Hur överlever man?

Hej!

Jag funderar dagligen på att jag måste lämna min man.

Jag är i en djup depression sedan 1,5 år tillbaka. Och tanken slår ju mig att jag vill separera pga depressionen.. jag vet ju inte helt säkert, om jag hade velat det om jag inte var deprimerad..

Men oavsett får jag inte den stöttning av honom som jag behöver. Plus att jag är bipolär vilket innebär att jag kommer ha skov med depressioner hela livet.

Det som hindrar mig från att göra något åt situationen är ekonomin. Hur klarar man sig på 12000-13000kr ut i månaden själv med ett litet barn på 50%-75% av tiden.

Jag är sjukskriven pga min depression så finns inget att göra åt inkomsten nu. Kanske en dag om jag kommer börja jobba igen. Men ska funka även i dessa lägen.

Tacksam för inputs och tankar,

Snälla ingen otrevlig attityd bland kommentarerna..

Mår skit redan.

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 31 Dec 2020 01:30

#3

Anonym (Liss) skrev 2020-12-30 23:53:36 följande:

Vilken stöd är det din man inte ger? Är dina förväntningar på honom kanske för höga?

Som anhörig är det väldigt svårt att ge samma stöd som psykvården kan till en person med psykiska problem. Det tär även på de anhöriga. Man kan inte riktigt förvänta sig att allt stöd ska komma från mannen. Det är också till en viss gräns han har möjlighet att att förstå sig på dina sjukdomsbilder. Även om man försöker blir det ofta fel i det stödet man ger från den sjukes perspektiv oavsett är min upplevelse.

Gör inget förhastat. Din man är där. Så länge han inte påverkar dig negativt finns ingen anledning att förhasta dig till en skilsmässa.

Försök hitta verktyg som hjälper dig upp med hjälp av professionell hjälp och främst med hjälp från dig själv. Det är i slutändan bara du själv som kan hjälpa dig.

Vill börja med o säga att jag har själv av psykvården för depressionen. Men jag är rädd att mannen bidrar till sämre snarare än bättre..

Han tar vanligtvis redan ganske lite ansvar hemmavid, oavsett om jag är bra, okej, eller som nu - katastrof. Har försökt sätta mig in i hans perspektiv - att leva med mig. Och jag förstår att jag kan verka omöjlig och för honom innebär det ibland att han måste sköta precis allt praktiskt. Jag har perioder då jag inte kan lämna sängen.

På ett sätt känns det som att han gör mig sjukare..

Jag är plågsamt medveten om hur jag själv är och vad jag egentligen behöver.. och det jag behöver är att få vara lämnad i fred - i alla fall när jag inte mår bra. Och att han får steppa upp och sköta det praktiska själv så länge. Och jag har ju som sagt varit dålig i 1,5 är nu. Jag är nu i en period där jag inte ens orkar lämna sängen just nu, så faller allt runt hen osv på 2 korta röda.

Så när jag äntligen kommer ur den värsta perioden så har allt liksom fallerat utanför.

Han har ingen koll på vad vi behöver hemhandlat och handlar mest godis och det han tycker om (ibland frågar han mig men suckar när jag berättar vad vi behöver och så är jag ju jobbig bara..) klurar aldrig ut mat till sonen (han är väldigt kräsen så vi gör vårat bästa för att han ska äta och måste därför vara förberedda) men när han fixar mat o sonen inte äter kan han låta honom gå en hel dag o leva på clementiner bara. Han klär sonen i för små kläder för han orkade inte leta efter några som passade, badar och duschar honom inte förrän han luktar svett. Borstat inte hans tänder innan efter läggdags om jag i te påminner. Han har dåligt temperament o skäller på sonen för saker som jag i de lägena inte känns nödvändiga.

Dessutom är han sur och nonchalant mot mig.. han säger att han bryr sig.. Men så fort jag måste vila är det ändå suckar och frustration o då måste jag gå som på nålar samtidigt som jag har dåligt samvete för jag vet ju vilken börda jag är..

Också därför jag funderar på om jag borde lämna.

För det kan också bara vara mig som är felet i det här.

Lång text.. Men det jag undrar mest är om man egentligen kan överlever på en sån liten inkomst en separation skulle innebära..

