Har min son tics eller tvång? Hur kan vi hjälpa

Min son är 9 och har haft tics i omgångar i några år. Det är ju något som ofta växer bort och jag uppfattar det som att hans tics går bort när vi ignorerar dem. Ju mer vi pratar om det och uppmärksammar det, desto mer tics blir det. 

Därför tänker jag att jag inte gör något åt detta nu, utan jag ser om det finns kvar när han är tonåring och då kan vi göra något åt det tillsammans. 

En viktig nyckel för oss är att inte stressa, ha gott om tid i vardagen, göra tydliga planer för varje dag så att det inte kommer så många oväntade händelser. Jag märker också att han har mindre tics när han är ledig, så stress är en faktor hos oss. 

Det stämmer att det är vanligt och att det troligen går bort. Men om han oroar sig över detta och tänker mycket på det så kanske man behöver bemöta det ännu mer för att få honom att lugna ner sig lite. Kanske be skolsköterskan ta ett samtal om detta som neutral part? 

Jag vet en pojke som i mellanstadiet hade en massa saker för sig, men inte på sommarloven. Det var så tydligt kopplat till att det blev lite mer stress under skoltid och då kunde föräldrarna prata med honom utifrån det.  Det gick dock bort av sig själv i högstadiet. 

Har själv en son med Tourette syndrom. Det är ju så här: 17% av alla barn har tics under någon period (eller längre). Bara kanske högst 1 % av dessa har Tourette syndrom. Tourette innebär att man har flera tics, vokala och motoriska och att de kommer och går i perioder. De som har Tourette, har ofta även tvång. Ibland är det svårt att skilja mellan komplexa tics och tvång. Många av de har även ADHD eller Asperger, och det är uppenbarligen vanligt att de har en musiktalang och -intresse. 

Det finns nog ingen risk för feldiagnosticering. Antigen är det bara tics (det finns väl också en indelning där i vokala eller motoriska eller mer tillfälliga tics, men det är ointressant egentligen) eller så är det Tourette. Och man gör ändå ingenting!  Förutom kanske i mycket, mycket svåra fall. Man brukar inte ens vilja diagnosticera sånt. 

Som sagt, det finns inte mycket att göra åt det. Det du kan göra är, om det skulle dyka upp ett särskilt jobbigt tics, så kan man försöka stoppa det. Jag sa till min son då "gör vad som helst, men inte det där!". Det brukar faktiskt fungera, om man inte gör det för ofta förstås. De kan ju styra det lite grann. Läs gärna om Tourette på nätet, det finns säkert även numera intressanta sidor (jag har inte kollat på många år). Och även om det "bara" är tics, så hittar man lite info där. 

Sent men stort tack för era svar! De lugnar mig lite. Imorgon ska vi på ett bedömningssamtal hos en psykolog. Det är sonen själv som bett om att få hjälp. Annars hade vi nog fortsatt att ignorera ticsen eftersom jag läst att det kan förvärras om det uppmärksammas. Jag känner mig så orolig att vi föräldrar gör fel och gör saker och ting värre. Och oro för att psykologen är dålig och att sonen tappar hoppet om att få hjälp. Och jag känner mig så orolig för framtiden. Min son är en väldigt känslig person och han bär på så mycket tankar, oro och har starka känslor kring så mycket. När jag var i hans ålder funderade jag inte eller oroade mig över nästan något, vad jag minns.. Hur ska det bli i tonåren? Kan någon ge mig en ljusglimt, snälla. AndreaBD, din son som har Tourettes ? hur tacklar han det och hur mår han?