Sälja först om vi är oense om hur vi vill bo?
Detta kan bli flera funderingar i en. Men i stort handlar det om att vi, jag, min man och våra två barn där den äldsta börjat förskoleklass, behöver flytta då vi just nu bor rätt litet. Vi har trivts toppen i både lägenhet och det område den ligger i, har superbra förskola, skola och trevliga människor här. Samtidigt är jag och min man rätt överens om att det vore fint att se ett nytt område, främst för att komma lite närmre naturen då vi idag bor i stan. Problemet är att jag och min man har lite olika syn på vad vi vill flytta till - jag kan tänka mig en bit utanför stan men har inte samma behov av utrymme som han har. Viktigast för mig är att det inte blir helt off, att pendlingsavstånden inte ökar markant, bra skolor och förskolor och stt stämningen på nya stället känns bra. Men mina förslag på objekt ratas oftast då de inte är tillräckligt stora (enligt honom) och vår budget blir knapp/otillräcklig om vi ska köpa större i de områdena. Han letar därför radhus/hus & trädgård längre ut. En den av mig tycker det vore mysigt med trädgård och hus men andra delar av mig får tokångest då jag inte är säker på att jag skulle trivas. Det känns sårbart att flytta längre ifrån av flera anledningar; ökad pendling, ökade kostnader både förutsedda och oförutsedda utgifter (boende, skaffa bil plus att ingen av oss är särskilt händig om saker går sönder), lappsjuka, förlora kontakt ff a med vänner (här har ff aäldsta dottern det toppen med sina kompisar. Hon vill absolut inte flytta Även vi kan träffa våra vänner spontant även om inte alla bor i samma stadsdel bor eller jobbar de hyfsat nära). En annan sak är min privata ekonomi - jag tjänar mkt sämre än min man och det är väl fine så länge allt är frid och fröjd mellan oss. Men om vi skulle separera, vilket jag inte tror idag men som förstås skulle kunna hända, så står jag i ett villaområde med mkt sämre förutsättningar att hitta något vettigt. Samtidigt längtar jag efter mer natur, kanske nån liten odlingsplätt, att barnen ska kunna gå själva till kompisarna mer förvaring och tvättmaskin i bostaden.. min man har drivit på att vi ska lägga ut vår lägenhet och jag har tyckt att det känts okej och to m bra under julen. Nu har dock ett par objekt kommit upp varav det mest realistiska budgetmässigt handlar om ett jättefint hus i radhusområde. Det innebär dock att flytta ut en bit till en ort som ska vara trygg men känns rätt off, finns knappt matbutik. Min man verkar dock sugen, och har pratat runt med kompisar om det. Jag har lyft mina tveksamheter och fick göra det idag igen när han frågade. Och där går vi lite i clinch. Mkt för mig är ju rena farhågor som bara bottnar i mig som person och att jag inte vet om detta är för mig (eller barnen, då jag tänker att om ett par år kommer ju den äldsta vilja hitta på andra saker som kanske inte finns i området, då blir det tråkigt eller så måste hon pendla eller vi bli privata chaufförer. En Anna sak är att jag inte är övertygad om att det bästa är att växa upp med samma kompisar - kalas om du trivs med dem, kasst om du inte gör det), inget som är bevisat eller hårda fakta. Därför blir det svårt för mig att argumentera varför det inte känns helt bra. Hans argument för stt avfärda mina objekt är ofta ?det är för litet för oss? - vilket är enklare att ta på även om jag kanske inte håller med.
Så efter idag fick jag lite ångest även över det faktum att vi ska sälja först. Om vi inte hittar nåt kommer det ju vara stressande och jag är rädd att det blir risk att jag låter mig övertalas till att flytta till ngt jag kanske inte riktigt vill.
jag inser att jag målar upp det negativa men det känns så stort nu när vi också har barn. Någon som varit med om liknande och har (konstruktiva!) råd och tankar?