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 31 Dec 2020 01:40

#4

Anonym (.) skrev 2020-12-30 23:53:31 följande:

Jag som studerat 5 år som ensamstående kan ju bara säga att man klarar sig. Jag hade ut ca 13500 kr i månaden (under 10 månader av året, övriga månader enbart bb och underhåll). Bodde hyfsat billigt i en mindre tvåa (hyra 4600 kr efter bostadsbidrag), lade ca 3000 kr på mat och hygien, ca 3000 kr på övriga fasta utgifter som el, försäkringar, telefon etc. 1000 kr på nöjen/kläder/övrigt och sparade ca 1000 kr (som jag levde på under månaderna utan csn). Inte något lyxliv men fullt genomförbart.

-Låga fasta kostnader (främst bostad).

-Förutsägbara kostnader (välj att ha räkningar på månadsbasis om möjligt så att varje månad är likadan, kosta på sig en löpande tandvårdsförsäkring och likande för att slippa punktutgifter, budgetera för större inköp till barnet varje månad, 200 kr varje månad är lättare att lägga undan än att lassa fram 1000 kr på nya overall/stövlar/regnställ på ett bräde 2 ggr om året.

-Tänk framåt, köp hellre den där jackan på rea på våren än till fullpris på hösten när den behövs.

-Aldrig köpa på avbetalning! Har du inte råd nu så har du inte det nästa månad heller.

-Fastna inte i fällan att tro att man kan köpa sig ur fattigdom, har så många bekanta som gick på knäna runt jul och födelsedagar för att de ville ge sina barn fina upplevelser men egentligen bara köpte saker för köpandets skull. Det är helt ok att få en eller två leksaker och sen nödvändiga kläder faktiskt. (Min syster håller fortfarande på så, hennes ungar fick julklappar för en månadslön, pengar hon kommer betala av en tusenlapp på varje månad fram till åtminstone nästa jul, ingen av ungarna minns idag vad de fick på julafton, förutom den minsta som är överlycklig över sin Greta Gris-bok från Coop för 42 kr).

Kört och gott, låt inte ditt dåliga samvete över liten ekonomi leda till en ännu mindre ekonomi.

Detta ger mig lite hopp. Jag är ingen som slösar pengar utan mår bäst av att se pengarna växa på ett sparkonto.

Jag har iaf hand om familjens ekonomi för annars hade min man handlat upp allt på onödiga saker..så jag är redan väldigt ekonomisk av mig och handlar helst billigt och secondhand.

Vad finns det för bidrag att få? Är det bara bostadsbidrag? Nnns det någon somt gör min man skyldig att se till så jag och vår son klarar oss? (Mannen tjänar liksom ni lön x 1,5)

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 31 Dec 2020 22:24

#8

Anonym (Trebarnsmamma) skrev 2020-12-31 07:06:40 följande:

G

Ekonomin, nyckeln är nog ett riktigt billigt boende. Bor ni i hus nu som du ska lösas ut ur? Har ni bara ett barn? I så fall kan du leta efter en riktigt liten br med låg avgift? Sen vänjer man sig. Ha ett litet men konsekvent sparande, handla mat på extrapris, handla det som är billigt för säsongen, laga storkok och frys in, skippa bil (jättedyrt) och gå och cykla istället, handla second hand.

Är mer fundersam på hur du ska klara hem, hushåll och barn själv om du som du skriver bara ligger i sängen, det går ju inte? Att vara ensamstående förälder kräver ju att man gör exakt allt exakt hela tiden, det är ganska krävande även utan psykisk ohälsa. Det kanske är mer realistiskt att sonen bor 75% hos pappan så att du orkar med?

Tack för tips. Vi har hus så vill han bli kvar får han ju lösa ut mig. Jag är duktig på att spara. Duktig på att göra och hålla budgetar osv. Äger ingen bil. Eller jo vi äger ju en bil ihop men jag använder inte den. Behöver inte den.

Jag vet. Jag tänker på det med. Samtidigt som jag tänker att det kanske går om jag blir helt avlastad halva tiden så jag kan återhämta mig då. Och om jag är själv är det bara mig själv jag behöver bry mig på (när jag inte har vårt barn hemma).

Mycket av mitt mående påverkas av hur stökigt och skitigt vi har hemma. Men även av hur jag ser min man bara slappa medans hemmet ?förfaller?. Jag förstår att han också är trött och måste återhämta sig osv. Men det mesta han gör (eller inte gör) är ren lathet. Du vet ?sopar under mattan?-städ. Samlar pantburkar bredvid soffan. Ställer sopor i hallen. Spiller och torkar med foten. Det blir dubbelt jobb för mig för om inte jag tar tag i det så blir det inte av. För han tycker ju att det inte är så viktigt..

Samtidigt som jag behöver bli avlastad och kanske skulle behövt vara barnfri mer så vet jag inte om det hade känts så bra. Med tanke på att min man är ganska lat när det gäller att ta hand om sonen med. Klär honom i för små kläder, glömmer borsta hans tänder, duschar honom när han redan luktar svett, nattar honom väldigt sent så han inte orkar upp till förskolan..

Av erfarenhet brukar allt kännas lättare när jag och min son är själva - nästan inga konflikter och alla rutiner funkar.

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 31 Dec 2020 22:38

#9

Anonym (Liss) skrev 2020-12-31 07:49:04 följande:

Det låter som ni bägge två behöver hjälp egentligen...

Hans dåliga attityd mot dig är antagligen för han är frustrerad över situationen men det är ett väldigt dåligt sätt. Han borde prata och diskutera. Hans brist på kunskap om hushåll och barn låter om han inte växt upp riktigt?

Om ni skulle separera hur tror du ert barn skulle ha det bra och få sina behov uppfyllda när hen är hos pappan? Med tanke på godis och clementiner så kan man undra hur det går i långa perioder. Pappan kanske behöver vara ensam för att vakna upp och växa upp (endel behöver det).

För mig låter det som att ni skulle behöva familjerådgivning och stöd. Det kan hända att det ändå inte hjälper. Det är inte lätt att lägga energi på relationen när du har andra problem (jag fattar det). Ni behöver kanske ha en paus och få lite andrum bägge två.

Ekonomiskt går det. Du kan få bostadsbidrag och andra stöd. Man kan äta bra men billigt. Köpa kläder i andra hand eller få gratis. Bo litet eller hyra ut ett rum till en student.

Kommer det vara bra för dig att vara ensam? Du behöver någon som stöttar och hjälper dig?

Jag förstår ju att hans attityd är pga hans frustration mot mig.. jag förstår verkligen det men känns ändå hemskt.

Han har nog inte växt upp. Vi träffades som tonåringar och redan andra träffen fick jag städa hans rum för det var så stökigt och äckligt... ibland undrar jag varför jag inte bara la benen på ryggen..

Nej jag är lite rädd för att min son inte kommer få det ?lika bra? om inte jag är med alltid.. samtidigt som jag vet att han inte mår bra av o se mig såhär nere heller..

Jag har själv funderat på familjerådgivning men han vill sällan erkänna sina fel och brister och förändring ligger inte honom nära till hands direkt.. känns som jag bara har två val. Stanna, ta skiten och vara olycklig men får vara med min son alltid och har det tryggt ekonomiskt. Eller dra, leva på existensminimum, bara se min son 50%-75% av tiden men kanske må bättre psykiskt..

jag är så vilse..

Anonym (TS) Trådstartaren

Thu 31 Dec 2020 23:12

#11

Anonym (.) skrev 2020-12-31 22:40:33 följande:

Jag har sett så många såna här hopplösa män som när det kommer till kritan och de måste skärpa sig löser tiden med barnen på ett bra sätt, inte på mammans sätt, men barnen far absolut inte illa. Måla inte fan på väggen med andra ord. Mycket lathet ligger nog i det faktum att någon annan fixar det bara man avvaktar tillräckligt länge. (Eller i vissa fall i att oavsett ansträngning är det inte gott nog och man slutar anstränga sig).

Har hört om detta fenomen med. Det är så sorgligt. För det känns indirekt som att man inte är värd att steppa upp för. Att de ska behöva tvingas till det....

Hur överlever man?

INNEHÅLL