Jenzia skrev 2020-12-31 15:22:10 följande:
Jaaa, de flesta blir ju gravida med IVF om allt ser bra ut Som tur är!
Tråkigt med missfallet och att ni försökt så länge därefter Det är verkligen skit att behövs kämpa för att bli gravid <3
Vi har inga barn sen tidigare och har också oförklarlig barnlöshet, men med möjligt inslag av manlig faktor då makens spermier inte ser perfekta ut, han hade 0 procent med normal morfologi i ett test och 2 procent i ett. De har huvuddeformitet, men simmar bra och är många i antal, alltid nåt!
Vi kommer få göra 50 procent av våra ägg med vanlig IVF och 50 procent med ICSI (mikroinjektion) så då kommer vi få veta om morfologin har påverkar själva befruktningen.
Hmm, om ni har lång resa så borde de väl ta hänsyn till det och förhoppningsvis ge er båda besöken samtidigt Vi bor 10 min från sjukhuset och jobbar hemifrån just nu, så för oss är det inget problem, men fattar att det är meck om man både måste kör långt och ta ledigt från jobbet :-/
Jag hade nog rätt lätt kunnat hålla mig under radarn på mitt jobb, har väldigt självständigt jobb och flextid. Men jag valde faktiskt att berätta för min chef redan när utredningen körde igång. Vi har bra kontakt och hon har varit väldigt stöttande och peppande, vilket så klart är en lättnad! Så om du har en bra chef tycker jag att du kan berätta Jag har också berättat för en del kollegor, då mitt mående har gått lite upp och ner under hösten. Varje gång mensen är ett faktum har jag bara velat dra något gammalt över huvudet...
Har ni berättat för vänner och familj?
Ja, missfallet var fruktansvärt. Precis när det hände sa jag att jag aldrig ville uppleva det igen, och att det hellre får ta lite längre tid att lyckas bli gravid igen än missfall. Ja, längre tid tar det ju iallafall!
Aha, vad ansåg kliniken om det? Var det "mindre" allvarliga fel på simmarna eller hur graderar dem sånt?
Åh vad spännande, visste inte dem gjorde 50/50 med ivf och icsi, vad häftigt!! Spännande att få höra sen när ni kommer igång!
Åh vad skönt, då har man iallafall valmöjligheten att berätta och hur mycket isåfall. Är ju inte alla som har turen att ha en förstående och stöttande chef heller, vilket måste underlätta något extremt, för det här är verkligen en utmaning både fysiskt och psykiskt!
Ja det är ju ganska meckigt. Vi får ju gå på läkarbesök på arbetstid, men osäker på om sånt här ingår.
Har en arbetsledare jag nog kommer berätta för, hon är i samma ålder och har barn, så hoppas hon är förstående. Har ju min chef också såklart, men vet inte om det räcker med min arbetsledare, är ju egentligen mest hon som behöver veta. Får väl prata med henne först och se vad hon tycker.
Kommer även berätta för 2 av mina närmsta kollegor när det är dags, dem kan nog även hjälpa till att undanhålla vart jag egentligen är för resterande om någon undrar. Ingen på jobb vet just nu. Väldigt svårt att hålla masken när det pratas barn, barnbarn, graviditeter och folk frågar när man själv ska skaffa barn.
Ibland har man lust att bara skrika "vi försöker, men det går inte", bara för att få folk att bli obekväma och hålla truten.
Däremot har vi berättat för alla våra närmsta vänner, dem flesta är gravida eller har barn. Det har gått väldigt enkelt för dem alla, en tog tom dagen efter piller som inte hjälpte. Ingen förstår ju såklart, men alla är väldigt stöttande.
Vi har även berättat för sambons föräldrar, dem är väldigt stöttande, lättare att prata med och mer empatiska än mina föräldrar, därav föll det naturligt.
När det blir ivf berättar vi nog dock även för mina föräldrar, mest för att undvika frågor som "gått upp i vikt, gravid?!" när man är svullen av alla sprutor...
Hur har ni gjort, vet familj och vänner?