Hur vetat att man vill?

Det är säker olika för olika personer men när jag ville ha barn så tänkte man ju på barn mest hela tiden, man ville gärna få hålla andras barn, leka med de lite äldre barnen osv. Jag tänkte nog in den sekund på det praktiska, eller på ekonomin (alltså, vi planerade självklart men jag tänkte aldrig att kostnader för barn skulle bli en börda, utan det var bara en naturlig del av den nya fasen i vårt liv) 

Jag såg liksom små bebisar överallt när jag var ute medan jag inte alls lagt märke till dem innan, så det är väl kanske ett tecken. 

Jag skulle vilja säga att man känner det. Antingen så vill man eller så vill man inte. Jag personligen har alltid längtat efter barn, sen jag var liten själv. Velat ha familj, velat bli mamma. Mina yngsta syskon är födda när jag var runt 10 år själv så jag hade små barn och bebisar runt mig.

Sen hittade jag kärleken tidigt också så det var naturligt att skaffa barn tillsammans, och första barnet kom när vi var 26. Jag kan säga att det är stor skillnad på att "vara runt små barn" och själv bli förälder. STOR SKILLNAD!

Jag vet inte hur min egen mamma fick det att framstå som så enkelt allting. Förmodligen en kombination av att hon var (är) en väldigt fin mamma. Lugn, omtänksam, tålmodig, väldigt trygg i sig själv. Medan min generation har mycket större inflöde av information, man jämför, man "upplever" andras sätt och andras tillvaro som så strukturerat och bra fastän det förmodligen är samma kaos hemma hos dem ibland. Det fanns ju inte möjlighet att jämföra på det sättet på 80-talet.

Sen insåg jag ganska snabbt när jag fick mitt första barn att jag hade ett mycket större behov av egentid än jag trott. Inte egentid som att gå och träna eller åka bort på weekend med kompisar. Utan egentligen att få styra min tid. Får jag en känsla av att jag vill gå undan och vara ifred en halvtimme så kanske inte det är möjligt för jag har en liten som vill amma. Eller nu när barnen är äldre (det kom ett till för tre år sedan när jag var 37) att jag inte äger min vardag. Jag går upp när de går upp pga vi har rutiner som måste följas. Jag har sällan sovmorgon. Jag kan bli tvungen att avbryta mitt jobb (som jag älskar) och rusa iväg till förskolan om min yngsta blivit sjuk och måsta hämtas tex.  Och det är hemskt men det kan störa mig. Det stör mig att jag inte kan boka ett möte och med 100% säkerhet veta att jag kan ta det mötet. Att jag liksom måste ha det i bakhuvudet. Nu försöker jag styra riktigt viktiga saker till dagar då jag vet att min man är ledig. Han jobbar skift så han har vissa vardagar i veckan arbetsfria och då blir det naturligt så att han tar hand om eventuellt sjuka barn. Men det är också ett pysslande.

Nu när dom finns så skulle jag ju inte vilja vara utan dom. Jag är så stolt över mig och min man som lyckats teama upp oss och klarar av den här vardagen tillsammans. Vissa dagar känns det bara som Familjen AB men då får det vara så.

Jag lyssnar med stor behållning på en podd som heter Barnfrihet. Där var Ametist Azordegan gäst för inte så länge sen, leta upp det avsnittet. För hon är väldigt tydlig med att hon ser barn som ett tillval. Och det är ett aktivt val att i så fall tillföra ett barn till sitt liv. Eller att välja att leva livet utan detta tillval. Det tycker jag lät väldigt klokt.

Tack för svar-och för ett grymt podtips! Den kommer vara till stor hjälp för min sinnesfrid känner jag! :)

Har väl oxå funderat mkt det senaste eftersom min man har barn sedan innan. Vi blir liksom mer en ny familjekonstellation om vi får ett barn också....

Ingen orsak!

Jag tycker det är intressant med perspektiv, det är en bra pod! Och lycka till med dina tankar om familj, hur det än blir sen.

Hej!

Jag hade samma ångest och obeslutsamhet som dig i flera år och under detta år har jag läst och gått igenom alla uppgifter i en bok som heter Motherhood - Is It For Me?: Your Step-by-Step Guide to Clarity. Finns att beställa online på amazon på eng. Detta blev en ögon öppnare för mig och det är en extrem lättnad att ha bestämt sig, jag slutade med p piller för en månad sen! Så jag tipsar dig verkligen att läsa boken, och gör alla övningar, allt går ut på att hitta vad du verkligen vill innerst inne utan alla externa faktorer.

Lycka till!

Jag kände aldrig någon barnlängtan, ingen biologisk klocka som tickade trots att jag började närma mig 40. Faktum är att jag blev gravid när jag var 30 under idealiska förhållande och med en bra man som inget hellre ville än att ha barn, och trots det gjorde jag abort. Var länge säker på att jag skulle förbli barnfri. Sen träffade jag kvinnan i mitt liv och vi bestämde oss för att ge det en chans innan vi lade det helt bakom oss. Hade vi varit hetro-par skulle vi väl slutat med preventivmedel och låtit det hända om det händer, nu bestämde vi oss för fem inseminationer, och det tog sig på femte försöker. Kände aldrig den där överväldigande lyckan varken under graviditet eller vid förlossningen. Kände en massa andra saker så klart, sårbarhet, djupt ansvar, omtanke och oro, till exempel. Sen växte kärleken fram med tiden.

Jag ångrar mig inte idag, inte i bemärkelsen att jag önskar mitt barn ogjort. Han är en solstråle i mitt liv och jag är ödmjuk och tacksam för att jag har fått ansvar för ett barn. Men handen på hjärtat så var mitt liv så mycket mer spännande och intressant före barn. Stundvis saknar jag det ofantligt, inte minst all den tid som man har för sig själv. Bara en sån sak som att sitta i soffan och läsa en bra bok hur länge man vill, sitta på café med vänner en hel söndag eller bara göra det man har lust med. Min karriär har också fått stå tillbaka för att nu när jag har ett barn så prioriterar jag honom och säger nej till uppdrag som jag tidigare kunde gå över lik för att få. Förhållandet med frun har gårt från romantik och passion till att enbart vara medföräldrar. Vi har helt enkelt inte ork och lust för annat. Om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden så är jag inte alls säker på att jag skulle välja barn igen. Men nu är det gjort, och jag fokuserar på det fantastiska i kärleken till ett barn, på det lugna livet det kräver och den otroliga uppgiften att uppfostra en liten person och lära honom allt jag kan. Och jag tänker att det här är hans enda barndom medan det bara är några år i mitt liv, sen kan jag fortsätta med mitt liv som det brukade vara.