Anonym (Yxy) skrev 2021-01-13 20:01:15 följande:
Lite sent svar här men ändå.
Jag lider med dig. Vill du ge lite bakgrund? Och hur går mötena med psykologen?
Han var otrogen med en kollega. Dom hade tydlig mer och mer utmanande kontakt i ett halvår som tillskar slutade med att dom hade sex ett par gånger och då skrev till varandra att dom hade känslor för varandra. Jag kom på det när hon skrev att hon fått tid till abort. Blev helt kall då jag precis fått reda på att jag var gravid och jag ansåg att vi var väldigt lyckliga. Jag visste ju att hon fanns och dom var bra vänner men att det inte fanns några känslor. Vi planerade så mycket framåt och köpte hus då. Han berättade först bara om en gång sen smög det fram mer.
Med terapi kom vi/han fram till att det inte var känslor utan bara uppmärksamhet/bekräftelse och när han vaknade upp ut bubblan så avbröt han allt. Han har varit beredd att göra allt för att behålla mig. När allt kom fram la han sig platt. Erkände sitt fel, tog fullt ansvar, svarade på alla mina frågor, lyssnade på mig, tog hjälp både ihop med mig och själv.
Vi har ju fått vårt barn nu, total lycka. Det finns enormt mycket kärlek mellan oss men förhållanden ändras ju efter 10 år. Jag älskar honom och ser inte ett liv utan honom. Jag vill ge oss ett genuint försök, jag tror på oss. Vi älskar varandra och har en framtid men jag vill bara hitta verktyg för att hantera det här eftersläpet. På ett sätt litar jag honom, på ett sätt inte. Men det är ju det här att hela tiden påminnas av olika saker.
P.s. Han har bytt jobb, krav från mig.
Tack för att du delar med dig!
Det var en kollega i min mans fall också... De hade kontakt en väldigt lång tid, och till slut blev de fysiska med varandra.
Jag är ju mitt uppe i en process att hantera det här själv just nu. Så det här är mina tankar just nu.
När det här kom fram insåg vi att vi inte hade det så bra med varandra som vi trodde och vi började förbättra saker och ting. Men för mig låg det här ändå i bakhuvudet och gnagde. Jag kände att han ju faktiskt inte respekterade mig när han gjorde det här. Och efter ett tag började jag inse att han själv inte hade jobbat så mycket med sig själv, utan mest ville sopa allt under mattan och leva vidare som om ingenting hade hänt.
Jag tror också att jag haft svårt att smälta det som hänt. Att personen som gått här hemma och varit min mysiga man, har andra sidor. Att jag fortsatt älska honom av ren vana på något sätt.
Men jag har ju förstått att många förlåter mycket grövre felsteg än vad min man har gjort. Och jag undrar hur fantastiska de männen/fruarna är.
Det låter som om ni kommit väldigt långt. Kanske är det bara en sorg som du har inom dig, och som kanske aldrig helt kommer försvinna. Har man varit med om något sånt här sätter det sina spår. Bara du känner att du gjort rätt, så är ju det huvudsaken.
