Anonym (BT) skrev 2021-01-20 10:37:28 följande:
Tja, vi gick ju på paterapi ett par gånger, mest tillsammans men vi hade även enskilda samtal. Min fru hade ju redan intalat sig själv att hennes otrohet var mitt fel, och hon lyckades även intala terapeuten samma sak. De gaddade ihop sig mot mig, så jag som blivit bedragen fick alltså höra från två personer vilken dålig människa jag var och hur synd det var om min fru.
Det tog mig flera år att komma över den "terapin".
Vad jag lärt mig är att otrogna fabricerar upp en bild av den som bedras som den onde, allt för att rättfärdiga otroheten. Detta sker omedvetet - för att skydda mot dåligt samvete för den skadan man gör. "Det var ju mig det är synd om, hade h*n inte varit så hemsk hade jag aldrig varit otrogen".
Nu, ett antal år senare, har hon inte alls längre den uppfattningen av mig som hon hade då, hon verkar helt ha glömt allt hon då trodde på.
Den terapi du beskriver är motsatsen till professionell, god och kompetent terapi. Det du beskriver är ju snarare att stjälpa paret och båda de enskilda individerna, istället för att hjälpa.
Tyvärr är det nog inte helt ovanligt att man råkar ut för en icke kompetent terapeut, precis på samma sätt som inom många yrken.
Man måste själv ta ansvar för att söka och finna god och kompetent terapi.
Som det beskrivits tidigare i flera trådar här på FL, och i andra sammanhang, finns det en rätt vanlig tendens att otrohet alltid är mannens fel, oavsett om det är kvinnan eller mannen som är otrogen. Tyvärr är det nog så att det ligger åtminstone en hel del sanning i att det är en ganska vanligt tolkning, särskilt bland kvinnor då.
När en man är otrogen så är han ett riktigt svin.
Om en kvinna är otrogen så beror det på att hennes man är ett riktigt svin...
Otrogna kvinnor kan få stöd från många håll, från sin bästa väninna, sin syster eller mamma, i olika forum, för sin uppfattning att otroheten egentligen beror på allt annat än hon själv.
Detta visar sig inte minst i flera trådar här på FL.
Otrogna män finner generellt inte något motsvarande stöd.
Det du beskriver, hur en otrogen kvinna långt senare helt har ändrat uppfattning, känner jag igen också i vårt fall. Och samma sak även i två andra nära fall som jag väl känner till.
Detta verkar kanske kunna vara ett mönster. Den otrogna kvinnan anser att allt är mannens fel tills hon långt senare kan se mera objektivt på sitt egen handlande och då ångrar sig, känner ett större eget ansvar och inte längre skyller allt på mannen. Förmågan att senare kunna glömma och tom förneka allt hon tidigare trodde på och tidigare var säker på, känner jag också mycket väl igen.