Varför tror vissa människor att det är så lätt att ta tag i sitt liv?

En del av det är nog bara att vi vill att det ska vara lätt- både för oss själva och andra.

Ingen blir väl inspirerad av någon som säger att "allt är omöjligt, det är lika bra att du ger upp direkt och sjunker ner i det svarta hålet för gott?"

Och sen så är det väl så att de flesta är bra på något. Har man då låg självkänsla så tycker man kanske att "Om jag kan klara detta som inte ens är särskilt bra så borde väl alla andra också kunna?"

En tredje variant är att man är lite avundsjuk på det stöd som den andra personen har av sin omgivning, eller att de har mer resurser. Då blir det ett ifrågasättande: "Varför lyckas du inte när du har så mycket mer hjälp än vad jag hade/har haft?" Och svaret på det är ofta inte enkelt.

En fjärde variant är att man faktiskt tror att alla människor har samma förutsättningar och impulskontroll. Man är inte påläst om gener och signalsubstanser, hur lätt/svårt det är för hjärnan att få belöningskickar, hur bekräftelsebehov en person har efter sin barndom kan påverka osv.

Därför tror man att det är samma ansträngning för Kalle att sluta med cigg eller morfin eller skadliga relationer som det är för Lisa. Och så är det kanske inte alls, varken rent fysiologiskt eller psykologiskt.

Men eftersom ingen riktigt kan dra den där gränsen mellan vad som är eget ansvar och vad som beror av omständigheterna så gör varje person sin egen bedömning, rättvis eller ej.

Jag ser 3 scenarion.

1. De anser det inspirerande.

2. De ledsnar på personer som fastnar i att skylla på omständigheter, dvs som konstant ser sig som offer och därmed utan att försöka göra något åt sin situation.

3. De har inte stött på större svårigheter som tex psykisk ohälsa och saknar förståelse för vad det innebär.

Jag kanske missförstår ditt inlägg. 

Men du skriver: min tråd gäller mer generellt folk som säger "Du kan aldrig skylla på någon annan. Du har det fulla ansvaret för ditt liv, ditt mående och ditt handlande". 

Det är i min värld inte samma sak som att det är LÄTT att ta tag i sina problem. Jag tycker också att man har det fulla ansvaret för sitt liv, men med det sagt är det inte ett dugg enkelt och jag kan förstå att man ibland gör fel val. Det gör jag också.

Men om det inte är mitt ansvar - vems är det? Självklart ska samhället ställa upp med t.ex. behandling för missbruk som du skriver om, eller utbildning, eller ekonomiskt skyddsnät. Men det är fortfarande bara mitt ansvar att gå till behandlingen/skolan, att göra jobbet, möta de tuffa känslorna, sitta vaken och plugga, avstå den dyra läsken och dricka gratis vatten eller vad det nu är. Det kan vara svinjobbigt, men ändå kan ju ingen lära sig de kunskaper jag behöver för att klara tentan, liksom. 

Jag kan förstå hur du menar om du menar att en del får det att låta lite väl lätt, "det är ju bara att..." Men jag tror också att många som upplever att de inte har det liv de vill lätt övertolkar andras ord (omedvetet kanske) för att slippa möta sanningen att de själva faktiskt KAN påverka - men att det kommer bli riktigt jobbigt. 

Sedan finns såklart omständigheter man inte rår över, som sjukdom och dödsfall etc. Men även i det kan ingen annan leva åt en, så även om ens möjligheter begränsas är det ju bara man själv som man styra över de möjligheter som finns kvar. 

Jag hoppas verkligen att livet blir lite ljusare för dig framöver!

När man säger "ta tag i sitt liv" finns ingen förväntning om att man inte ska ha normala känslomässiga reaktioner eller att man ska kunna förutse varje olycka som kan komma ens väg, frågan är vad man gör efteråt. Sitter man bara och ältar och inte får röven ur soffan så är det dags att ta tag i sitt liv på något sätt. Vad det ska vara för slags "ta tag i" beror ju på situationen.

Just det med ärftlighet, gener och signalsubstanser verkar folk ha dålig koll på. Jag stöter ofta på åsikter om att t.ex. alkoholism inte är en sjukdom utan att det bara handlar om brist på karaktär och självdisciplin. Om det vore så enkelt skulle många kunna sluta bara de ville, men uppenbart är det ju inte så. Idag är det vanligaste att folk med alkohol- och drogproblem blir hjälpta av 12-stegsprogrammet och AA/NA-möten. Endast ett fåtal klarar att bryta missbruket på egen hand av egen viljekraft. Jag är en av de få som tog mig ur missbruket på egen hand, men när jag skriver om det i facebookgrupper för folk som nyktrat till/ blivit drogfria främst genom 12-steget så tror många att jag ljuger. Då brukar jag svara att jag stöter ofta på de som är av åsikten att alkoholism/ drogmissbruk beror på brist på karaktär och självdisciplin. Då märker man hur fel ute de som påstår detta är, för många som varit i missbruk har ju haft ett helvete att ta sig ur det.

Jag stötte även på en del avundsjuka då jag hade en släkting som gick in fullt ut för att hjälpa mig, men hon lyckades inte eftersom jag på den tiden inte ville sluta dricka. Beslutet tog jag själv många år senare. Jag fick ofta höra att jag borde skämmas eftersom jag "utnyttjat" en släktings välvilja och att jag egentligen inte förtjänade någon som helst hjälp.

