Missed abortion och sjukvårdens sätt att ge hjälp. Så förtvivlad!

Beklagar verkligen! Mitt första m.f var ett MA som upptäcktes på VUL v.9+0. Fostret hade dött v.7. Jag fick tid en vecka senare för ytterligare VUL + piller. Det var ingen rolig vecka inte, men det var ju tvunget gå. Jag blödde ingenting så det fanns ingen chans att det skulle sätta igång. Jag hoppas det gör det för dig. Det blir blodbad, smärta och elände, men att ligga på b.b eller förlossningen som jag fick göra är fullkomligt gräsligt! Här finns nämligen ingen enskild gynavdelning utan man blandas med de som föder barn eller nyss fått barn. Haft MA v.14 också som mestadels kom ut av sig själv hemma. Det kändes faktiskt bättre. 

3 missfall är mycket ovanligt så rent statistiskt borde du inte drabbas av det. Du kan bli gravid och de allra flesta som kan bli gravida kan också få barn. Men ta en sak i taget! En dag i taget. Kropp och själ ska läka och det gör båda tids nog. En sorg över det barn som inte fick komma finns alltid där, men det minnet får man vårda på nåt bra sätt. Jag gjorde en minneslund i trädgården. Det hjälpte mig.

Ta hand om dig!  

Åh, beklagar och lider så med dig. Har 2 MA i bagaget de senaste 5 månaderna och det är verkligen tortyr. Helt obegripligt att det inte går att få hjälp direkt, eller som i (4)'s fall ovan, behöva få sin behandling bland nyblivna mammor. Det är inte humant. Jag hade tur i somras, bor nära en storstad men allt var ju stängt pga semester, så det enda som var öppet var gynakuten. Då fick jag ju hjälp direkt åtminstone. I höstas fick jag hjälp direkt men det var endast pga en snäll barnmorska med medlidande, och att jag kunde känna igen förloppet sen mitt senaste MA, så hon förstod väl att jag visste vad jag pratade om. Vilket är extremt sorgligt, man ska inte behöva argumentera i såna lägen. 

Jag hoppas dagarna går snabbt för dig. Vi är många som känner med dig och står bakom dig. Kram! 

Jag är så förtvivlad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Igår (på nyårsafton) fick jag en känsla av att jag bara måste åka till gynakuten. Inget speciellt hade hänt, men jag hade fått smått brunaktiga flytningar vid två tillfällen - dvs för någon dag sedan och igår när jag var på toaletten. Det var knappt att man såg men jag fick en känsla att jag måste undersöka detta. Skulle just träda in i grav vecka 11.

Väl på plats konstaterade läkaren, efter VUL, att fostret tycks ha avlidit v 9. Kändes som att min själ dog när jag hörde hennes ord. Jag har nojat typ hela graviditeten pga ett tidigare x och har hela tiden tänkt att jag inte har råd med ett missfall... och så händer det. Missed abortion dessutom! Idag ringde de från gyn och sa att de har möjlighet att ta emot mig först nästa vecka på söndag. Detta eftersom många är lediga osv. Känslan av att behöva bära på ett dött foster som man så såg fram emot skulle bli en levande människa kommande sommar är riktigt olustig och emotionellt påfrestande.

Jag har väldigt mycket ångest och är så desperat. Försöker förlika mig med denna hemska situation som drabbat oss, men helst vill man ju få hjälp på studs!

Nu hoppas jag att missfallet sätter igång av sig självt, men inget händer än så länge. Ska till min gyn om ngn dag och undersöka om hon kan ge mig en akut remiss.

Jag är så förtvivlad... antagligen kan bara människor som varit med om detta hemska tillstånd relatera till denna skitsituation. Efter utomkvedshavandeskapet hade jag så mycket ångest då jag befarade att jag ej kommer kunna bli gravid med en äggledare. Livet berikades utan större ansträngningar med en graviditet och nu inträffar detta hemska scenario. När blir man färdig med dessa hemska upplevelser?! Nu tänker jag bara... vad kommer hända nästa gång om vi blir gravida?! Är så rädd för att mista hoppet.... Jag mår så dåligt pga detta att jag inte vet vad jag ska göra... är rädd för att få ett blodbad i trosan samtidigt som jag är rädd för att ett obehandlad MA kommer skada mig därinne eller ge infektioner och så är jag rädd för tabletten och ev biverkningar.

Ja, det är jättejobbigt att gå omkring med ett dött, efterlängtat barn i magen i flera dagar! Min son dog av infektion i v. 20+5 i våras och veckan då jag behövde gå omkring och vänta på aborten var vidrig. I efterhand är det svårt att förstå hur jag tog mig igenom veckan, men vi är starkare än vad vi själva förstår.

Jag är gravid igen i v. 11 nu och vågar inte riktigt glädjas än. Tänker att jag tar ut lyckan om/när rul passerar utan anmärkning:)