Har läst igenom alla svar och vissa gnager i mig. Om man mår så dåligt som jag gjorde, och som ts verkar göra, är inte lite hurtighet och motion något som ens är rimligt. Jag orkade inte ens äta, när jag försökte ta mig upp för att ta hand om mitt barn så klarade jag inte av det. Dessutom, att säga saker som att bara en själv kan hjälpa en är helt verklighetsfrånvänt i sådana här situationer. Säger man så till någon med en hjärtinfarkt?! Nej, det gör man inte. En djup depression är en mycket allvarlig sjukdom, som kräver behandling.
När jag var inlagd fick jag först dela rum men pga de konstanta, och starka, självmordstankarna fick jag ett eget då jag var tvungen att ha personal med mig ett tag. Det fanns pysselrum, tv, man kunde gå på små föreläsningar om psykiska sjukdomar, och där fanns ett dagrum om man inte ville vara på sitt rum.
I början tog de in mat till mig, men allteftersom behandlingen fortskred började de ställa lite mer krav, att komma till måltiderna och att hämta sin medicin te.x.
Det är "tråkigt" där, men i början så upplevde jag det som otroligt skönt att tillåtas ligga i sängen närsomhelst och bara vila. Även om jag inte sov, så var det underbart skönt att inte ha några som helst förväntningar eller krav på sig. Ju friskare jag blev, desto tråkigare upplevde jag avdelningen.
Man utvärderar din situation där och försöker finna bra behandlingar för att hjälpa dig. Det är en akut lösning under en begränsad tid för att stabilisera dig och hitta rätt behandling för framtiden.
Jag minns att när ect-behandlingen skulle börja så höll jag på att tacka nej då jag inte orkade gå längre än till toaletten ungefär. Som tur var fick jag åka rullstol, antagligen för att man är lite trött efter behandlingen.
Det finns skötare där som man kan prata med, där jag var inlagd hade man olika kontaktpersoner som var skötare men hade dig (och kanske 1-2) andra patienter som huvudansvar.
Efter mitt misslyckade självmordsförsök blev jag soc-anmäld, vilket jag upplevde som otroligt tufft och skamligt. Dock var soc ganska snälla, frågade om vi i familjen önskade något extra stöd från dem. Det var det, vi tackade nej och så var det klart.
Ge det en chans, jag menar; kan det bli så mycket sämre?