Det är förstås något jag har dåligt samvete för än idag, och jag har försökt kompensera släktingen så gott jag har kunnat för att ge plåster på såren s.a.s.

Jag personligen vill hävda att eftersom de flesta av oss är beroende av människor i vår omgivning, deras bekräftelse eller avståndstagande, deras uppmuntran eller bedömningar av hur vi är och hur vi handlar, och det faktum att vi faktiskt påverkas av varandras sätt att vara / personligheter, så är det lite fel att säga att allt ansvar ligger på den enskilde individen, alltid. Så säger ju folk t.ex. sällan när det handlar om en kvinna som blir misshandlad i ett förhållande. Där är det misshandlaren som har kontrollen och hon stannar kanske kvar av rädsla för vad som ska hända om hon lämnar honom.  Grovjobbet får naturligtvis individen själv göra för att ändra sitt liv till det bättre, men utan stöd av och uppmuntran från omgivningen blir det för många så mycket svårare. Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra, oavsett om vi vill inse det eller inte.

Har aldrig trott att det varit lätt men jag har heller aldrig räknat med att någon annan ska ansvara eller styra upp mitt liv eller någon annars.

Jag tror verkligen på små steg. Att ta sig i kragen funkar sällan, men små små förändringar. Små små steg som ger små små framgångar och uppmuntra att fortsätta.

Sen är livet aldrig rättvist: vi har olika förutsättningar och om man förstått det och accepterat så tror jag man har goda chanser att styra om sitt liv.

Men jag ser allt för många som mår dåligt och som väntar på att livet ska landa på dem än att de ska göra aktiva val och ansträngning har. Det stör mig.

Kanske för att jag själv vet att om helvetet drabbar mig, då kommer jag bada i lågorna ett tag men sen kommer jag sakta att kravla mig ut askorna och börja resa mig upp. Jag kommer inte ligga kvar. Duktigt eller inte, men jag är ingen person som väntar på att livet ska hända. Jag ser till att det händer saker j livet,

Tack :) Det har redan ljusnat en hel del, även om en del finns kvar att göra.

Jag har med åren och efter allt jag gått igenom kommit till insikten att vi människor faktiskt till stor del är beroende av varandra. Ska vi lyckas med det vi företar oss, särskilt om det gäller att ta sig ur ett destruktivt leverne, så betyder andras stöd och hjälp rätt så mycket. Det finns de som kämpar på egen hand, utan hjälp och stöd från andra och faktiskt klarar det, men ofta är det så mycket svårare på egen hand, eftersom man kanske inte har de rätta mentala verktygen och psykologiska kunskaperna eller erfarenheterna för att kunna förstå hur och vad man ska göra, och hur man ska kunna hantera olika situationer som kan uppstå.

Men ofta har jag stött på människor som har en arrogant attityd till människor med problem de inte själva har erfarenheter av. De får det att låta som att "det är bara att" och sen är det bra med det.

Även stöter jag ibland på människor som menar att de problem som jag ser som problem egentligen inte är några problem. Som bagatelliserar och får det att låta som det är något de själva varit med om (fast de kanske inte har det) och som de påstår att de hanterade "hur lätt som helst", eller att "Det är väl bara att göra så och så, så vips är du kvitt problemet".

Jag är också en person, eller rättare sagt har väl blivit mer det på senare år, som inser att vill man ha något riktigt gjort får man göra det själv, och jag tror ofta att jag kan lösa mina egna problem, men vissa gånger är det svårare än man kanske föreställde sig, och då kan det vara bra om det finns människor i ens omgivning som är ett stöd och uppmuntrar. Men precis som du säger. Små förändringar, små steg i taget, är det bästa. Många gör kanske felet att de vill förändra allt på en gång, och då blir det kanske att de trillar tillbaks till ruta 1 igen istället för att ha lyckats med någonting.

Det finns de som säger att vi människor är mycket starkare än vi tror. Men åter andra säger att det snarare är tvärtom. Att människan är bräcklig och svag till sin inre natur och att det oftast bara är tur eller beror på särskilda inneboende förmågor att vi överlever svåra perioder, om vi gör det. Vilket som är rätt kan man ju fundera på. Själv väljer jag att tro på människans inre styrka.

Faktiskt så finns det nog de som är överdrivet passiva och overksamma och som skulle behöva ta tag i sig och få ändan ur vagnen. Det finns ju de som gjort det till en livsstil att tycka synd om sig själva och som aldrig lyckas förändra sina liv hur mycket empati och sympatier de än får från andra, just för att de inte vill förändras. De vill att andra ska tycka synd om dem.

Men jag menar i min TS människor som faktiskt har större svårigheter än andra att ta itu med sina problem. Kanske för att de inte förstår hur de ska tänka eller handla för att kunna lösa dem. Som kanske sitter fast i någon ond tankespiral som gör att de förstör för sig själva gång på gång fast de verkligen inte vill det.

Den första kategorin människor fiskar bara empati, sånt orkar jag inte lyssna på i längden. Den andra kategorin kan ju behöva hjälp att komma igång, hoppas bara de inser att de också behöver det. De där som rycker på axlarna och säger "ja men det är ju bara att..." ser kanske sånt lite tydligare, även om det inte alltid är så bara. Alla har ju inte samma förutsättningar.