Bryta mönster

Har ni testat att sluta prata/bråka när det startar och gå iväg och tänka igenom saken på var sitt håll och prata efter en stund istället? Är det lättare då efter du fått tid att lugna dig eller blir du lika arg?

Det är oftast helt meningslöst att bråka genom att skrika. Du får inte fram ditt budskap. Ju högre man skriker desto mer övertygande kanske man tycker att man är men det fungerar normalt sett inte så (möjligen kan du skrämma din partner att lyda/ta din ståndpunkt men det är inte ett hållbart sätt att hantera osämjor på. Personen i fråga har ändå en annan ståndpunkt än dig). Är det lättare för dig att samla dig om du försöker tänka på det när känslorna kommer? Kanske även ta en liten paus och prata tillsammans efter en stund?

Lugnar du ner dig om din sambo säger till? I sånt fall kanske han kan ta ansvar för att säga till när han märker att du börjar agera på det viset? Kan du då lyssna och ta en time-out och prata en stund senare?

Kan det hjälpa om du, när ilskan kommer, i ditt huvud funderar på om din reaktion är berättigad eller ej och om proportionen av ilskan är befogad eller ej? Det är lite halvgalet att gapa och skrika idiot åt någon som tappat en vindruva på golvet.

Var tror du denna ilska och agerande kommer ifrån? Gör du precis som dina föräldrar, före detta partners, syskon, andra släktingar? Inlärt beteende av den slentrianmässiga typen kan vara lättare att besegra (är min hypotes) än om det faktiskt är något psykologiskt/neurologiskt fel.

Jag tänker ofta att ilska av den typen som går helt över styr egentligen grundar sig i något mycket djupare än den aktuella osämjan.

Slutar din hjärna helt att tänka rationellt när ilskan tränger på? Då kanske du skulle dra nytta av KBT?

Du ska självklart enbart besvara dessa frågor till sig själv och inte dela med dig här om det inte är nödvändigt för eventuella följdfrågor du själv har.