BARNLÄNGTAN!! Men måste vänta...

Kan tillägga att min starka barnlängtan började redan i 20 års åldern så det har varit en ganska ensam resa med all längtan & denna eviga väntan på det enda man vill, eftersom ingen i min närhet har kunnat relatera.. många tårar & mycket frustration över att det inte varit rätt läge rent praktiskt, men våra hjärtan går ju nästan sönder för att vi vill detta så mycket. & trots att det närmar sig och bara är några månader kvar känns det nästan som att det inte går att vänta mer. Vi har ju redan väntat så länge så det är klart att man in i mellan åt vill chansa och börja nu direkt, men jag vet då att risken finns att man blir dålig under graviditeten & att jag kanske inte skulle orka slutföra mitt examensarbete vilket jag givetvis vill... men Ush va dä detta är jobbigt!!! Hade aldrig kunnat ana att man kunde känna såhär mycket längtan & ha så mycket känslor innan man ens påbörjat resan mot barn haha.. snälla säg att någon där ute kan relatera!!

Tack för era svar! Saken är att mycket jag/vi gjort de senaste åren i stort sett har varit för att vara redo för den här tiden, då vi var så säkra på att börja. Vi har sparat undan så mycket vi kunnat för bostad, och har nu båda två stora sparkonton. Jag har gått till kurator för att ta tag i mina psykiska besvär och mår generellt väldigt bra nu efter ett helt liv med ångestbesvär. Vi har köpt möbler för att få mer förvaringsutrymme, skrivit listor, ringt försäkringskassan... ja ni förstår haha. Vi trodde ju att Jag kanske skulle vara gravid redan nu. Jag vet att vi bör vänta ännu längre än till våren egentligen, men jag tror inte att det kommer hända. Min tanke är att fortsätta på det jobbet jag har nu & sedan söka jobb under en eventuell föräldraledighet inom det yrket jag utbildat mig till. För övrigt ett yrke som är högt eftertraktat just nu & förväntas vara många år framöver, så just den delen är jag inte orolig över. Vi har också kollat det där med SGI samt räknat ut på om vi skulle klarat oss på minsta föräldrapenning (om det i värsta fall skulle bli så) vilket vi skulle pga sambons lön. Jag förstår verkligen att det vore bättre att värna & va anställd under 1 år eller så först men jag tror verkligen att den delen kommer att lösa sig.

Jag är mycket väl medveten om att det kan ta lång tid, det räknar vi med. Jag är oroligt ödmjuk inför att kanske inte kunna få barn. Min mamma kämpade länge innan jag blev till genom IVF & har alltid fått höra att barn den enkla vägen är långt ifrån självklart. Jag har läst på ALLT man kan tänka sig de senaste 3 åren och gör redan allt jag kan för att optimera min hälsa. Sedan kommer ja börja med folsyra & andra vitaminer en månad innan vi börjar försöka för det är det jag blivit rekommenderad. Och jag kommer sluta på mina p-piller när vi börjar försöka eftersom man kan bli gravid direkt. Ägglossningen kommer visst igång direkt, däremot kan den vara oregelbunden i upp till ett halvår vilket kan göra det svårare att pricka in rätt dag. Men i början kommer vi bara ligga när vi vill ändå, & händer det direkt eller snabbt är vi jätte glada. Tar det längre tid är jag medveten om att det kan bli jobbigt men vi räknar med det.

Till dig som känner att det är en fis i rymden jämfört med din situation, jag beklagar att du har det tufft men du kan inte heller ta ifrån mig mina känslor över min egen situation. Jag söker inte precis medlidande. Jag tycker inte synd om mig själv, jag var bara ute efter att få prata med människor som känner igen sig då jag förutom min sambo är helt ensam i min situation, har ingen att prata med. Så jo, det är lite elakt att skriva det som att mina känslor inte räknas bara för att du och andra människor sitter i en annan sits. Men hoppas det löser sig för er!

Bara för att vi vill börja i april/maj räknar vi alltså verkligen inte med att bli gravida då. Vi RÄKNAR med att det kommer ta ett år minst, men vi måste ju planera in att det KAN gå på första försöket. Därför planerar vi ju utifrån att OM det blir på första försöket så måste det fungera med skolan.