Forum Övrigt - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid med svartsjuka paranoida tankar, hjälp!

    Ons 30 dec 2020 23:22 Läst 0 gånger Totalt 9 svar
    Ons 30 dec 2020 23:22

    Tjena till alla som vill läsa!
    Jag kan börja med att säga att det här är inte bara ett enda problem som kommit vips nu från ingenstans utan jag har tampats med dålig självkänsla och självförtroende i många många år. 
    Jag har haft svartsjuketankar som jag pratar med honom om. (förklarar hur jag känner osv. inte att jag anklagar honom eller nåt sånt) Haft lite svartsjuka som involverar tjejer han jobbar med som han är väldigt bra vän med. Han har många tjejkompisar och det känns lättare för honom att bonda med kvinnor än med män. 
    Nu till det jobbiga. Standardsvartsjukan, hur hemsk den än känns så är jag bekant med den, men nu har något knäppt till i min hjärna som berör min egen mamma. Jag vet, hemskt. Jobbigt att skriva men jag behöver råd och hjälp känner jag. Såhär är det.
    Han har visat enorm intresse för min familj. Jag har haft lite känslor angående andra kvinnor i min familj (min syster, min svägerska) i samband med honom och jag vet inte exakt varför men det kanske känns extra känsligt med min familj eftersom det är mitt "territorium"... min känsligaste punkt och min trygga bas. Om det rubbas med knäppa känslor och tankar så kommer jag få flipp. Han klickade omgående med båda mina föräldrar (och jag själv klickar sådär med dem, vi är lika men ändå jävligt olika) men mest med min mamma. Dem pratade som fasiken första gången vi alla sågs och jag minns när vi satt på restaurang en kväll och min mamma la handen på hans för han sa väl nåt fint eller nåt jag minns inte exakt och då satte han sin egen på hennes också. Det var ingen big deal så men sen så har det blivit liksom kaka på kaka som gjort att jag idag känner mig obekväm att jag börjar tänka konstigt gällande min egen älskade mamma som jag älskar så.

    Vi brukar köra högtalare när dem ringer, så vi båda pratar. Han frågar om dem alltid efter jag pratat med dem. När mamma fyllde år i höstas så bad han om hennes nr för jag tror han ville ringa och gratta henne (och låt mig tillägga att vi varit ett par i ca ett halvår, såhär nära är jag absolut inte hans föräldrar ännu!) så sa jag att vi ringer tillsammans men sen så har han såklart fått hennes nr (han har min pappas också) sen nu i julas skulle vi ta oss till min familj och min mamma kontaktade mig och sa att hon blivit sjuk, varpå hon skulle testa sig för Corona och då berättade jag det för min kille och han sa sen när vi pratade att han skickat ett sms till min mamma och jag kom ihåg att jag tänkte (okej, men varför? typ) sen svarade min mamma honom på kvällen, jag kollade inte sms:et men han sa att hon svarat och att han satt sen och sa han skulle svara. Sen meddelar hon att hon fått Corona och då erkände min pojkvän att han blev ledsen och lite tårögd, fast vi skulle fira med mina syskon och mina föräldrar skulle va med på skype. Jag tänkte ännu en gång vad överdriven han känns som blir så ledsen, varför blir han så ledsen? Är det för han inte får träffa min mamma? Alltså nu börjar jag tänka och det spirar lätt iväg med mig det är det jag hatar. Men sen när vi firar julen så pratar han mycket om dem, frågar om dem osv, och sen fick vi möjlighet att träffa mina föräldrar ute på avstånd (på promenad) och då känns det som (eller inbillning jag vet inte) att han gärna vill prata med min mamma. Jag backar och låter dem umgås och så pratar dem på som bara den och jag känner mig nästan utanför. Sista dagen vi var på besök fick vi umgås med dem själva eftersom min mamma var klar med sin karantän (frisk och kry!) och då åt vi middag hemma hos dem. Nu har jag redan lite nojjiga och konstiga tankar i mitt huvud och jag minns att vi satt vid köksbordet och min mamma står upp och håller på med mat eller nåt och hon har på sig sina typ mjukisbyxor och jag märker i periferin att min pojkvän kollar på hennes rumpa. Alltså min mamma är väldigt fri och inte den blyga typen om sin kropp direkt. Hon tänker inte alls på sånt hon är bara fri, men jag vill inte se hans blick på min mammas rumpa. Det gör allt bara sååå mycket värre helt plötsligt. Det värsta var när min mamma hukar ner i ett skåp för att ta nåt och då hon böjer sig och är vig blir det ännu mer sexuellt på nåt sätt och då kunde jag inte ens titta på min kille för jag fattade att han kollade och jag mår så dåligt av alla tankarna kring detta.

