att passa upp på husägaren. Det kan inte va rätt. Vi hyr bara, men ändå är det vi som agerar fastighetsskötare och personlig ärendespringare fast vi egentligen har vårat eget att ta hand om. Men det blir åsidosatt pga husägaren. Vi vill ju inte bli hemlösa bara för att vi säger ifrån. Finns bara muntligt kontrakt. Kanske dags att skaffa det skriftligt även om det är inom familjen.

    Jag överväger ringa psykjouren så dom får tvångsomhänderta husägaren som lider av utmattningssyndrom. Denne kan inte ta det lugnt, om ens för en liten stund. Är rädd att denne kommer dö i förtid om denne fortsätter som denne gör. Denne har redan åkt på en stroke pga att denne stressar ihjäl sig över saker som egentligen inte ens är akuta att ta hand om. Och det går ut över oss, så nu är vi påväg åt samma håll fast att vi säger ifrån. Ingen av oss har lust att gå samma öde bara för att husägaren inte lyssnar och inte respekterar vårat liv.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll