Är mitt bmi verkligen så farligt??

Nä, det är klart att jag inte vill spela rysk roulette med mitt liv... men det är  inte så enkelt som att jag bara "vill vara smal". Jag känner mig så fruktansvärt äcklig och misslyckad och hemsk när jag äter/går upp i vikt, och får sån hemsk ångest av de. Jag vet inte hur jag ska göra för att hitta balansen.

Så sorgligt med din anhöriga... 

Du har helt rätt, förstås. Men det är så svårt att hitta balansen. Vad gäller symtom så är jag frusen, men i övrigt känner jag inte av nåt av det du säger. Och då är det så svårt att faktiskt tro att det kan vara farligt. Då blir ångesten jag får av att äta/gå upp i vikt mer avgörande.

Tack för din omtanke.

Hur vet du att jag inte vill lyssna, eller att jag inte tar det på allvar? Det är ju precis pga att jag vill lyssna, pga att jag vill förstå som jag ställer frågor? Jag har fått bättre svar av folk i den här tråden än jag någonsin fått av vården, och tro mig, jag tar det på fullaste allvar. Sen är det ju ändå svårt att faktiskt omvandla kunskap till handling. Precis som hammarhajen sa: 

Eftersom du vänder på allt de säger, du envisas med att du mår bra osv. Så nej, jag tror inte att du lyssnar för att då måste du agera. Och självklart är det svårt att agera, men så länge du inte har insikt själv, så kan du inte bli bättre. 

Varför har du blivit så fixerad vid något exakt mått på när du kommer börja må sämre? Tror du att om du bara hade ett exakt datum så skulle du kunna vända på din sjukdom dagen innan? Fast vad menar du med att du har svårt att tro att det faktiskt kan vara farligt? Oavsett hur du själv mår just nu vet du väl rent logiskt vilka effekter anorexi har, både fysiskt och psykiskt? Du har förmodligen läst/hört/sett andra offer beskriva hur de mår. Du har säkert läst om föräldrar som förlorat sitt barn till sjukdomen. Jag vet hur jag brukade sitta på ätstörningsforum och prata med andra anorektiker om olika effekter, hur man bäst förhindrade, hanterade och dolde dem osv. Många lär sig ju även älska biverkningarna, känner man sig trött tom och svimfärdig ses det som en bekräftelse på att man gör något rätt. 

Jag förstår absolut att Ana manipulerar sina offer att intala sig själva att de mår bra, att de är okej, men innerst inne VET man ju ändå vad sjukdomen gör. Man vet vad den leder till. 

Jag har skummat igenom svaren här, ett tips är att be läkaren ge dig reala risker med din ätstörning och låga vikt samt reala fördelar med förbättring. Hur gammal är du? Jag skulle tro att läkare blir restriktiva med information för att de känner av att du i ditt tillstånd vill hitta ett sätt att fortsätta vara sjuk. Du behöver öva och det tar tid, det finns inga magiska gränser utan kort och gott ju lägre bmi och ju mindre näring under ju längre tid höjer riskerna. Du har en lång väg att gå både psykiskt och fysiskt. Många här har redan skrivit risker sedan finns ju det tappa hår, förstörd hud, skador på kärl osv.

Din sjukdom ljuger för dig, att styra sitt intag ger känsla av makt och kontroll och kan även få en att känna sig euforisk. Gällande hjärnan blir du inte dum men den kan helt enkelt inte tänkta ordentligt vilket även ger sjukdomen mer kraft.

Jag blir så enormt ledsen när jag läser vad du skriver ts!

Hur länge har det varit såhär? 
Som andra säger så spelar ju tiden verkligen roll. Jag känner till anorektiker som insjuknat som tonåringar och i 27-29-årsåldern bryter ben hit och dit (en var konstant rullstolsbunden tillslut i början av 31) och tappar tänder. Då var det ju ändå år sedan de förlorade mensen (och tillslut förmågan att få barn), förlorade vänner, har aldrig kunnat ha ett förhållande etc. Sjukdomen blev hela deras liv helt enkelt.

Jag vet inte hur du ser på en aktiv heroinist?
(Detta är ett tankeexperiment från min sida, det kanske suger, men menar bara väl.)
Se framför dig någon som prostituerar sig varje dag (och därmed riskerar att misshandlas, mördas etc), tar överdoser, ramlar och skadar sig här och där, somnar sittande ute i minusgrader, förlorat mens, får akuta infektioner runt injektionshål, blodförgiftning, lymfangit (pga bakterier som kommit in i lymfsystemet istället för i venen) riskerar hepatit A, B eller C, HIV osv.

Tänker du att den personen är närmare döden än vad du är?

Jag vet inte exakt, men tror att det ligger rätt lika. Kanske att du är något närmare döden om heroinisten är försiktig, att heroinisten är något närmare om hen är vårdslös med doseringar.

Den heroinisten var jag i många år (varit ren i 7 år med hjälp av metadon, yes!) och hade jag träffat dej under denna tiden hade jag "förfasats" över ditt sjukdomstillstånd och din fysiska bräcklighet och tänkt att du självklart är närmare döden än vad jag är (om jag fått frågan). Och hade inte för mitt liv kunnat förstå varför du plågar din kropp som du gör.
Medan du antagligen tänker precis detsamma om mig om du mött mej för många år sedan.
Hur sjukt är inte det egentligen? Det är så svårt att se hur djupt nere i skiten man själv är. 
Ätstörningar och beroendesjukdomar är så lika varandra. (Nej! Kanske du nu tänker bestört, eller aldrig tänkt på eller så håller du med.)
Självförvållade från början innan man sugs in i sjukdomens hårda grepp om precis allt i livet. Men att jag förstör kroppen och dör tillslut genom att tillsätta främmande gifter medan du förstör kroppen och dör tillslut genom att förneka din kropp det mest basala. Tar upp all tankeverksamhet och är svåra att ta sig ur, men det går! Skillnaderna är väl att din sjukdom inte kostar massor så du behöver hora för att slippa äta, medan jag kan sluta med droger och tillhörande livsstil och hålla mig borta, medan du alltid måste förhålla dig till mat-resten av livet.
Gissar att du kämpar som f*n med att försöka hitta en sund inställning till mat. 

Finns det någon typ av möten och 12-stegsprogram för anorektiker? Vet inte om ätstörningsläkarna delar min åsikt men jag tror absolut att de beroendes 12-stegsprogram skulle kunna vara applicerbart på anorektiker. Om du är intresserad finns massor att läsa om de 12 stegen på internet.
Just att träffa andra regelbundet som kommit olika långt i sitt tillfrisknande på möten där det inte förekommer något triggande av sjukdomen (som jag gissar du känt på sjukhus, behandlingshem eller på pro ana-forum) utan av friskheten, tror jag är viktigt i tillfrisknandeprocessen. De 12 stegen tror jag som sagt även de skulle kunna hjälpa en ätstörd.

Förlåt ts, det jag skrev om var kanske inte alls något du ville läsa om eller gå in på. Hoppas det fanns något du ändå fann tänkvärt. Jag menar självklart bara väl.

Allt gott önskar jag dig!

Jag vänder inte på allt folk säger, jag frågar vidare. Men jag har också hållit med i mycket, eller hur. Det är väl inte konstigt att jag frågar vidare när jag inte får det att gå ihop, det är inte som jag "vänder" på saker utan jag försöker förstå hur t ex hjärtat kan ta stryk när jag inte upplever några problem. Jag säger inte att det inte tar stryk, jag försöker förstå hur man ändå kan må bra trots att kroppen bryts ned. Och att jag "envisas med att jag mår bra", ja men jag mår ju bra! Fast du kanske bara tror att jag inbillar mig att alla tester är bra och att det enda symtom jag har är frusenhet? Jag säger inte att kroppen är i ett bra skick för det, jag säger att jag mår bra, för det gör jag. Och insikt? Jag är väldigt, väldigt väl medveten om att jag är sjuk...

Nej, jag tror inte att jag kommer att kunna vända det. Jag vill veta hur lång tid jag har kvar. För att nu vara brutalt ärlig. Jag menar att det är svårt att tro på att det kommer att hända nåt med just *mig* eftersom *jag* inte har något av alla de här sakerna och symtomen som anorexi medför.Jo men har du aldrig tänkt att "det drabbar inte mig"? Eller hört talas om det tankesättet? Hängt på ätstörningsforum har jag faktiskt aldrig gjort, däremot har jag träffat många andra anorektiker, men det är ju så väldigt, väldigt individuellt hur man mår. Jag var inlagd med en tjej en gång som hade ett bmi på 16, men som ändå var jättesjuk. Medan jag inte har några symtom alls. Då är det som sagt svårt att tro att det är nån fara för min del.Fast det är precis det jag försöker säga: jag vet inte det. Allvarligt. Det är inte som jag intalar mig, utan jag *har* verkligen inga problem mer än att jag är frusen... vården är också förbryllad och det är väl därför som de aldrig svarar på mina frågor...

Oj om jag har bett om det!! Men de enda svar jag får är att jag kommer att sitta i rullstol vid 50 för att mitt skelett är urkalkat, och att mitt hjärta kommer att sluta fungera. När jag frågar hur de sätter det i relation till att alla tester är jättebra så säger de bara att det är individuellt, men att det är så här det kommer att bli. Men ja, du har nog rätt i att de inte vill ge mig för mycket information för att de är rädda att jag ska missbruka den... och det är ju sant. Det är ju precis det jag vill ha informationen till: att kunna avgöra hur långt jag har kvar, och kunna balansera sjukdomen efter bästa förmåga utifrån det.  Ja, till stor del hör jag vad du säger. Men det där med att inte kunna tänka ordentligt håller jag inte med om, jag blir mycket mer trögtänkt på en högre vikt...

Åh...   

Så mycket jag vill säga om det här. Först: så underbart att du kommit ur skiten!!! Att du hittat tillbaka till livet  Så starkt och bra gjort!

Sen din jämförelse mellan ÄS och drogberoende: oj vad jag håller med!!! Jag har alltid tänkt att det är *exakt* samma sak i sååå många avseenden! Och att de skillnader som finns inte egentligen är relevanta. 

Ja, det finns alla möjliga grupper och behandlingar för ätstörda (och ja, 12-stegsprogrammet har använts även inom ätstörningsvården). Olika människor blir olika hjälpta (så klart). Personligen har jag inte hittat nån behandling som funkar, och, för att vara brutalt ärlig: jag har gett upp hoppet. Nu försöker jag bara hitta ett sätt att ha ett så fungerande liv som möjligt under så lång tid till som möjligt. Det är inte det att jag tycker att sjukdomen är nåt bra, eller att jag trivs med den, den är ett jävla helvete. Men alternativet är ännu värre. Jag har varit sjuk i över 15 år; jag blev sjuk precis i början av tonåren.

Ja!

Det är farligt.

Jag förstår viljan att vilja vet exakt hur långt man har kvar, finns nog många människor som skulle vilja få förutspå sin dödsdag. Men det är knappast en realistisk önskan. Vad hade du tänkt göra med den informationen i ett hypotetiskt universum isåfall?

Fast oavsett hur du mår nu tror väl du knappast att du står över fysikens/biologins lagar? Att du bara kan svälta kroppen på det den behöver i all oändlighet utan konsekvenser? Du vet hur anorexi påverkar kroppen. Sedan kommer ingen kunna förutspå exakt vilka av dessa "biverkningar" just precis du kommer få och ännu mindre när du kommer få dem. Sjukdomar funkar sällan så. Det finns dock vissa konsekvenser som är mer vanliga och troliga att du får men även dessa är bara sannolikhetsvärderingar. Och desto längre man lever med sjukdomen desto större blir sannolikheten att utveckla fler och allvarligare konsekvenser. 

Det finns vissa anorektiker som får väldigt många och/eller allvarliga konsekvenser väldigt tidigt i sjukdomen, vissa som dör inom ett kort tag och sedan finns det vissa som lyckas överleva och "må bra" otroligt länge. Eugenia Cooney förbryllar väldigt många t.ex. eftersom hon lyckats överleva så länge i hennes tillstånd utan allvarligare biverkningar. 

Sedan är det inte så att alla olika sjukliga tillstånd eller biverkningar bara sker från en natt till den andra. Det är något som gradvis sker i kroppen utan att du märker det eller läkare kan se i standardtester. Jag vet inte riktigt hur mer jag kan förklara detta för dig för jag förstår nog inte var det brister i förståelsen för dig. Du vet hur anorexi påverkar folk. Du har på nära håll sett en svårt sjuk anorektiker som t.o.m hade ett högre bmi än dig. Du har fått förklarat av både läkare och folk här vad anorexi kan leda till. Du vet rent logiskt att man dör om man svälter länge nog. Tankesättet att "jag känner mig bra just nu så hur kan det vara farligt för just mig?" är så underligt. Det finns människor som väger 400 kg som säger sig må bra. Hade du haft svårt att förstå varför deras bmi och ätstörning verkligen är så farligt bara för att hen inte upplevt många biverkningar ännu?

Är det en del av dig som nästan önskar att du hade mer effekter som ett bevis, en bekräftelse, på att du gör något "rätt" och faktiskt har anorexi? 

BMI under 18 räknas som undervikt. 16-17 kanske visserligen inte är direkt livshotande, men eftersom ditt BMI ligger på 13-14 så är det allvarligt.

Det allra farligaste i din situation, är dock inte ditt låga BMI i sig. Utan det farligaste är att du inte själv förstår att det är farligt.

Har man ett lågt BMI och själv förstår att det är farligt, så finns det mycket goda förutsättningar att få hjälp av sjukvården. Men eftersom du inte förstår att det är farligt, så har du inte samma förutsättningar (eftersom du kanske inte bryr dig om att söka hjälp, eller kanske inte tar behandlingen på allvar om du trots allt skulle bli erbjuden hjälp). Det är då det kan bli riktigt farligt.

Väldigt bra fråga... jag vet inte riktigt... känns bara som att det skulle bli lättare att hantera allting om jag liksom kunde lägga upp en plan, eller vad man ska säga. Men egentligen vet jag inte riktigt vad jag vill med den informationen. Ibland ställer jag frågor innan jag riktigt tänkt igenom varför; jag bara vet att jag vill veta.Njaeao... jo, det är väl det jag tror. På ett känslomässigt plan. Rent logiskt fattar jag ju att jag inte står över naturen, men jag har svårt att koppla ihop den intellektuella förståelsen med den känslomässiga. Och det är ju tyvärr den känslomässiga snarare än den rationella delen som styr...
Ja men precis, och eftersom det är för mig som för EC så blir det ju så mycket lättare att tänka att "äsch, det händer inte mig", och bara fortsätta i samma spår. Egentligen var nog en av anledningarna till att jag startade den här tråden att jag vill sätta de känslomässiga resonemangen på plats och stärka upp den rationella delen av mig. Men för att den rationella delen ska vinna kraft behöver den bra och detaljerade argument och hållbara motargument till det känslomässiga argumentet att det ju inte kan vara nån fara eftersom jag, till skillnad från de allra flesta andra som haft sjukdomen lika länge som jag, inte har några tecken på att kroppen tagit eller tar stryk. Och jag har fått många bra svar - som t ex detta:Du behöver inte förklara det mer - detta är ju en av de saker jag tagit till mig av den här tråden! Sen att det *ändå* är svårt att övertygas på ett känslomässigt plan är ju som det är...
Varför det? Det är väl en rätt vanlig reaktion att om man inte märker av några problem så tenderar man att förminska allvaret? Samma resonemang hör man ju överallt: "Jag har minsann rökt sen jag var 10, och inte har jag fått lungcancer för det!" "Han började dricka i tidiga tonåren, och inte är han alkoholist för det!" "Jag fick stryk när jag gjorde nåt fel som barn, men inte har jag tagit skada av det!" osv osv.Jag förstår hur du menar, för det där är ju en vanligt förekommande reaktion... samma som när man är inlagd, och alla tar efter varandras beteende, även om man inte hade det från början, för att visa att man minsann är ätstörd på riktigt. Det är dock väldigt, väldigt längesen jag var i det stadiet. Så nä, det är inte det det handlar om. Däremot hade det så klart på sitt sätt varit mycket bättre om jag faktiskt fick regelrätta fysiska problem som kunde få mig att lyssna mer på den rationella delen av min hjärna...

Jag är väldigt väl medveten om allt detta, och jag tror som sagt att det var därför jag startade tråden - för att jag känner att jag måste ge den rationella delen av min hjärna övertag.

hittade denna tråden nu, hoppas verkligen du mår bättre <3

Håller med

Gammal tråd, hoppas TS har förbättrat sitt BMI vid det här laget. Det som en anorektiker drabbas av på sikt behöver jag inte upprepa, det har sagts tydligt i tråden. Detta är allvarligt, en så låg BMI är livsfarligt, inte i dag  inte i morgon, men inom en snar framtid. Efter andra världskriget fick man anledning att undersöka det som händer med mänskliga organ som inte får näring, ingen rolig läsning kan jag lova.                                                                                                                                            Jag tänkte vinkla problemet lite annorlunda, nämligen hur svält påverkar utseendet, och lite fåfäng hoppas jag att du är, TS. Håret tar väldigt mycket stryk när man inte får tillräckligt med näring, främst är det proteiner som behövs. Det kanske inte märks just nu, men på sikt blir det tunnare och hårbottnen blir allt mer synlig, inte snyggt, jag lovar. Man ser det ofta på gamla tanter, ett tag kan det döljas med lämplig frisyr men för TS som är ung måste det vara eftersträvansvärt att ha tjockt hår, upp i åldrarna. Naglarna blir också skörare och huden börja skifta åt det gula hållet, småsår läker sämre.                                                       ..                                                                                                                                   .  Sedan måste jag som älskar mat men ändå aldrig haft BMI över 22  (normalvikt), slå ett slag för själva njutningen, bordets nöjen. Fisk och skaldjur, vilt,  grönsaker och frukt,  härliga kantareller och alla bär, senast var det hjortron i Sälen. Helt underbara råvaror och obegripligt att man vill avstå från dem!  Ett tips är ostron, de innehåller nästan inget fett men däremot mycket vitaminer och mineraler, nackdelen är att de är dyra, men jag tycker TS borde kosta på sig det, med något gott att dricka till, inget alkoholststarkt för det tror jag är olämpligt för henne i nuläget utan snarare alkoholfri öl, lika god som starköl och har dessutom några kalorier som är nyttigt för TS.              

inte troligt tyvärr med tanke på trådarna som kommer då och då på ämnet :(