    Nu har jag inte kunnat släppa det här och det ger mig kalla kårar. Jag berättade om detta för honom för jag klarade det inte mer (inte det med rump-tittandet det kändes tungt men mina känslor att jag känt mig lite svartis) och han lyssnade och tyckte bara det lät vridet. Att det var sjukt och inte alls sanning men jag känner mig fortfarande lite obekväm om detta. VAD SKA JAG GÖRA?! Älskar honom, VET att han älskar mig. Herregud vi har pratat om giftermål, han säger att han vill va med mig tills vi är gamla o grå och han visar på såå många sätt sin kärlek. Är detta bara paranoida tankar då jag är gravid? Hur ska jag tänka här? Tycker ni detta låter som nåt knas? Jag skriver gärna mer om ni frågar då jag kanske inte varit tydlig med allt men snälla hjälp och jag hoppas där finns fler som kanske kan relatera eller förstå. Vill inte tänka/känna såhär!!

  • Ons 30 dec 2020 23:36 #1

    Jag har ingen erfarenhet av svartsjuka. Min man har sovit över hos tjejkompisar när han behövde husrum i en annan stad. Vi är nog på vara sin sida på svartsjukeskalan du och jag.

    Jag vet inte om detta är normalt eller ej. Låter lite galet för mig men min icke-svartsjuka låter säkert lika galet för dig.

    Jag känner dock till flera förhållanden som tagit slut enbart på grund av kvinnans enorma svartsjuka som skapade problem på problem och aldrig slutade utan snarare eskalerade. Att alltid vara misstänkt för felsteg eller tankefel sliter på partnerns psykiska välmående också. Det jag vill förmedla är att vara försiktig så att inte din svartsjuka gör att din sambo inte orkar stanna...

    Det finns hjälp att hantera sin svartsjuka genom terapi. Kanske kunde vara bra att få en neutral parts åsikter?

  • Fre 1 jan 09:22 #2

    Hej. Tack för ditt svar. Jag tycker inte alls det låter galet, snarare är jag avundsjuk på dig där att du slipper den hemska känslan som jag aldrig lyckas bli kvitt. Men jag har sökt/söker hjälp så att jag ska börja prata med en psykolog asap. Det känns hemskt jobbigt för det är som du säger- det sliter så himla mycket på alla parter, psykiskt, och det känns som att jag tolkar allting fel, till min nackdel. Så himla självdestruktivt. Jag väntar barn med denna man och jag vill inget hellre än att vi ska vara lyckliga och att inte min svartsjuka och dåliga självbild/självkänsla ska ta över och förstöra vår relation. 

  • Fre 1 jan 10:12 #3 -1

    Oj du låter inte frisk nånstans. Sök hjälp omgående.


    Sen är det lättare att läsa en text med lite rabrytningar. Svårt när hela texten blir en gröt.

  • Fre 1 jan 11:34 #4
    magiskatrollspoet skrev 2021-01-01 09:22:52 följande:

    Hej. Tack för ditt svar. Jag tycker inte alls det låter galet, snarare är jag avundsjuk på dig där att du slipper den hemska känslan som jag aldrig lyckas bli kvitt. Men jag har sökt/söker hjälp så att jag ska börja prata med en psykolog asap. Det känns hemskt jobbigt för det är som du säger- det sliter så himla mycket på alla parter, psykiskt, och det känns som att jag tolkar allting fel, till min nackdel. Så himla självdestruktivt. Jag väntar barn med denna man och jag vill inget hellre än att vi ska vara lyckliga och att inte min svartsjuka och dåliga självbild/självkänsla ska ta över och förstöra vår relation. 


    Det finns goda möjligheter att bli av med svartsjukan. Ett stort steg är att inse problemet och det har du redan gjort sen en tid tillbaka (som jag uppfattar det). Med rätt hjälp, inställning och förståelse kommer ni långt. Det är fullt möjligt att vinna över alla olika känslor.

