• Anonym (Menin­gen med livet)
    Wed 16 Dec 2020 12:07
    75 visningar
    6 svar
    6
    75

    Existentiella frågor

    Varför lever vi? Varför finns vi ens? Att tänka på döden får mig bara att längta ännu mer, samtidigt ger det mig separationsångest från mina nära och kära. Känns som jag har tappat min mening varför jag existerar. Jag har själv sagt hela tiden att jag lever för att lära. Men när lärandet blir till ett lidande då omgivningen utnyttjar det på ett sätt som blir negativt för min egen del, då blir det ju bara fel. Men vart ska man sätta gränsen. En familjemedlem håller på att stressa ihjäl sig för att det finns massor att göra med huset. Men inga absolut akuta saker. Nu har denne gått in i väggen och blivit långtidssjukskriven men tar ut det på oss andra som bor där. Vi försöker säga till denne att du behöver inte göra 1 miljon saker på en dag och bli klar imorgon. Att äga ett hus är en livstids investering. Du har hela livet på dig att göra klart det. Men nej, denne lyssnar inte utan fortsätter maler på, är rädd att denne kommer dö i förtid om denne fortsätter som denne gör.

    Kanske jag ifrågasätter min egen existens för att denne andra stressar sig själv in i döden?

  • Svar på tråden Existentiella frågor
  • Anonym (Menin­gen med livet) Trådstartaren
    Fri 18 Dec 2020 03:15
    #6

    Både jag o frugan har redan hjälpt denne med 10 000 olika saker på dom 2 månader vi bott i huset. De kan inte va meningen att vi bara ska passa upp på denne hela tiden utan att vi får ha ett eget privatliv. Sedan vi flyttade in så har min o frugans kvalitetstid övergått o att passa upp på husägaren. Det kan inte va rätt. Vi hyr bara, men ändå är det vi som agerar fastighetsskötare och personlig ärendespringare fast vi egentligen har vårat eget att ta hand om. Men det blir åsidosatt pga husägaren. Vi vill ju inte bli hemlösa bara för att vi säger ifrån. Finns bara muntligt kontrakt. Kanske dags att skaffa det skriftligt även om det är inom familjen.

    Jag överväger ringa psykjouren så dom får tvångsomhänderta husägaren som lider av utmattningssyndrom. Denne kan inte ta det lugnt, om ens för en liten stund. Är rädd att denne kommer dö i förtid om denne fortsätter som denne gör. Denne har redan åkt på en stroke pga att denne stressar ihjäl sig över saker som egentligen inte ens är akuta att ta hand om. Och det går ut över oss, så nu är vi påväg åt samma håll fast att vi säger ifrån. Ingen av oss har lust att gå samma öde bara för att husägaren inte lyssnar och inte respekterar vårat liv.

Svar på tråden Existentiella frågor