    Nytt år, nya tag! Gott Nytt År!
  • Fre 1 jan 22:45 #5

    Hej igen. Tack! Känns som att där finns hopp! Jag är extremt medveten, har bara extremt svårt för att ändra på mina tankemönster, men jag antar att jag inte är ensam i det och med det nya året kommer nya tag, helt klart! Kommer aldrig ge upp på den fronten! Tack för att du tog dig tid att svara och visa att du bryr dig.

    Gott nytt år!

  • Fre 1 jan 22:46 #6

    Hej igen. Tack! Känns som att där finns hopp! Jag är extremt medveten, har bara extremt svårt för att ändra på mina tankemönster, men jag antar att jag inte är ensam i det och med det nya året kommer nya tag, helt klart! Kommer aldrig ge upp på den fronten! Tack för att du tog dig tid att svara och visa att du bryr dig.

    Gott nytt år!

  • Fre 1 jan 22:58 #7
    Deeru skrev 2021-01-01 10:12:45 följande:

    Oj du låter inte frisk nånstans. Sök hjälp omgående.

    Sen är det lättare att läsa en text med lite rabrytningar. Svårt när hela texten blir en gröt.


    Vad taskig och fullständigt onödig/oproduktiv kommentar. Bara låt bli om du bara har taskiga saker att säga.
  • Mån 4 jan 06:41 #8

    Jag tror rent objektivt att du drar för stora växlar, men med det sagt... jag har varit i båda ändar av spektrat. Svartsjuk, ledsen och orolig, lika väl som helt obrydd. Den gemensamma faktorn är det du nämnde i förbifarten... ?kände mig utanför?. Det har aldrig spelat någon roll att veta att en pv älskar mig, utan när jag känt mig nerprioriterad i relation till andra blir jag svartsjuk oberoende om det är en svägerska eller en kollega. Med min man känner jag mig numera aldrig så.

    Prata istället med pv om hans förmåga att umgås med andra och samtidigt involvera dig, tex prata med dig och din mamma. Inte ha djupa diskussioner som utesluter dig/andra. Det är inte alla som är bra på att prata med flera på det sättet och om han är mer än en-till-en person, innebär ju det att du lätt känner dig nedprioriterad när han försöker vara social och trevlig mot andra.

  • Tis 5 jan 13:58 #9
    Ewi skrev 2021-01-04 06:41:10 följande:

    Jag tror rent objektivt att du drar för stora växlar, men med det sagt... jag har varit i båda ändar av spektrat. Svartsjuk, ledsen och orolig, lika väl som helt obrydd. Den gemensamma faktorn är det du nämnde i förbifarten... ?kände mig utanför?. Det har aldrig spelat någon roll att veta att en pv älskar mig, utan när jag känt mig nerprioriterad i relation till andra blir jag svartsjuk oberoende om det är en svägerska eller en kollega. Med min man känner jag mig numera aldrig så.

    Prata istället med pv om hans förmåga att umgås med andra och samtidigt involvera dig, tex prata med dig och din mamma. Inte ha djupa diskussioner som utesluter dig/andra. Det är inte alla som är bra på att prata med flera på det sättet och om han är mer än en-till-en person, innebär ju det att du lätt känner dig nedprioriterad när han försöker vara social och trevlig mot andra.


    Hej, tack för ditt svar! Uppskattar det... Jag förstår vad du menar, och så kan det verkligen vara. Rent praktiskt gör han egentligen inget som tyder på att jag är en bortprioritering. Han visar att han är vid min sida genom beröring och med sina ord. Men jag jämför. Jag är en expert på att jämföra och jag är rädd att förlora honom. Vi har en superbra kemi och jag vill vara med honom, men när han "klickar" bra med andra börjar mina hjärnspöken direkt att underminera mig i jämförelse med dem, och även i det långa loppet.. "är vi rätt för varandra? kan vi kommunicera?" osv börjar jag tänka och ifrågasätta.

    Även om svartsjukan i detta fall, knäppt nog handlar om min egen mamma, vilket som stör mig på så många nivåer jag trodde inte ens det var möjligt att jag kunde bli det på någon som jag älskar så mycket! usch! Men jag tänker att det är jag som ser på allt fel, jag som misstolkar allt till mitt eget fördärv, men svårt att sätta stopp för det. Men absolut det ska jag komma ihåg att prata med honom om, för det förstår jag att det kanske inte alltid är det lättaste, att kunna prata och bjuda in till samtal alla parter.
    Tack för ditt engagemang och sköt om dig! :)
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll